Behövs mer pang för lagstiftningspengen

Tre personer, två 19-åringar och en 17-åring, åker i en taxi. Med sig har de två väskor med fem automatgevär, fem magasin laddade med 99 skarpa patroner samt ytterligare 280 skarpa patroner. De blir tagna av polisen.

Nyligen föll domen i Högsta Domstolen. Vapenbrottet bedömdes inte vara ”synnerligen grovt”.

Detta torde vara just en sådan situation som avsågs när brottsrubriceringen synnerligen grovt vapenbrott infördes 2014. Återigen ser vi en situation där lagstiftarens intentioner inte lyckas få genomslag i rättstillämpningen. Då är ändå utredaren som tog fram lagförslaget numera justitieråd i HD och del av majoriteten som fällde avgörandet.

Det finns visst fog för den argumentation som HD:s majoritet för. Synnerligen grovt vapenbrott tar uttryckligen särskilt sikte på situationer med ”ett stort antal vapen”. Detta är också fokus för HD:s bedömning i frågan om det ska anses vara grovt eller synnerligen grovt vapenbrott.

Bestämmelsen är dock formulerad så att antalet inte är allt som ska tas hänsyn till. Även kriterierna för grovt vapenbrott spelar in. Det rör sig om huruvida innehavet har skett på allmän plats, om vapnet har varit särskilt farligt och om gärningen har varit av särskilt farlig art.

Det aktuella fallet ger fullt utslag på alla dessa rekvisit. Fem funktionsdugliga automatvapen med laddade magasin och en stor mängd extraammunition som tas med ut på stan. Det är extremt farligt.

Möjligen är fem automatvapen fördelat på tre personer inga stora mängder i strikt aritmetisk mening. Men det är knappast heller vad lagstiftaren har åsyftat, målet har varit den skadeverkan som kan åstadkommas främst genom stora mängder vapen men även på andra sätt såsom kraftfullare vapen. För musköter bör det kanske krävas grossistmängder. Men när det är fråga om något med så stor skadepotential som automatvapen med stora mängder skarp ammunition i offentligheten bör ett per man vara mer än tillräckligt för att nå upp till synnerligen grovt vapenbrott.

Att lagen mycket väl kan tolkas så är också uppenbart eftersom två av fem justitieråd ville fälla för det grövre brottet. Att så inte blev fallet beror på den ideologi som genomsyrar svensk rättstillämpning allt sedan 1970-talet. Då etablerades synsättet att straffet är något negativt som bör undvikas längst möjligt. Det är en tankefigur som fortfarande präglar många jurister.

Självständiga domstolar är en viktig princip som inte ska tummas på. Få torde vara intresserade av att leva i ett land med politiskt styrda domare. Men HD:s dom gör det ändå tydligt att det är oerhört svårt för politikerna att få genomslag för den förda politiken.

När varje möjlighet tas att kringgå lagstiftarens intentioner skapas ett tryck på att göra lagstiftningen mer detaljreglerad. Nackdelen är att den blir statisk. Tabellartad lagstiftning har kort hållbarhet och måste ständigt revideras. Det är inte önskvärt. Men vad är alternativet när domstolarna väljer att tolka lagen i strid med den allmänna rättsuppfattningen?

Daniel Persson/SNB

11 nov 2017 06:00

11 nov 2017 06:00