15 aug 2016 06:00

15 aug 2016 06:00

OS och nationell stolthet

LEDARE

Så här i OS-tider handlar det mycket om nationell stolthet. Stora känslor när medaljer skall firas med nationalsånger, och flaggviftningar och andra hyllningar.

Just det här med nationalsång blev en het potatis i veckan då fotbollens nya förbundskapten Jan Andersson i sitt sommarprat påpekade att han helst såg att hans spelare borde lära sig texten och sjunga med. Onekligen en stark kontrast till den förre lagkaptenen Kung Zlatan som aldrig sjöng utan istället valde att se nästan farligt sammanbiten ut.

Personligen tycker jag det känns lite extra när man ser engagerade idrottare sjunga nationalsången. Bäst personifierad av den italienska fotbollsmålvakten Gianluigi Buffon. Vilken inlevelse!

De svenska handbollstjejerna är också härliga att se när de tar ton i ”Du gamla du fria”.

Sedan är det naturligtvis upp till var och om man vill sjunga med. Många kan ju för övrigt inte sjunga och gör för sin omgivning klokt i att avstå.

Sedan i dessa mångkulturella tider är läget mer komplicerat, det måste man naturligtvis ha respekt för.

Nu fick Jan Andersson delvis backa från sina uttalanden när han insåg vidden, som jag i grunden kanske inte var så illa ment.

Nu fick han dessutom säkert klart för sig att det gäller att vakta sin tunga när man blivit förbundskapten.

Sedan tycker jag det är helt naturligt och viktigt att det finns känslor inom idrotten. Att man vågar visa både glädje och sorg.

När det gäller det blågula så har vi alla imponerats av Sarah Sjöström och hennes prestationer i bassängen. På förhand var hon egentligen det enda riktigt stora och självklara guldhoppet. Hon infriade förväntningarna direkt och har nu med sina tre medaljer blivit historisk i svensk simning.

Gunnar Larsson tog två OS-guld i medley i München 1972, men jag håller Sarah Sjöström som den största svenska simmaren genom tiderna.

Hittills är det tjejerna som glatt mest. Handbollslaget visar hög kapacitet och är klart för kvartsfinal, sedan var det lika roligt som överraskande att fotbollstjejerna skickade ut USA ur turneringen.

Vågar vi tro på en bragd till mot Brasilien in den kommande semifinalen? Varför inte, svenska lag är alltid bäst som underdogs.

När det gäller herrarna tycker jag vi fick se vad OS betyder för många av de mindre sporterna på lördagskvällen. Nu blev det dramatik i skeet när Marcus Svensson sköt final och missade guldet då han bommade den sista duvan, men silvret har onekligen guldglans.

Att den medaljen följdes upp av Henrik Stenson på söndagen var inte lika oväntat, även om man lärt sig att marginalerna i golf är mycket små.

Just det här med nationalsång blev en het potatis i veckan då fotbollens nya förbundskapten Jan Andersson i sitt sommarprat påpekade att han helst såg att hans spelare borde lära sig texten och sjunga med. Onekligen en stark kontrast till den förre lagkaptenen Kung Zlatan som aldrig sjöng utan istället valde att se nästan farligt sammanbiten ut.

Personligen tycker jag det känns lite extra när man ser engagerade idrottare sjunga nationalsången. Bäst personifierad av den italienska fotbollsmålvakten Gianluigi Buffon. Vilken inlevelse!

De svenska handbollstjejerna är också härliga att se när de tar ton i ”Du gamla du fria”.

Sedan är det naturligtvis upp till var och om man vill sjunga med. Många kan ju för övrigt inte sjunga och gör för sin omgivning klokt i att avstå.

Sedan i dessa mångkulturella tider är läget mer komplicerat, det måste man naturligtvis ha respekt för.

Nu fick Jan Andersson delvis backa från sina uttalanden när han insåg vidden, som jag i grunden kanske inte var så illa ment.

Nu fick han dessutom säkert klart för sig att det gäller att vakta sin tunga när man blivit förbundskapten.

Sedan tycker jag det är helt naturligt och viktigt att det finns känslor inom idrotten. Att man vågar visa både glädje och sorg.

När det gäller det blågula så har vi alla imponerats av Sarah Sjöström och hennes prestationer i bassängen. På förhand var hon egentligen det enda riktigt stora och självklara guldhoppet. Hon infriade förväntningarna direkt och har nu med sina tre medaljer blivit historisk i svensk simning.

Gunnar Larsson tog två OS-guld i medley i München 1972, men jag håller Sarah Sjöström som den största svenska simmaren genom tiderna.

Hittills är det tjejerna som glatt mest. Handbollslaget visar hög kapacitet och är klart för kvartsfinal, sedan var det lika roligt som överraskande att fotbollstjejerna skickade ut USA ur turneringen.

Vågar vi tro på en bragd till mot Brasilien in den kommande semifinalen? Varför inte, svenska lag är alltid bäst som underdogs.

När det gäller herrarna tycker jag vi fick se vad OS betyder för många av de mindre sporterna på lördagskvällen. Nu blev det dramatik i skeet när Marcus Svensson sköt final och missade guldet då han bommade den sista duvan, men silvret har onekligen guldglans.

Att den medaljen följdes upp av Henrik Stenson på söndagen var inte lika oväntat, även om man lärt sig att marginalerna i golf är mycket små.