26 sep 2015 06:00

26 sep 2015 06:00

Sista ordet om yttrandefrihet

Årets tema för bokmässan som pågår just nu är yttrandefrihet. Det kan tyckas överflödigt året innan den svenska tryckfrihetsförordningen fyller 250 år. Men yttrandefriheten är ingen självklarhet i världen och inte i Sverige heller. Även om lagarna är (ganska) vettiga här så ägnar vi oss kollektivt åt både trakasserier och självcensur, två saker som går hand i hand.

Låt oss börja denna predikan med att konstatera att det finns en enorm mängd missuppfattningar om yttrandefriheten. (Vissa troligen medvetna.) Tillsammans med parhästen censur är det nog de mest missbrukade orden som jag stött på under de fyra dryga år (tolka det hur ni vill) som jag suttit på den här stolen. Ett antal insändarskribenter som inte blir publicerade anser sig vara censurerade och tycker att deras yttrandefrihet inskränks.

Nu är det dock just yttrandefrihet vi har, inte något publiceringstvång för media. Tack och lov, annars hade samma debattartiklar från samma proffstyckare dykt upp överallt och hela tiden med bara några ord utbytta. En tidning gör urval utifrån en massa faktorer, inte minst utrymme, men också ett val om vilken samtalston som ska tillåtas. Ungefär som man har egna regler hemma om hur packad en kompis får vara för att ens bli insläppt.

Det betyder inte, som vissa är så glada i att påstå, att vissa ämnen är förbjudna. (Detta kombineras nästan alltid med att först säga vad man tycker och sedan avsluta med så får man ju inte säga i det här landet. En bättre definition av självmotsägelse kan jag inte komma på.) Men visst, vad man säger och hur man säger det är faktiskt begränsat. Hot, förtal, hets mot folkgrupp, hot mot rikets säkerhet... alla är brottsrubriceringar och inte rubriker.

Men de största begränsningarna kommer inte från lagar eller elaka redaktörer. De kommer från debattörerna själva. Antingen genom att hota och hata någon som har en annan åsikt – oftast ostraffat av både rättsväsende och nätjättar som inte orkar värna om sina varumärken. Eller genom att man blir så vansinnigt rädd för reaktionerna att man inte vågar säga något alls.

Jag skulle kunna babbla om lagstiftning, men det vore som att försöka dricka upp Atlanten. Det enda sättet att få en vettig användning av yttrandefriheten är att själv använda den med vett och förstå vad den innebär. Ingen har en rätt att vara oemotsagd. Nu blir jag kränkt är inte ett argument. Och att trycka på en knapp med tummen upp är inte ett debattinlägg.

Vi tar yttrandefriheten på allvar så mycket att vi inte ens bryr oss om att använda den, än mindre försvara den. Under tiden hotas och mördas människor även i västvärlden på grund av skämtteckningar.

Saker man inte är rädd om tenderar att försvinna.

Niclas Lindstrand

Låt oss börja denna predikan med att konstatera att det finns en enorm mängd missuppfattningar om yttrandefriheten. (Vissa troligen medvetna.) Tillsammans med parhästen censur är det nog de mest missbrukade orden som jag stött på under de fyra dryga år (tolka det hur ni vill) som jag suttit på den här stolen. Ett antal insändarskribenter som inte blir publicerade anser sig vara censurerade och tycker att deras yttrandefrihet inskränks.

Nu är det dock just yttrandefrihet vi har, inte något publiceringstvång för media. Tack och lov, annars hade samma debattartiklar från samma proffstyckare dykt upp överallt och hela tiden med bara några ord utbytta. En tidning gör urval utifrån en massa faktorer, inte minst utrymme, men också ett val om vilken samtalston som ska tillåtas. Ungefär som man har egna regler hemma om hur packad en kompis får vara för att ens bli insläppt.

Det betyder inte, som vissa är så glada i att påstå, att vissa ämnen är förbjudna. (Detta kombineras nästan alltid med att först säga vad man tycker och sedan avsluta med så får man ju inte säga i det här landet. En bättre definition av självmotsägelse kan jag inte komma på.) Men visst, vad man säger och hur man säger det är faktiskt begränsat. Hot, förtal, hets mot folkgrupp, hot mot rikets säkerhet... alla är brottsrubriceringar och inte rubriker.

Men de största begränsningarna kommer inte från lagar eller elaka redaktörer. De kommer från debattörerna själva. Antingen genom att hota och hata någon som har en annan åsikt – oftast ostraffat av både rättsväsende och nätjättar som inte orkar värna om sina varumärken. Eller genom att man blir så vansinnigt rädd för reaktionerna att man inte vågar säga något alls.

Jag skulle kunna babbla om lagstiftning, men det vore som att försöka dricka upp Atlanten. Det enda sättet att få en vettig användning av yttrandefriheten är att själv använda den med vett och förstå vad den innebär. Ingen har en rätt att vara oemotsagd. Nu blir jag kränkt är inte ett argument. Och att trycka på en knapp med tummen upp är inte ett debattinlägg.

Vi tar yttrandefriheten på allvar så mycket att vi inte ens bryr oss om att använda den, än mindre försvara den. Under tiden hotas och mördas människor även i västvärlden på grund av skämtteckningar.

Saker man inte är rädd om tenderar att försvinna.

Niclas Lindstrand