26 feb 2015 06:00

26 feb 2015 12:31

Fri från barndomens övergrepp

Storhelger och högtidsdagar förknippade med skräck, och dagarna och nätterna där emellan en enda lång plåga av ångest. Det var så livet började för Martin Hellberg. I fem år, mellan två års ålder upp till sju, blev han utsatt för sexuella övergrepp av sin farfar. Något som har kommit att påverka hela hans liv. I dag föreläser han och försöker att hjälpa andra.

– Det är en jättetragedi inte bara för mig, utan för hela vår familj.

Martin Hellberg sitter i köket i familjens hus i Korsberga. Gift, tvåbarnspappa och egen företagare, men fram tills för bara några år sedan trodde han inte att något av det var möjligt - hans trauma från barndomen hade förföljt honom och nästan kostat honom livet.

Ända sedan Martin var liten har han vetat att det han utsattes för var fel, men först hade han inte orden för att kunna förklara för sina föräldrar. Inte förrän vid sju års ålder, efter att ha övernattat hos sina farföräldrar. Då berättade han för första gången för sin mamma, som i sin tur berättade för Martins pappa.

– De tog mig på allvar från första stund och konfronterade farfar, som erkände. Jag har förstått nu efteråt att det var en vinstlott som jag drog, hur fel det än kan låta, men det är väldigt ovanligt att ett utsatt barn dels tas på allvar och dels direkt får ett erkännande av gärningsmannen. Mina föräldrar har stöttat mig hela vägen, och det är anledningen till att jag fortfarande lever i dag, säger Martin.

Öga mot öga igen

Däremot gjordes ingen anmälan direkt mot farfadern. Familjen kämpade i stället själva under flera år med de trauman som övergreppet orsakat Martin, och då han började högstadiet hade det hela nått sin kulm.

– Det var så mycket som jag hade hamnat efter med, och i tonåren var jag inte i fas med mina klasskompisar över huvudtaget. Jag mådde så dåligt och hade självmordstankar, därför kopplade mina föräldrar in BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Men man kan knappats säga att det gjorde det hela bättre.

BUP beslutade att ett nätverksmöte med fokus på förlåtande och försoning var bästa vägen att gå. Då skulle Martin, hans föräldrar och farfadern träffas tillsammans med psykolog och kurator för att prata.

– Det blev som ett övergrepp på nytt att sitta där och berätta, öga mot öga med den man som gjort allting. Det fanns ingen ånger eller känslomässig rubbning hos honom. Farfar har alltid haft ett väldigt auktoritärt sätt och det vidhöll han även under de här träffarna.

Att få rätt

Träffarna mynnade inte ut i något som hjälpte Martin, utan vid 17 års ålder valde han att själv anmäla.

– Rättegången blev en ny kris att ta sig igenom. Att berätta precis allt, och även ta in ny information. Vi hade ju erkännandet med hela tiden, och farfar kunde till och med komplettera information i rätten. Det var då vi fick klart att det hela pågått sedan jag var två år till exempel.

Av hälsoskäl undslapp farfadern fängelse. Det blev en villkorlig dom, skadestånd och dagsböter. Något som kan låta som ett milt straff och ett hån i jämförelse med det som Martins tvingats gå igenom, men Martin säger att utfallet, att det blev en fällande dom var det viktigaste.

– Rättsprocessen har stor betydelse när det kommer till upprättelse. Att samhället bekräftar vem som ska bära på skulden och skammen. Det hade i alla fall en jättestor betydelse för mig, att jag fick rätt.

Övergreppen är något som påverkat Martin varje dag i hela hans liv. Han säger att han haft en ”alarmhjärna” som gått på så fort han känt sig stressad eller pressad, oavsett om det handlat om skola, jobb eller relationer. Då har hans enda skydd varit att lämna. 2006 när det var som allra värst, ville Martin till och med lämna livet.

– Då en natt, efter alldeles för mycket sprit, försökte jag att ta mitt liv, men räddades i sista stund. Som alltid blev mina föräldrar räddningen. Någonstans i det kom också den riktiga vändpunkten. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta fly längre, utan fick verkligen börja arbeta med mig själv. Det tog tid, men med rätt verktyg hittade jag till sist min väg.

Använder drivkraft

Runt 2008 kände Martin för första gången i sitt liv en gnutta av ro i kroppen, då träffade han sin fru och började hitta rätt i vuxenvärlden. Han fortsatte gå hos psykolog fram till 2012, och där efter har han på egen hand kunnat gå vidare.

I dag är Martin föreläsare och använder sin egen historia för att uppmärksamma och sprida kunskap om sexuella övergrepp. Han vänder sig dels till skolor, dels till vården men också till kommuner. Han ser att det finns en känslighet och ett motstånd att våga prata om dessa frågor, trots att det finns så många som är utsatta.

– Man känner sig så otroligt ensam, och tänker att det här inte händer någon annan. Men verkligheten är att man egentligen är långt ifrån ensam. Det förstår jag idag. Kan man på något sätt fånga upp dessa personer tidigt så kan det göra så mycket för kommande år, även om jag vet att det måste få ta tid att bearbeta.

Han säger att han i dag känner sig stark och fri, inget hat.

– Många säger att de hatar pedofiler, men det hjälper inte mig nu mer. Jag har hatat så mycket i mitt liv, nu använder jag den energin som drivkraft för att göra något bra. Härom veckan föreläste jag i Tierp, och i den lokalen hängde det en nyckelharpa på väggen. Min farfar byggde sådana, han var spelman. Man skulle kunna tänka sig att det var en sådan sak som skulle väcka mycket känslor, något som skulle bli jobbigt, men jag kunde i stället skämta om det.

”Sluta aldrig prata”

Att han i dag fått det förhållningssättet tackar han dels sig själv för, men också sina föräldrar.

– Jag tror att de skuldbelagt sig mycket för att de inte anmälde direkt, men det var i en tid då man inte riktigt visste hur man skulle hantera sådana saker. De förlitade sig på BUP, och det blev till en början helt fel. Jag är bara tacksam för att mamma och pappa tog det jag sa på allvar. Det är inte många som får ha den tryggheten från första början.

– Jag gav aldrig upp tanken att få hjälp, och mina föräldrar har varit min trygghet. Min mamma sa när hon satt hos mig alla de där nätterna när jag inte kunde sova att ”vad som än händer får du aldrig sluta prata med mig Martin” och det har jag inte gjort. Det har jag verkligen inte gjort.

– Det är en jättetragedi inte bara för mig, utan för hela vår familj.

Martin Hellberg sitter i köket i familjens hus i Korsberga. Gift, tvåbarnspappa och egen företagare, men fram tills för bara några år sedan trodde han inte att något av det var möjligt - hans trauma från barndomen hade förföljt honom och nästan kostat honom livet.

Ända sedan Martin var liten har han vetat att det han utsattes för var fel, men först hade han inte orden för att kunna förklara för sina föräldrar. Inte förrän vid sju års ålder, efter att ha övernattat hos sina farföräldrar. Då berättade han för första gången för sin mamma, som i sin tur berättade för Martins pappa.

– De tog mig på allvar från första stund och konfronterade farfar, som erkände. Jag har förstått nu efteråt att det var en vinstlott som jag drog, hur fel det än kan låta, men det är väldigt ovanligt att ett utsatt barn dels tas på allvar och dels direkt får ett erkännande av gärningsmannen. Mina föräldrar har stöttat mig hela vägen, och det är anledningen till att jag fortfarande lever i dag, säger Martin.

Öga mot öga igen

Däremot gjordes ingen anmälan direkt mot farfadern. Familjen kämpade i stället själva under flera år med de trauman som övergreppet orsakat Martin, och då han började högstadiet hade det hela nått sin kulm.

– Det var så mycket som jag hade hamnat efter med, och i tonåren var jag inte i fas med mina klasskompisar över huvudtaget. Jag mådde så dåligt och hade självmordstankar, därför kopplade mina föräldrar in BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Men man kan knappats säga att det gjorde det hela bättre.

BUP beslutade att ett nätverksmöte med fokus på förlåtande och försoning var bästa vägen att gå. Då skulle Martin, hans föräldrar och farfadern träffas tillsammans med psykolog och kurator för att prata.

– Det blev som ett övergrepp på nytt att sitta där och berätta, öga mot öga med den man som gjort allting. Det fanns ingen ånger eller känslomässig rubbning hos honom. Farfar har alltid haft ett väldigt auktoritärt sätt och det vidhöll han även under de här träffarna.

Att få rätt

Träffarna mynnade inte ut i något som hjälpte Martin, utan vid 17 års ålder valde han att själv anmäla.

– Rättegången blev en ny kris att ta sig igenom. Att berätta precis allt, och även ta in ny information. Vi hade ju erkännandet med hela tiden, och farfar kunde till och med komplettera information i rätten. Det var då vi fick klart att det hela pågått sedan jag var två år till exempel.

Av hälsoskäl undslapp farfadern fängelse. Det blev en villkorlig dom, skadestånd och dagsböter. Något som kan låta som ett milt straff och ett hån i jämförelse med det som Martins tvingats gå igenom, men Martin säger att utfallet, att det blev en fällande dom var det viktigaste.

– Rättsprocessen har stor betydelse när det kommer till upprättelse. Att samhället bekräftar vem som ska bära på skulden och skammen. Det hade i alla fall en jättestor betydelse för mig, att jag fick rätt.

Övergreppen är något som påverkat Martin varje dag i hela hans liv. Han säger att han haft en ”alarmhjärna” som gått på så fort han känt sig stressad eller pressad, oavsett om det handlat om skola, jobb eller relationer. Då har hans enda skydd varit att lämna. 2006 när det var som allra värst, ville Martin till och med lämna livet.

– Då en natt, efter alldeles för mycket sprit, försökte jag att ta mitt liv, men räddades i sista stund. Som alltid blev mina föräldrar räddningen. Någonstans i det kom också den riktiga vändpunkten. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta fly längre, utan fick verkligen börja arbeta med mig själv. Det tog tid, men med rätt verktyg hittade jag till sist min väg.

Använder drivkraft

Runt 2008 kände Martin för första gången i sitt liv en gnutta av ro i kroppen, då träffade han sin fru och började hitta rätt i vuxenvärlden. Han fortsatte gå hos psykolog fram till 2012, och där efter har han på egen hand kunnat gå vidare.

I dag är Martin föreläsare och använder sin egen historia för att uppmärksamma och sprida kunskap om sexuella övergrepp. Han vänder sig dels till skolor, dels till vården men också till kommuner. Han ser att det finns en känslighet och ett motstånd att våga prata om dessa frågor, trots att det finns så många som är utsatta.

– Man känner sig så otroligt ensam, och tänker att det här inte händer någon annan. Men verkligheten är att man egentligen är långt ifrån ensam. Det förstår jag idag. Kan man på något sätt fånga upp dessa personer tidigt så kan det göra så mycket för kommande år, även om jag vet att det måste få ta tid att bearbeta.

Han säger att han i dag känner sig stark och fri, inget hat.

– Många säger att de hatar pedofiler, men det hjälper inte mig nu mer. Jag har hatat så mycket i mitt liv, nu använder jag den energin som drivkraft för att göra något bra. Härom veckan föreläste jag i Tierp, och i den lokalen hängde det en nyckelharpa på väggen. Min farfar byggde sådana, han var spelman. Man skulle kunna tänka sig att det var en sådan sak som skulle väcka mycket känslor, något som skulle bli jobbigt, men jag kunde i stället skämta om det.

”Sluta aldrig prata”

Att han i dag fått det förhållningssättet tackar han dels sig själv för, men också sina föräldrar.

– Jag tror att de skuldbelagt sig mycket för att de inte anmälde direkt, men det var i en tid då man inte riktigt visste hur man skulle hantera sådana saker. De förlitade sig på BUP, och det blev till en början helt fel. Jag är bara tacksam för att mamma och pappa tog det jag sa på allvar. Det är inte många som får ha den tryggheten från första början.

– Jag gav aldrig upp tanken att få hjälp, och mina föräldrar har varit min trygghet. Min mamma sa när hon satt hos mig alla de där nätterna när jag inte kunde sova att ”vad som än händer får du aldrig sluta prata med mig Martin” och det har jag inte gjort. Det har jag verkligen inte gjort.

  • Malin Ingsten

Länkar

Här kan utsatta eller anhöriga till utsatta söka hjälp.

www.jagvillveta.se

www.bris.se

www.raddabarnen.se

Källa:

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.