17 mar 2014 06:01

23 jan 2015 15:40

"Det måste finnas beredskap"

Familj förlorade ett barn under förlossningen

I höstas förlorade Linda och Tony Johansson ett barn i samband med förlossningen.
– Det måste finnas beredskap och rutiner när något händer, suckar Tony.

Innan var allt bra. Linda mådde fint, liksom barnet. En söndag i september, under slutet av graviditeten fick Linda starka värkar, men väl inne på Skaraborgs sjukhus i Skövde förstod hon och Tony, som bor i Falköping, att allt inte stod rätt till.

– Bebisens hjärtljud gick upp och ned, ibland fick personalen inte kontakt utan hade svårt att tolka ultraljudet. Jag togs in på ett annat rum för att öka kontrollen. Senare visade det sig att moderkakan lossnat, men att de inte upptäckt det, berättar Linda.

Överläkaren tillkallades och Linda fick läkemedel för att lugna ned henne och barnet, men tillståndet förvärrades och det togs beslut om ett akut kejsarsnitt. Cirka en halvtimma efter Linda fick medicinen var barnet ute.

– Men upplivningsförsöken misslyckades. Vi förlorade henne, säger Linda.

Sjukhuset skickade en rapport till en referensgrupp i SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, som gått igenom fallet.

– Gruppen tycker att läkarna skulle ha gjort kejsarsnittet 27 minuter tidigare, säger Linda och tillägger bedrövat:

– Samtidigt säger sjukhuset att de inte tänker göra en Lex Maria-anmälan. De tycker att det räcker med den rapporten.

Fick vänta

Tony var med på sjukhuset och när ingreppet gjordes väntade han i ett rum där barnen läggs efter förlossningarna.

– Sedan kom de med vårt barn. Jag ville inte sitta kvar när de försökte återuppliva barnet, utan satte mig i ett annat rum, men ingen verkade bry sig om mig. En läkare kom in och sa att barnet dött; sedan fick jag vänta ytterligare innan Linda vaknade; jag visste ju inte hur hon skulle ta det. Men innan jag kom dit hade något berättat för Linda.

Paret ville träffa en präst, men fick besked om att det inte fanns någon jourhavande under helgerna.

– Prästen kom på måndagen; han var bra och samma dag hade vi namngivning. Hon fick namnet Cecilia, säger Linda.

Efter födseln placerades Linda på förlossningsavdelningen, fick höra andras bebisar skrika.

– Jag blev bara ledsen, mitt i chocken förstod jag att jag hamnat på fel avdelning.

Linda blev inte flyttad till gynavdelningen förrän på måndagen.

Under tisdagen skrev Linda ut sig själv.

– Jag var så less på allting och ville bara hem. De kunde kanske ha stoppat mig och låtit mig vila ut.

Ingen kurator

Barnmorskan som hjälpte Linda månaderna före födseln hörde inte heller av sig.

– Vi fick bara ett vykort från henne, säger Linda.

Paret fick inte träffa någon kurator under söndagen. I stället bad Tony några av Lindas arbetskamrater att komma till sjukhuset. När de kom hem tog de själva kontakt med en kurator från primärvården.

– Vi var sjukskrivna under en period i höstas, men hann inte vila upp oss. Vi hade ju begravningen och mycket annat att ta tag i, säger Linda och tillägger:

– Det är tack vare arbetskamrater och folk runt omkring oss som vi har kunnat gå vidare, men vi är väldigt kritiska till sjukhusets hantering av folk i sorg och chock.

Ärendet är anmält till inspektionen för vård och omsorg, Ivo.

– Vi vill hjälpa andra. Vi är inte de första som råkar ut för det här, och tyvärr inte de sista, suckar Tony Johansson.

Innan var allt bra. Linda mådde fint, liksom barnet. En söndag i september, under slutet av graviditeten fick Linda starka värkar, men väl inne på Skaraborgs sjukhus i Skövde förstod hon och Tony, som bor i Falköping, att allt inte stod rätt till.

– Bebisens hjärtljud gick upp och ned, ibland fick personalen inte kontakt utan hade svårt att tolka ultraljudet. Jag togs in på ett annat rum för att öka kontrollen. Senare visade det sig att moderkakan lossnat, men att de inte upptäckt det, berättar Linda.

Överläkaren tillkallades och Linda fick läkemedel för att lugna ned henne och barnet, men tillståndet förvärrades och det togs beslut om ett akut kejsarsnitt. Cirka en halvtimma efter Linda fick medicinen var barnet ute.

– Men upplivningsförsöken misslyckades. Vi förlorade henne, säger Linda.

Sjukhuset skickade en rapport till en referensgrupp i SFOG, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, som gått igenom fallet.

– Gruppen tycker att läkarna skulle ha gjort kejsarsnittet 27 minuter tidigare, säger Linda och tillägger bedrövat:

– Samtidigt säger sjukhuset att de inte tänker göra en Lex Maria-anmälan. De tycker att det räcker med den rapporten.

Fick vänta

Tony var med på sjukhuset och när ingreppet gjordes väntade han i ett rum där barnen läggs efter förlossningarna.

– Sedan kom de med vårt barn. Jag ville inte sitta kvar när de försökte återuppliva barnet, utan satte mig i ett annat rum, men ingen verkade bry sig om mig. En läkare kom in och sa att barnet dött; sedan fick jag vänta ytterligare innan Linda vaknade; jag visste ju inte hur hon skulle ta det. Men innan jag kom dit hade något berättat för Linda.

Paret ville träffa en präst, men fick besked om att det inte fanns någon jourhavande under helgerna.

– Prästen kom på måndagen; han var bra och samma dag hade vi namngivning. Hon fick namnet Cecilia, säger Linda.

Efter födseln placerades Linda på förlossningsavdelningen, fick höra andras bebisar skrika.

– Jag blev bara ledsen, mitt i chocken förstod jag att jag hamnat på fel avdelning.

Linda blev inte flyttad till gynavdelningen förrän på måndagen.

Under tisdagen skrev Linda ut sig själv.

– Jag var så less på allting och ville bara hem. De kunde kanske ha stoppat mig och låtit mig vila ut.

Ingen kurator

Barnmorskan som hjälpte Linda månaderna före födseln hörde inte heller av sig.

– Vi fick bara ett vykort från henne, säger Linda.

Paret fick inte träffa någon kurator under söndagen. I stället bad Tony några av Lindas arbetskamrater att komma till sjukhuset. När de kom hem tog de själva kontakt med en kurator från primärvården.

– Vi var sjukskrivna under en period i höstas, men hann inte vila upp oss. Vi hade ju begravningen och mycket annat att ta tag i, säger Linda och tillägger:

– Det är tack vare arbetskamrater och folk runt omkring oss som vi har kunnat gå vidare, men vi är väldigt kritiska till sjukhusets hantering av folk i sorg och chock.

Ärendet är anmält till inspektionen för vård och omsorg, Ivo.

– Vi vill hjälpa andra. Vi är inte de första som råkar ut för det här, och tyvärr inte de sista, suckar Tony Johansson.

  • Alf Ehn