08 jan 2018 06:00

08 jan 2018 06:00

Ljus framtid trots finalförlust

LEDARE

Jag, precis som många andra, har följt junior-VM i ishockey. Det har ju blivit ett återkommande inslag i jul- och nyårstid. Personligen är jag kluven när det gäller JVM.

Naturligtvis kan man glädjas åt killarnas framfart, men enligt min uppfattning spelar det faktiskt ingen större roll om man blir etta eller fyra i ett JVM. Möjligheten att få fram nya storspelare är varken större eller mindre bara för att man vinner ett guld på juniornivå, där den individuella utvecklingen är viktigare än att ha en väloljad lagmaskin.

Jag kan till och med tycka turneringen får väl mycket uppmärksamhet då det handlar om junioridrott. I mina ögon får den aldrig jämföras med stora mästerskap på seniornivå.

Här handlar det om talangfulla tonåringar och inga färdiga superstjärnor. Visst, några av dem kommer att gå hela vägen till toppen, men för en del blir junior-VM höjdpunkten i karriären. Inget fel i det, men väl värt att påminna om.

Enligt mig skall värdet att vinna och vara bäst i sin åldersgrupp inte överskattas. Klivet till att bli en seniorstjärna är fortfarande långt.

Så är det generellt inom idrott på toppnivå.

Visst är det roligt att vinna turneringar på ungdoms- och juniornivå, men det skall inte värderas mer än just så.

Att det är underhållande att titta på exempelvis JVM i TV som avkoppling till allt jul- och nyårsfirande är en annan sak, och man kan utan tvekan dra slutsatsen att Sverige ligger väl framme när det gäller utbildning av unga ishockeyspelare. Det visar det här lagets spelare med eftertryck.

Att Sverige hittills bara lyckats vinna JVM-guld två gånger i historien (1981 och 2012) är inget som jag tycker man behöver oroa sig över, sedan förstår jag självklart besvikelsen över att det inte höll hela vägen den här gången. Man skall deppa när det blir förlust, det visar att man har den rätta drivkraften att komma vidare, att bli bättre.

Det såg dock inte snyggt ut när lagkaptenen Lias Andersson visade att han inte satte något värde på silvermedaljen genom att kasta upp den på läktaren. Det får väl bokföras på kontot ungdomligt oförstånd och en produkt av den press som killarna har känt. Väl stor kan jag tycka.

Det var mycket små marginaler i finalen mot Kanada och Sverige kunde lika gärna ha vunnit.

Det svenska laget innehåller flera killar som har alla möjligheter att etablera sig på högsta nivå i NHL.

Det skall bli spännande att följa 17-årige backen Rasmus Dahlin. Lidköpingskillen som får det att se så enkelt ut att spela ishockey. Här ligger vägen utstakad och han verkar ta det hela med ro där bakom hjälmgallret som han enligt reglerna fortfarande måste spela med.

Jan Larsson

Naturligtvis kan man glädjas åt killarnas framfart, men enligt min uppfattning spelar det faktiskt ingen större roll om man blir etta eller fyra i ett JVM. Möjligheten att få fram nya storspelare är varken större eller mindre bara för att man vinner ett guld på juniornivå, där den individuella utvecklingen är viktigare än att ha en väloljad lagmaskin.

Jag kan till och med tycka turneringen får väl mycket uppmärksamhet då det handlar om junioridrott. I mina ögon får den aldrig jämföras med stora mästerskap på seniornivå.

Här handlar det om talangfulla tonåringar och inga färdiga superstjärnor. Visst, några av dem kommer att gå hela vägen till toppen, men för en del blir junior-VM höjdpunkten i karriären. Inget fel i det, men väl värt att påminna om.

Enligt mig skall värdet att vinna och vara bäst i sin åldersgrupp inte överskattas. Klivet till att bli en seniorstjärna är fortfarande långt.

Så är det generellt inom idrott på toppnivå.

Visst är det roligt att vinna turneringar på ungdoms- och juniornivå, men det skall inte värderas mer än just så.

Att det är underhållande att titta på exempelvis JVM i TV som avkoppling till allt jul- och nyårsfirande är en annan sak, och man kan utan tvekan dra slutsatsen att Sverige ligger väl framme när det gäller utbildning av unga ishockeyspelare. Det visar det här lagets spelare med eftertryck.

Att Sverige hittills bara lyckats vinna JVM-guld två gånger i historien (1981 och 2012) är inget som jag tycker man behöver oroa sig över, sedan förstår jag självklart besvikelsen över att det inte höll hela vägen den här gången. Man skall deppa när det blir förlust, det visar att man har den rätta drivkraften att komma vidare, att bli bättre.

Det såg dock inte snyggt ut när lagkaptenen Lias Andersson visade att han inte satte något värde på silvermedaljen genom att kasta upp den på läktaren. Det får väl bokföras på kontot ungdomligt oförstånd och en produkt av den press som killarna har känt. Väl stor kan jag tycka.

Det var mycket små marginaler i finalen mot Kanada och Sverige kunde lika gärna ha vunnit.

Det svenska laget innehåller flera killar som har alla möjligheter att etablera sig på högsta nivå i NHL.

Det skall bli spännande att följa 17-årige backen Rasmus Dahlin. Lidköpingskillen som får det att se så enkelt ut att spela ishockey. Här ligger vägen utstakad och han verkar ta det hela med ro där bakom hjälmgallret som han enligt reglerna fortfarande måste spela med.

Jan Larsson