14 sep 2018 06:00

14 sep 2018 06:00

Klumpigt direktiv med rimligt syfte

LEDARE

Med 438 EU-parlamentsröster för de kontroversiella artiklarna 11 och 13 i upphovsrättsdirektivet dör internet, har många hävdat.

Detta till applåder och glädjerop från parlamentarikerna. Och direktivet, som nu går vidare i processen mot att bli verklighet, är sannerligen inget att jubla åt. Men det skulle heller inte innebära någon ödeläggelse av internet om direktivet går igenom.

Artikel 11 i direktivet innebär att webbsidor måste betala licenser för länkat material till ursprungsmediet. Det kan till exempel vara en blogg som lägger upp skärmdumpar eller artikelbilder från en nyhetssida. Artikel 13 kräver att webbsidor som Facebook och Youtube förhindrar uppladdning av upphovsrättsskyddat material, vilket endast kan göras med någon form av filter.

Sedan det blev nedröstat av EU-parlamentet i juni har upphovsrättsdirektivet justerats för att möta kritiken. Det nya förslaget undantar småföretag, vissa vetenskapliga hemsidor och icke vinstdrivande encyklopedier från att betala licens för länkat material.

Själva grundtanken med upphovsrättsdirektivet är att producenter ska ha något att vinna på att deras verk sprids på andra plattformar. Detta sker redan utan problem utanför internet genom till exempel följerätt för konstverk och stim för musik. I dag menar vissa att publiciteten på internet i sig är ersättning nog, men så är knappast fallet för de allra flesta upphovsrättsinnehavare. I stället är det företag som Google och Facebook, plattformar för andras material, som tjänar pengar på sponsorer medan de ursprungliga producenterna blir utan.

Plattformarna ska visserligen också kunna tjäna pengar på sina tjänster, men det är rimligt att upphovsrätten gäller i samma utsträckning på internet som utanför det. Den som har skapat en film eller skrivit en artikel måste ges utökade rättigheter att både kontrollera spridning och få ekonomisk ersättning för verket.

EU:s upphovsrättsdirektiv som det ser ut nu är dock ett klumpigt sätt att göra just detta. Den uppdaterade versionen som bland annat befriar mindre företag från länklicens underlättar något, men dessa aktörer drabbas fortfarande hårt av kravet på blockering av upphovsrättsskyddat material. Det är till att börja med svårt även för de stora företagen att utveckla det filter som krävs, och det kostar pengar som de flesta små internetföretag inte har. Artikel 13 riskerar således gynna de redan etablerade och stänga nya entreprenörer ute. Detta och flera andra delar av direktivet måste justeras ytterligare, så att det finns en balans mellan alla parter.

Att många nu sörjer internet som vi känner det är förståeligt, men någon form av licenssystem behöver införas. Och detta kommer oundvikligen att förändra internet, men förhoppningsvis blir förändringens fördelar betydligt fler än nackdelarna. Spådomarna om internets undergång kommer inte att slå in, ens om det nuvarande direktivet blir verklighet. Den största tjusningen är knappast att fritt kunna sprida och tjäna pengar på andras arbete.

Detta till applåder och glädjerop från parlamentarikerna. Och direktivet, som nu går vidare i processen mot att bli verklighet, är sannerligen inget att jubla åt. Men det skulle heller inte innebära någon ödeläggelse av internet om direktivet går igenom.

Artikel 11 i direktivet innebär att webbsidor måste betala licenser för länkat material till ursprungsmediet. Det kan till exempel vara en blogg som lägger upp skärmdumpar eller artikelbilder från en nyhetssida. Artikel 13 kräver att webbsidor som Facebook och Youtube förhindrar uppladdning av upphovsrättsskyddat material, vilket endast kan göras med någon form av filter.

Sedan det blev nedröstat av EU-parlamentet i juni har upphovsrättsdirektivet justerats för att möta kritiken. Det nya förslaget undantar småföretag, vissa vetenskapliga hemsidor och icke vinstdrivande encyklopedier från att betala licens för länkat material.

Själva grundtanken med upphovsrättsdirektivet är att producenter ska ha något att vinna på att deras verk sprids på andra plattformar. Detta sker redan utan problem utanför internet genom till exempel följerätt för konstverk och stim för musik. I dag menar vissa att publiciteten på internet i sig är ersättning nog, men så är knappast fallet för de allra flesta upphovsrättsinnehavare. I stället är det företag som Google och Facebook, plattformar för andras material, som tjänar pengar på sponsorer medan de ursprungliga producenterna blir utan.

Plattformarna ska visserligen också kunna tjäna pengar på sina tjänster, men det är rimligt att upphovsrätten gäller i samma utsträckning på internet som utanför det. Den som har skapat en film eller skrivit en artikel måste ges utökade rättigheter att både kontrollera spridning och få ekonomisk ersättning för verket.

EU:s upphovsrättsdirektiv som det ser ut nu är dock ett klumpigt sätt att göra just detta. Den uppdaterade versionen som bland annat befriar mindre företag från länklicens underlättar något, men dessa aktörer drabbas fortfarande hårt av kravet på blockering av upphovsrättsskyddat material. Det är till att börja med svårt även för de stora företagen att utveckla det filter som krävs, och det kostar pengar som de flesta små internetföretag inte har. Artikel 13 riskerar således gynna de redan etablerade och stänga nya entreprenörer ute. Detta och flera andra delar av direktivet måste justeras ytterligare, så att det finns en balans mellan alla parter.

Att många nu sörjer internet som vi känner det är förståeligt, men någon form av licenssystem behöver införas. Och detta kommer oundvikligen att förändra internet, men förhoppningsvis blir förändringens fördelar betydligt fler än nackdelarna. Spådomarna om internets undergång kommer inte att slå in, ens om det nuvarande direktivet blir verklighet. Den största tjusningen är knappast att fritt kunna sprida och tjäna pengar på andras arbete.

  • Agnes Karnatz/SNB