01 sep 2017 08:03

01 sep 2017 08:03

Hur styr Löfven?

Regeringen hade full insyn i Transportstyrelsens outsourcing av informationshantering. Det klargör myndighetens sparkade generaldirektör Maria Ågren under överläggningen i Statens ansvarsnämnd.

För Ågrens del bör det inte göra någon skillnad, men för regeringen innebär det att föras från askan tillbaka till elden.

Statens ansvarsnämnd håller som bäst på att avgöra om regeringen ska få avskeda Ågren från den så kallade elefantkyrkogården på regeringskansliet där hon varit placerad sedan hon lämnade Transportstyrelsen. Hon tjänar drygt 115 000 kronor i månaden där, vilket är vad hon tjänade tidigare.

Först när skandalen blev allmänt känd valde regeringen att försöka avskeda Ågren. Hon gör gällande att regeringen inte kan avskeda henne för något som de har känt till så länge. Hennes agerande hänför sig till perioden september 2015 till mars 2016. Hon redogör också för hur hon frekvent och ingående har underrättat regeringen om processen. Hur kommer det sig då att regeringen så långt efteråt plötsligt vill ge henne sparken? Svaret är sannolikt att den ursprungliga förhoppningen var att det aldrig skulle bli känt. Varken informationsläckan, som fortfarande utsätter rikets säkerhet för allvarliga risker, eller regeringens usla hantering av den.

Riksdagen informerades aldrig, trots att det inte råder någon som helst tvekan om att regeringen är skyldig att informera Sveriges högsta folkvalda församling om allvarliga säkerhetshot. Ågren gömdes snabbt och smidigt undan på elefantkyrkogården.

Regeringens ministrar och statssekreterare kan ha försökt mörka händelsen och hålla statsminister Stefan Löfven (S) i okunskap. Det skulle vittna om rent förljugna arbetssätt och innebära att Löfven inte effektivt kan utföra sitt uppdrag som statsminister. Att han har försvarat det som god, svensk förvaltningstradition gör ingenting bättre.

Om så inte är fallet bör statsministern ha känt till det inträffade tidigare än vad som har gjorts gällande. Om så är fallet har regeringen och statsministern försökt vilseleda både riksdagen och allmänheten. Det vore synnerligen allvarligt. Det skulle dock inte vara första gången regeringen har gjort något liknande.

Ett exempel är när Löfven i akt och mening att få Alliansen att dra tillbaka misstroendeomröstningen mot försvarsminister Peter Hultqvist försökte ge sken av att det skulle vara okonstitutionellt. Ett snabbt samtal med statsrådsberedningens chefsjurist hade klargjort den saken.

Ett annat exempel är regeringens säkerhetspolitiska råd. Det inrättades efter ubåtskränkningarna 2014 och har hittills av allt att döma inte haft någon verksamhet alls. Rådet har hela tiden framhållits som ett bevis på att regeringen tar säkerhetsfrågorna på största allvar.

Ågrens uppgifter klargör att regeringen inte bara haft kunskap om Transportstyrelsens agerande utan också möjlighet att avstyra det men valt att inte göra det. Löfven talar gärna om att han styr landet – men hur gör han det egentligen?

Daniel Persson/SNB

För Ågrens del bör det inte göra någon skillnad, men för regeringen innebär det att föras från askan tillbaka till elden.

Statens ansvarsnämnd håller som bäst på att avgöra om regeringen ska få avskeda Ågren från den så kallade elefantkyrkogården på regeringskansliet där hon varit placerad sedan hon lämnade Transportstyrelsen. Hon tjänar drygt 115 000 kronor i månaden där, vilket är vad hon tjänade tidigare.

Först när skandalen blev allmänt känd valde regeringen att försöka avskeda Ågren. Hon gör gällande att regeringen inte kan avskeda henne för något som de har känt till så länge. Hennes agerande hänför sig till perioden september 2015 till mars 2016. Hon redogör också för hur hon frekvent och ingående har underrättat regeringen om processen. Hur kommer det sig då att regeringen så långt efteråt plötsligt vill ge henne sparken? Svaret är sannolikt att den ursprungliga förhoppningen var att det aldrig skulle bli känt. Varken informationsläckan, som fortfarande utsätter rikets säkerhet för allvarliga risker, eller regeringens usla hantering av den.

Riksdagen informerades aldrig, trots att det inte råder någon som helst tvekan om att regeringen är skyldig att informera Sveriges högsta folkvalda församling om allvarliga säkerhetshot. Ågren gömdes snabbt och smidigt undan på elefantkyrkogården.

Regeringens ministrar och statssekreterare kan ha försökt mörka händelsen och hålla statsminister Stefan Löfven (S) i okunskap. Det skulle vittna om rent förljugna arbetssätt och innebära att Löfven inte effektivt kan utföra sitt uppdrag som statsminister. Att han har försvarat det som god, svensk förvaltningstradition gör ingenting bättre.

Om så inte är fallet bör statsministern ha känt till det inträffade tidigare än vad som har gjorts gällande. Om så är fallet har regeringen och statsministern försökt vilseleda både riksdagen och allmänheten. Det vore synnerligen allvarligt. Det skulle dock inte vara första gången regeringen har gjort något liknande.

Ett exempel är när Löfven i akt och mening att få Alliansen att dra tillbaka misstroendeomröstningen mot försvarsminister Peter Hultqvist försökte ge sken av att det skulle vara okonstitutionellt. Ett snabbt samtal med statsrådsberedningens chefsjurist hade klargjort den saken.

Ett annat exempel är regeringens säkerhetspolitiska råd. Det inrättades efter ubåtskränkningarna 2014 och har hittills av allt att döma inte haft någon verksamhet alls. Rådet har hela tiden framhållits som ett bevis på att regeringen tar säkerhetsfrågorna på största allvar.

Ågrens uppgifter klargör att regeringen inte bara haft kunskap om Transportstyrelsens agerande utan också möjlighet att avstyra det men valt att inte göra det. Löfven talar gärna om att han styr landet – men hur gör han det egentligen?

Daniel Persson/SNB