01 okt 2015 04:00

01 okt 2015 04:00

Sista ordet om och från Niclas

Avsked. It´s better to burn out than to fade away, som Neil Young skaldade. Det här är sista gången jag sitter på tidningen och försöker roa och oroa er. Så tillåt mig att vara (ovanligt mycket) ego i den här texten. Det är snart över, jag lovar.

När jag presenterades för exakt fyra och ett halvt år sedan (passande nog på den 1 april) så fanns ett önskemål från ägarna att jag skulle börja skriva ledare. Jag var lite skeptisk. Klart jag har politiska åsikter, men jag hade aldrig uttryckt dem i skrift förut, än mindre till en stor och engagerad läsekrets. Jag hade inte ens jobbat med ledartexter, i princip den enda textgenren jag inte hade rört på snart 30 år i branschen.

Det blev också lite hackigt och kantigt. Jag försökte skriva något som jag inte riktigt visste vad det var. Men kåserier hade jag både skrivit och jobbat med som gammal chef för DN:s Namn och Nytt-redaktion. Så jag började slira över åt det hållet och så fort jag hamnat rejält i diket så började texterna tydligen uppskattas. Sedan det blev officiellt att min tid på den här sidan var räknad har nätkärleken fullständigt sköljt över mig.

Det är både smickrande och lite pinsamt. Jag ville ju egentligen mest reta upp folk och på det viset skapa debatt. Det har inte riktigt lyckats, även om reaktionerna varit många så är det sällan som någon velat svara i spalterna med mycket mer än att jag är en idiot eller en skitstövel. (Båda epiteten är rimliga åsikter med stöd av empirisk forskning, men kanske inte relevanta i sammanhanget.)

De förbaskade parenteserna ja. Tydligen har de gått hem hos många (utom språkpoliser förstås). De är egentligen snodda av både James Joyce och Stephen King som älskar att markera utbrutna stycken med kursiver, strunta i skiljetecken, versaler... allt möjligt som inte ser klokt ut i en tidning. Så det fick bli parenteser. De ofullständiga meningarna är Ernest Hemingways fel.

Så för att svara på några av alla frågor jag fått de senaste veckorna:

Nej, jag tänker inte skriva en bok. Nej, jag tänker inte börja jobba på någon annan tidning (men man vet aldrig vad som händer, jag trodde aldrig jag skulle ha det här jobbet heller). Jag ska köra mitt eget företag Montana Consulting precis som jag gjorde innan och visserligen jobba med kommunikation men förhoppningsvis tjäna mer och jobba mindre än vad man gör på en tidning. (Ett mycket gott skäl till att vara mörkblå är att man öppet kan säga att man gillar pengar och är smålat.)

Nej, jag tänker inte lämna Skövde helt. Mamma bor här, jag är född och uppvuxen här och hoppas ha några kunder här. Så lätt slipper ni mig inte.

Jodå, om någon betalar bra nog så kan jag väl skriva mer såna här texter. Skyll er själva.

Bli politiker? Kanske det! Om Carl Bildt på valnatten kunde konstatera att han i värsta fall fick bli journalist så kan jag ju säga att jag i värsta fall får bli politiker. Under tiden försöker jag följa och misslyckas med att matcha Hans Raljanthet på Twitter.

På det temat så räcker det, åtminstone för den här gången, med miliBildt-mått, borgerliga taktikröstare, långsökta liknelser, fåniga förkortningar, nördiga citat och allt annat som ni fått stå ut med på sidan två.

Och omotiverade parenteser.

(Äsch, jag tar en till!)

Niclas Lindstrand

När jag presenterades för exakt fyra och ett halvt år sedan (passande nog på den 1 april) så fanns ett önskemål från ägarna att jag skulle börja skriva ledare. Jag var lite skeptisk. Klart jag har politiska åsikter, men jag hade aldrig uttryckt dem i skrift förut, än mindre till en stor och engagerad läsekrets. Jag hade inte ens jobbat med ledartexter, i princip den enda textgenren jag inte hade rört på snart 30 år i branschen.

Det blev också lite hackigt och kantigt. Jag försökte skriva något som jag inte riktigt visste vad det var. Men kåserier hade jag både skrivit och jobbat med som gammal chef för DN:s Namn och Nytt-redaktion. Så jag började slira över åt det hållet och så fort jag hamnat rejält i diket så började texterna tydligen uppskattas. Sedan det blev officiellt att min tid på den här sidan var räknad har nätkärleken fullständigt sköljt över mig.

Det är både smickrande och lite pinsamt. Jag ville ju egentligen mest reta upp folk och på det viset skapa debatt. Det har inte riktigt lyckats, även om reaktionerna varit många så är det sällan som någon velat svara i spalterna med mycket mer än att jag är en idiot eller en skitstövel. (Båda epiteten är rimliga åsikter med stöd av empirisk forskning, men kanske inte relevanta i sammanhanget.)

De förbaskade parenteserna ja. Tydligen har de gått hem hos många (utom språkpoliser förstås). De är egentligen snodda av både James Joyce och Stephen King som älskar att markera utbrutna stycken med kursiver, strunta i skiljetecken, versaler... allt möjligt som inte ser klokt ut i en tidning. Så det fick bli parenteser. De ofullständiga meningarna är Ernest Hemingways fel.

Så för att svara på några av alla frågor jag fått de senaste veckorna:

Nej, jag tänker inte skriva en bok. Nej, jag tänker inte börja jobba på någon annan tidning (men man vet aldrig vad som händer, jag trodde aldrig jag skulle ha det här jobbet heller). Jag ska köra mitt eget företag Montana Consulting precis som jag gjorde innan och visserligen jobba med kommunikation men förhoppningsvis tjäna mer och jobba mindre än vad man gör på en tidning. (Ett mycket gott skäl till att vara mörkblå är att man öppet kan säga att man gillar pengar och är smålat.)

Nej, jag tänker inte lämna Skövde helt. Mamma bor här, jag är född och uppvuxen här och hoppas ha några kunder här. Så lätt slipper ni mig inte.

Jodå, om någon betalar bra nog så kan jag väl skriva mer såna här texter. Skyll er själva.

Bli politiker? Kanske det! Om Carl Bildt på valnatten kunde konstatera att han i värsta fall fick bli journalist så kan jag ju säga att jag i värsta fall får bli politiker. Under tiden försöker jag följa och misslyckas med att matcha Hans Raljanthet på Twitter.

På det temat så räcker det, åtminstone för den här gången, med miliBildt-mått, borgerliga taktikröstare, långsökta liknelser, fåniga förkortningar, nördiga citat och allt annat som ni fått stå ut med på sidan två.

Och omotiverade parenteser.

(Äsch, jag tar en till!)

Niclas Lindstrand