18 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:39

Blodgivning - något att vara stolt över

Det är inte många saker i livet som jag har varit stolt över. Inte så att jag skäms över det jag gjort under årens lopp. Jag är faktiskt ganska nöjd med en hel del som jag varit med om, men det finns en sak som jag under ett antal år var direkt stolt över att jag gjorde. Jag var blodgivare.

Det började med att kamraten Janne under en bilfärd genom Göteborg plötsligt sa att han ville att vi skulle stanna till så han kunde uträtta ett ärende och gav mig anvisningar hur jag skulle köra. Vi hamnade vid Sahlgrenska sjukhuset. Jag hängde med honom dit han skulle och när vi sedan kom in i ett rum med en reception sa Janne att han skulle ge blod... och det skulle jag också.

Jag kände mig lite skakad, för det där hade jag aldrig funderat på att göra. Men jag kunde inte med att säga nej där jag stod framför sköterskan så jag fyllde i ett formulär. Plötsligt låg jag på en brits och en annan sköterska tog fram en gigantisk nål. Den var något smalare än min underarm.

-Ska du stoppa in den där i mig? frågade jag.

-Jajamän, och du kommer knappt att känna det, bedyrade hon och sedan tryckte hon in det där vassa dräneringsröret i min arm.

I bland har man lite otur och just den gången lyckades hon nog klyva en nerv för det kändes som om armen exploderade och smärtan gav sig inte under hela tiden. Jag hade faktiskt rejält ont i armen ända upp i axeln i flera dagar efteråt och jag kände mig mycket osäker på om jag ville ge blod någon mer gång.

Tre månader senare kom en kallelse från Sahlgrenska om att det var dags igen och det var med stor tvekan jag gick dit, men jag hade bestämt mig för att ge det en chans till. Om det gjorde lika ont då skulle jag inte ge blod igen, men den gången kändes det inte alls när nålen gled in och därefter var jag regelbunden blodgivare i över tio år... och mycket stolt över att vara det.

Men så för knappt tio år sedan fick mitt hjärta spelet och jag fick förmaksflimmer. Det innebär att kamrarna i hjärtat slår alldeles för fort och förmaken dundrar iväg i dubbla den farten. Det är mycket obehagligt och under tiden det pågår har jag ingen ork alls. Första gången det hände blev jag livrädd och sökte läkarvård men numera har jag det under kontroll och upplever det mycket sällan och då oftast bara några timmar åt gången. Men omedelbart efter första gången fick jag reda på att jag aldrig mer skulle få lämna blod igen och det sörjer jag. För det inte är ofta man får känna glädjen i att helt utan egen vinning handgripligen hjälpa okända människor.

Hiss: Alla blodgivare. Ni är hjältar i det tysta allihop.

Diss: Alla konstigheter ens kropp helt plötsligt kan hitta på.

Det är inte många saker i livet som jag har varit stolt över. Inte så att jag skäms över det jag gjort under årens lopp. Jag är faktiskt ganska nöjd med en hel del som jag varit med om, men det finns en sak som jag under ett antal år var direkt stolt över att jag gjorde. Jag var blodgivare.

Det började med att kamraten Janne under en bilfärd genom Göteborg plötsligt sa att han ville att vi skulle stanna till så han kunde uträtta ett ärende och gav mig anvisningar hur jag skulle köra. Vi hamnade vid Sahlgrenska sjukhuset. Jag hängde med honom dit han skulle och när vi sedan kom in i ett rum med en reception sa Janne att han skulle ge blod... och det skulle jag också.

Jag kände mig lite skakad, för det där hade jag aldrig funderat på att göra. Men jag kunde inte med att säga nej där jag stod framför sköterskan så jag fyllde i ett formulär. Plötsligt låg jag på en brits och en annan sköterska tog fram en gigantisk nål. Den var något smalare än min underarm.

-Ska du stoppa in den där i mig? frågade jag.

-Jajamän, och du kommer knappt att känna det, bedyrade hon och sedan tryckte hon in det där vassa dräneringsröret i min arm.

I bland har man lite otur och just den gången lyckades hon nog klyva en nerv för det kändes som om armen exploderade och smärtan gav sig inte under hela tiden. Jag hade faktiskt rejält ont i armen ända upp i axeln i flera dagar efteråt och jag kände mig mycket osäker på om jag ville ge blod någon mer gång.

Tre månader senare kom en kallelse från Sahlgrenska om att det var dags igen och det var med stor tvekan jag gick dit, men jag hade bestämt mig för att ge det en chans till. Om det gjorde lika ont då skulle jag inte ge blod igen, men den gången kändes det inte alls när nålen gled in och därefter var jag regelbunden blodgivare i över tio år... och mycket stolt över att vara det.

Men så för knappt tio år sedan fick mitt hjärta spelet och jag fick förmaksflimmer. Det innebär att kamrarna i hjärtat slår alldeles för fort och förmaken dundrar iväg i dubbla den farten. Det är mycket obehagligt och under tiden det pågår har jag ingen ork alls. Första gången det hände blev jag livrädd och sökte läkarvård men numera har jag det under kontroll och upplever det mycket sällan och då oftast bara några timmar åt gången. Men omedelbart efter första gången fick jag reda på att jag aldrig mer skulle få lämna blod igen och det sörjer jag. För det inte är ofta man får känna glädjen i att helt utan egen vinning handgripligen hjälpa okända människor.

Hiss: Alla blodgivare. Ni är hjältar i det tysta allihop.

Diss: Alla konstigheter ens kropp helt plötsligt kan hitta på.

  • Flemming Mouritsen