26 feb 2014 04:00

23 jan 2015 15:39

Man kommer ingenstans på löpband

Min personliga tränare spände ögonen i mig och sa:

– Löpband?

– Njae, man kommer ju ingenstans. Det är likadant med spinning, man kommer ingenstans då heller, sa jag och min PT småskrattade lite.

Han följer min framfart mellan gångerna vi ses på en sida som heter funbeat på internet. Detta vakande öga gör att jag måste skärpa mig.

Det kan ha varit anledningen till att jag en fredag när jag inte tänkt träna plötsligt bestämde mig för att springa fem kilometer på ett löpband.

Det började inte direkt bra. Det blev tekniska bekymmer vid första löpbandet. Det vägrade starta. Först tog mitt sämre jag det lite som ett tecken, det kanske inte var meningen att jag skulle springa? Mitt bättre jag sa:

– Det finns ett löpband till vänster och ett till höger också, det är bara att välja.

Så jag valde väl det till höger då och det startade vid första försöket. Efter att ha trasslat lite med sladdarna till hörlurarna var jag så i gång. Sprang gjorde jag däremot inte. Man måste ju värma upp först.

Jag roade mig med att leta bra låtar på Spotify att springa till, hittade en och sa:

– Nu springer du hela låten!

Och så höjde jag hastigheten på bandet så att jag var tvungen att springa. Efter att jag gått och sprungit på det där bandet i 20 minuter kände jag bara att det var de längsta minutrarna i mitt liv.

Det är så vansinnigt tråkigt att springa på löpband. Vad ska man titta på? Vad ska man tänka på? (Mer än att det är dåligt med luft i lokalen och att hon bredvid springer snabbare, och hur fick hon i gång löpbandet när jag inte fick det?)

Så jag distraherade mig själv med att ta ett foto på mina fötter (en kom med) och la ut på Instragram och skrev att det var svinjobbigt att springa på löpband. Jag fick ingen kommentar.

Jag tittade på den röda väggen med pilatesbollar och funderade på om jag skulle memorera bollarna i storleksordning och färg. Jag lät bli.

Jag gick och jag sprang. Jag sprang och jag gick. Jag bytte låt. Jag började närma mig fem kilometer och tänkte att jag skulle springa i mål. Men jag lät bli och fick gå 200 meter extra som straff.

Jag klev av löpbandet och gick med en märkligt svävande gång mot omklädningsrummet.När jag tittade i spegeln där såg jag en röd vägg. Efteråt har jag funderat på om det kanske var mig själv jag såg.

Min personliga tränare spände ögonen i mig och sa:

– Löpband?

– Njae, man kommer ju ingenstans. Det är likadant med spinning, man kommer ingenstans då heller, sa jag och min PT småskrattade lite.

Han följer min framfart mellan gångerna vi ses på en sida som heter funbeat på internet. Detta vakande öga gör att jag måste skärpa mig.

Det kan ha varit anledningen till att jag en fredag när jag inte tänkt träna plötsligt bestämde mig för att springa fem kilometer på ett löpband.

Det började inte direkt bra. Det blev tekniska bekymmer vid första löpbandet. Det vägrade starta. Först tog mitt sämre jag det lite som ett tecken, det kanske inte var meningen att jag skulle springa? Mitt bättre jag sa:

– Det finns ett löpband till vänster och ett till höger också, det är bara att välja.

Så jag valde väl det till höger då och det startade vid första försöket. Efter att ha trasslat lite med sladdarna till hörlurarna var jag så i gång. Sprang gjorde jag däremot inte. Man måste ju värma upp först.

Jag roade mig med att leta bra låtar på Spotify att springa till, hittade en och sa:

– Nu springer du hela låten!

Och så höjde jag hastigheten på bandet så att jag var tvungen att springa. Efter att jag gått och sprungit på det där bandet i 20 minuter kände jag bara att det var de längsta minutrarna i mitt liv.

Det är så vansinnigt tråkigt att springa på löpband. Vad ska man titta på? Vad ska man tänka på? (Mer än att det är dåligt med luft i lokalen och att hon bredvid springer snabbare, och hur fick hon i gång löpbandet när jag inte fick det?)

Så jag distraherade mig själv med att ta ett foto på mina fötter (en kom med) och la ut på Instragram och skrev att det var svinjobbigt att springa på löpband. Jag fick ingen kommentar.

Jag tittade på den röda väggen med pilatesbollar och funderade på om jag skulle memorera bollarna i storleksordning och färg. Jag lät bli.

Jag gick och jag sprang. Jag sprang och jag gick. Jag bytte låt. Jag började närma mig fem kilometer och tänkte att jag skulle springa i mål. Men jag lät bli och fick gå 200 meter extra som straff.

Jag klev av löpbandet och gick med en märkligt svävande gång mot omklädningsrummet.När jag tittade i spegeln där såg jag en röd vägg. Efteråt har jag funderat på om det kanske var mig själv jag såg.

  • Petra Lundgren