14 apr 2018 06:00

14 apr 2018 06:00

Urspårat om snabbtåg

Drömmen om snabbtåg verkar göra något med människor. Önsketänkandet tar över. Plötsligt är allt möjligt.

Under stora delar av mandatperioden har planerna på höghastighetsjärnväg från Stockholm till Göteborg och Malmö diskuterats. Nu kan dock ett ställningstagande från regeringen närma sig. Under april är det tänkt att de röda och de gröna ska komma överens om huvudlinjerna i den nya nationella infrastrukturplanen.

Samtidigt har Socialdemokraterna och Miljöpartiet svårt att bli eniga. Enligt uppgifter till Svenska Dagbladet (10/4) har Socialdemokraterna länge velat att den första delen av höghastighetsbanan, Ostlänken till Linköping, ska ges en maxhastighet på 250 kilometer i timmen, detta för att hålla projektet inom de ekonomiska budgetramarna. Men det vill inte Miljöpartiet vara med på.

MP:s språkrör har därför åkt på turné till Jönköping, Linköping och Norrköping för att samla stöd för en högre maxhastighet. Och stöd har Miljöpartiet fått ifrån socialdemokratiska kommunalråd, vars kommuner har lovats snabbtågsstationer. Även Kristdemokraterna anslöt sig nyligen (GP, 12/4) till Miljöpartiets linje – kanske för att KD har en stark bas i Jönköping, där de planerade tågen ska stanna.

De som likt Miljöpartiet förespråkar bygget av snabbtågsbanor verkar dock behöva ta till en del önsketänkande för att motivera sitt ställningstagande. Järnvägen framställs som svaret på det mesta. Hur ska det byggas fler bostäder? Snabbtåg. Hur ska olika arbetsmarknadsregioner knytas samman? Snabbtåg. Hur ska kommunen sättas på kartan? Snabbtåg. Hur ska klimatförändringen hanteras? Snabbtåg.

Även kring hur banorna ska finansieras finns bland förespråkarna ett önsketänkande. Tillfrågas Miljöpartiets språkrör är lösningen dels lån och dels att bygget får ett kostnadstak på 200 miljarder kronor. Men – och detta kan komma som en överraskning för Miljöpartitoppen – lån ska en dag betalas tillbaka och kostnadstak har inte hindrat andra infrastrukturprojekt från att fördyras.

Erfarenheterna från bygget av Botniabanan visar snarare att kostnaderna lätt kan undervärderas i stora järnvägsprojekt. Den banan som skulle gå på elva miljarder kronor kostade till slut 26 miljarder kronor. Som lök på laxen konstaterade Riksrevisionen att de utlovade samhällseffekterna av Botniabanan uteblev.

När Finanspolitiska rådet redan på förhand har dömt ut snabbtågsprojektet som samhällsekonomiskt mycket olönsamt bör politikerna vara realistiska när beslutet snart ska fattas. Visst vore det häftigt med snabbtåg. Men när polisen, vården, skolan och försvaret är i behov av resurser är det oansvarigt att lägga ett okänt antal hundra miljarder kronor på snabbtåg som ska korta restiden mellan storstäderna.

När det dessutom finns behov av investeringar för att höja kvalitén på den befintliga järnvägen framstår stora investeringar i snabbtåg som fel spår. Tågen får gärna gå snabbt, men viktigast är att de går överhuvudtaget.

 

Edvard Hollertz/SNB

 

Under stora delar av mandatperioden har planerna på höghastighetsjärnväg från Stockholm till Göteborg och Malmö diskuterats. Nu kan dock ett ställningstagande från regeringen närma sig. Under april är det tänkt att de röda och de gröna ska komma överens om huvudlinjerna i den nya nationella infrastrukturplanen.

Samtidigt har Socialdemokraterna och Miljöpartiet svårt att bli eniga. Enligt uppgifter till Svenska Dagbladet (10/4) har Socialdemokraterna länge velat att den första delen av höghastighetsbanan, Ostlänken till Linköping, ska ges en maxhastighet på 250 kilometer i timmen, detta för att hålla projektet inom de ekonomiska budgetramarna. Men det vill inte Miljöpartiet vara med på.

MP:s språkrör har därför åkt på turné till Jönköping, Linköping och Norrköping för att samla stöd för en högre maxhastighet. Och stöd har Miljöpartiet fått ifrån socialdemokratiska kommunalråd, vars kommuner har lovats snabbtågsstationer. Även Kristdemokraterna anslöt sig nyligen (GP, 12/4) till Miljöpartiets linje – kanske för att KD har en stark bas i Jönköping, där de planerade tågen ska stanna.

De som likt Miljöpartiet förespråkar bygget av snabbtågsbanor verkar dock behöva ta till en del önsketänkande för att motivera sitt ställningstagande. Järnvägen framställs som svaret på det mesta. Hur ska det byggas fler bostäder? Snabbtåg. Hur ska olika arbetsmarknadsregioner knytas samman? Snabbtåg. Hur ska kommunen sättas på kartan? Snabbtåg. Hur ska klimatförändringen hanteras? Snabbtåg.

Även kring hur banorna ska finansieras finns bland förespråkarna ett önsketänkande. Tillfrågas Miljöpartiets språkrör är lösningen dels lån och dels att bygget får ett kostnadstak på 200 miljarder kronor. Men – och detta kan komma som en överraskning för Miljöpartitoppen – lån ska en dag betalas tillbaka och kostnadstak har inte hindrat andra infrastrukturprojekt från att fördyras.

Erfarenheterna från bygget av Botniabanan visar snarare att kostnaderna lätt kan undervärderas i stora järnvägsprojekt. Den banan som skulle gå på elva miljarder kronor kostade till slut 26 miljarder kronor. Som lök på laxen konstaterade Riksrevisionen att de utlovade samhällseffekterna av Botniabanan uteblev.

När Finanspolitiska rådet redan på förhand har dömt ut snabbtågsprojektet som samhällsekonomiskt mycket olönsamt bör politikerna vara realistiska när beslutet snart ska fattas. Visst vore det häftigt med snabbtåg. Men när polisen, vården, skolan och försvaret är i behov av resurser är det oansvarigt att lägga ett okänt antal hundra miljarder kronor på snabbtåg som ska korta restiden mellan storstäderna.

När det dessutom finns behov av investeringar för att höja kvalitén på den befintliga järnvägen framstår stora investeringar i snabbtåg som fel spår. Tågen får gärna gå snabbt, men viktigast är att de går överhuvudtaget.

 

Edvard Hollertz/SNB