19 maj 2017 06:00

19 maj 2017 06:00

Dubbel kris runt Postnord

LEDARE

Att Postnord kan ha tappat bort miljontals brev blottar en såväl ekonomisk som politisk kris. Och i samspel riskerar de två att ha en förvärrande effekt.

Svenska Posten var en samhällsinstitution. Sedan 1636 en anförtrodd budbärare. Tanken på alla de meddelanden som förmedlats under de 381 åren svindlar. Hur många kärlekar har genom historien bundits samman av brev förda av en öm postiljon?

Samtidigt finns det anledning att inte bli för sentimental. Förutsättningarna har ändrats. Digitaliseringen har i grunden stöpt om postmarknaden. Dessutom är svenska Posten fusionerad med sin danska statliga motsvarighet sedan år 2008.

Att svensk-danska Postnord bildades berodde på att gamla blågula Posten ansågs vara en för liten aktör för att långsiktigt klara den tuffare konkurrensen. När dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) lade fram förslaget presenterades det som en riktig pangaffär. Med tiden skulle även bolaget kunna börsnoteras. Den danska postmarknaden framställdes som en guldgruva. Istället har den visat sig vara ett svart hål. Postnord lär nu behöva betala för att bli av med den danska delen.

Det som gör krisen politiskt laddad är att den svenska delen har redovisat goda resultat. De enda som möjligen kan se ljust på tillvaron är danskarna som har lyckats få både en betydande ägarandel i Postnord och svenska skattebetalare att ta en stor del av notan för landets problemtyngda postverksamhet.

Krisen i Postnord har således två sidor, en kopplad till företaget och en till politiken. Problemen kring företagets förtroende och ekonomi har varit de mest märkbara. Svenska Dagbladets (17/5) senaste avslöjande om att en kvalitetskontroll visat att miljontals brev kan ha försvunnit är endast den senaste i raden av skandaler.

Samtidigt är den politiska dimensionen den mest laddade. Postnord bedriver en verksamhet som är viktig för samhället och som staten historiskt har tagit ansvar för. Och i ett glesbefolkat land som Sverige bör staten även fortsättningsvis ta ansvar för att myndigheternas fönsterkuvert kan levereras till brevlådor i hela landet.

Bildandet av Postnord är också ett politiskt beslut som är klubbat i riksdagen. Men vem som ska ta ansvar för krisen är inte glasklart. Nuvarande näringsminister Mikael Damberg (S) har med viss rätt skyllt problemen på Maud Olofsson (C). Hon drev igenom affären med omotiverad brådska och bristfälligt underlag. Socialdemokraterna framhäver också att partiet i riksdagen motsatte sig affären. Mindre gärna berättas det om att Socialdemokraterna var uttalat för postfusionen men emot planerna på en börsnotering och att en brittisk minoritetsägare initialt var med.

Det hela gör att både Socialdemokraterna och Alliansen har något att förlora på att närma sig problemen i Postnord. Risken är att en politisk rädsla för en beskyllningscirkus får effekten att framtiden för Postnord prioriteras ned och tappas bort – som om den vore ett brev på posten.

 

Edvard Hollertz/SNB

 

Svenska Posten var en samhällsinstitution. Sedan 1636 en anförtrodd budbärare. Tanken på alla de meddelanden som förmedlats under de 381 åren svindlar. Hur många kärlekar har genom historien bundits samman av brev förda av en öm postiljon?

Samtidigt finns det anledning att inte bli för sentimental. Förutsättningarna har ändrats. Digitaliseringen har i grunden stöpt om postmarknaden. Dessutom är svenska Posten fusionerad med sin danska statliga motsvarighet sedan år 2008.

Att svensk-danska Postnord bildades berodde på att gamla blågula Posten ansågs vara en för liten aktör för att långsiktigt klara den tuffare konkurrensen. När dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) lade fram förslaget presenterades det som en riktig pangaffär. Med tiden skulle även bolaget kunna börsnoteras. Den danska postmarknaden framställdes som en guldgruva. Istället har den visat sig vara ett svart hål. Postnord lär nu behöva betala för att bli av med den danska delen.

Det som gör krisen politiskt laddad är att den svenska delen har redovisat goda resultat. De enda som möjligen kan se ljust på tillvaron är danskarna som har lyckats få både en betydande ägarandel i Postnord och svenska skattebetalare att ta en stor del av notan för landets problemtyngda postverksamhet.

Krisen i Postnord har således två sidor, en kopplad till företaget och en till politiken. Problemen kring företagets förtroende och ekonomi har varit de mest märkbara. Svenska Dagbladets (17/5) senaste avslöjande om att en kvalitetskontroll visat att miljontals brev kan ha försvunnit är endast den senaste i raden av skandaler.

Samtidigt är den politiska dimensionen den mest laddade. Postnord bedriver en verksamhet som är viktig för samhället och som staten historiskt har tagit ansvar för. Och i ett glesbefolkat land som Sverige bör staten även fortsättningsvis ta ansvar för att myndigheternas fönsterkuvert kan levereras till brevlådor i hela landet.

Bildandet av Postnord är också ett politiskt beslut som är klubbat i riksdagen. Men vem som ska ta ansvar för krisen är inte glasklart. Nuvarande näringsminister Mikael Damberg (S) har med viss rätt skyllt problemen på Maud Olofsson (C). Hon drev igenom affären med omotiverad brådska och bristfälligt underlag. Socialdemokraterna framhäver också att partiet i riksdagen motsatte sig affären. Mindre gärna berättas det om att Socialdemokraterna var uttalat för postfusionen men emot planerna på en börsnotering och att en brittisk minoritetsägare initialt var med.

Det hela gör att både Socialdemokraterna och Alliansen har något att förlora på att närma sig problemen i Postnord. Risken är att en politisk rädsla för en beskyllningscirkus får effekten att framtiden för Postnord prioriteras ned och tappas bort – som om den vore ett brev på posten.

 

Edvard Hollertz/SNB