30 sep 2015 04:00

30 sep 2015 04:00

Sista ordet om Skövde

Bostadsbrist. Jag hade gärna sluppit skriva den här texten en gång till. Men den politiska debatten i Skövde borde handla om tre saker: bostäder, bostäder och bostäder. I stället handlar den sin vana troget om absolut ingenting. Någon småsak här och där plockas upp medan stadens framtid försvinner i backspegeln. Det är väl också en vision.

Som bekant ska Skövde ha 60 000 invånare 2025. Visionen med samma namn (2025 alltså, inte 60 000) har varit en ledstjärna i flera år. Men nu är det märkbart tyst kring den. Av det enkla skälet att den ligger väldigt risigt till. En tillväxttakt på under 200 personer vid halvårsskiftet är inte direkt lovande.

Visionen är inte så viktig i sig, räknat som exakt antal. Skulle det landa på 59 942 så är det ingen katastrof. Men att befolkningsökningen kommit av sig är allvarligt. Jobben har funnits, men vi kan inte räkna med att de alltid ska finnas. Boende skapar i sig jobb. Och boende behöver bostäder, det ligger liksom i själva ordet.

Visst fick vi en liten bostadsdebatt runt valet. Men den hade ingenting med grundproblemet att göra. I stället ältades hyresrätter mot bostadsrätter där Socialdemokraterna målade upp en bild där arma hyresgäster i Skövdebostäder fick välja mellan att köpa sina bostäder till ockerpriser eller tvingas bosätta sig i Boulognersjön. Det var ju faktiskt inte riktigt sant, ingen vare sig skulle eller kan tvingas köpa sin lägenhet om den omvandlas till bostadsrätt, det går bra att bo kvar och ha den nybildade föreningen som hyresvärd.

Men det behövs både bostadsrätter och hyresrätter. Många av varje. Ändå lyser nya stora bostadsprojekt med sin frånvaro och de redan beslutade försenas gång på gång.

Varför det är så här vet jag inte, trots en massa snokande. Hade jag kunnat peka ut ett skäl eller en person skulle dessa spalter innehålla ett utbrott i stil med Jan Björklund när han ser en keps i ett klassrum. (Eller möjligtvis Gustav Fridolin som ser en kolbit i sin hand och bestämmer sig för att ta dess existens personligt.) Jag kan bara för en gångs skull hålla med bostadsminister Mehmet Kaplan när han undrar varför kommunerna inte bygger. (Däremot håller han knappast med mig när jag undrar var Mehmet Kaplan håller hus och vad han egentligen gör hela dagarna.)

I stället för borgfred med stadens näringsliv så att ingen nämner bostadsproblemet så behövs offentliga diskussioner om vem som vill bygga var, när och hur. Och sedan komma till skott så fort det bara är möjligt.

Framtiden är rastlös, den väntar inte på någon.

Niclas Lindstrand

Som bekant ska Skövde ha 60 000 invånare 2025. Visionen med samma namn (2025 alltså, inte 60 000) har varit en ledstjärna i flera år. Men nu är det märkbart tyst kring den. Av det enkla skälet att den ligger väldigt risigt till. En tillväxttakt på under 200 personer vid halvårsskiftet är inte direkt lovande.

Visionen är inte så viktig i sig, räknat som exakt antal. Skulle det landa på 59 942 så är det ingen katastrof. Men att befolkningsökningen kommit av sig är allvarligt. Jobben har funnits, men vi kan inte räkna med att de alltid ska finnas. Boende skapar i sig jobb. Och boende behöver bostäder, det ligger liksom i själva ordet.

Visst fick vi en liten bostadsdebatt runt valet. Men den hade ingenting med grundproblemet att göra. I stället ältades hyresrätter mot bostadsrätter där Socialdemokraterna målade upp en bild där arma hyresgäster i Skövdebostäder fick välja mellan att köpa sina bostäder till ockerpriser eller tvingas bosätta sig i Boulognersjön. Det var ju faktiskt inte riktigt sant, ingen vare sig skulle eller kan tvingas köpa sin lägenhet om den omvandlas till bostadsrätt, det går bra att bo kvar och ha den nybildade föreningen som hyresvärd.

Men det behövs både bostadsrätter och hyresrätter. Många av varje. Ändå lyser nya stora bostadsprojekt med sin frånvaro och de redan beslutade försenas gång på gång.

Varför det är så här vet jag inte, trots en massa snokande. Hade jag kunnat peka ut ett skäl eller en person skulle dessa spalter innehålla ett utbrott i stil med Jan Björklund när han ser en keps i ett klassrum. (Eller möjligtvis Gustav Fridolin som ser en kolbit i sin hand och bestämmer sig för att ta dess existens personligt.) Jag kan bara för en gångs skull hålla med bostadsminister Mehmet Kaplan när han undrar varför kommunerna inte bygger. (Däremot håller han knappast med mig när jag undrar var Mehmet Kaplan håller hus och vad han egentligen gör hela dagarna.)

I stället för borgfred med stadens näringsliv så att ingen nämner bostadsproblemet så behövs offentliga diskussioner om vem som vill bygga var, när och hur. Och sedan komma till skott så fort det bara är möjligt.

Framtiden är rastlös, den väntar inte på någon.

Niclas Lindstrand