04 feb 2015 06:00

04 feb 2015 06:00

Min kärlek måste förbli förbehållslös

Krönika

För varje år som går lär jag mig något nytt men det finns en sak jag aldrig kommer kunna förbereda mig på; förlusten av någon man håller kär.

Det blev väldigt tydligt när vår ena katt kom in skadad och trött från en av sina utevistelser. I fyra dagar sov han och oroliga undrade vi om det var slutet som hade kommit för tidigt.

Den veckan var en kamp för mitt inre. Hur skulle jag någonsin kunna klara av att skiljas från någon jag håller så kär? Hur kunde jag vara så dum att jag lovade bort mitt hjärta till någon vars eget liv en dag skulle kunna släckas?

Via min facebook får jag ofta ta del av vänner och bekantas sorg. Visst, det går att läsa om olyckor och ålderdom även i tidningarna men på något sätt blir det så verkligt när saknaden efter deras älskade skrivs ut på det där viset.

Sorgen verkar komma så plötsligt och som ett slag i magen, ingen anade nämligen att den stod och lurade bakom kröken. Och jag blir rädd när jag förstår att vi alla har någon att förlora, någon som skulle innebära samma saknad för oss.

När Gösta var ute ur farozonen tröstade min sambo mig och sa Våra katter ska aldrig dö, de ska leva för alltid.

Jag kunde inte annat än att nickande hålla med honom för trots att argumentet är absurt så kan jag inte ställa in mig på en sådan förlust.

För att orka älska måste jag leva i föreställningen om att jag ska få göra det för alltid. Det går inte att leva ett liv där man hela tiden förbereder sig på olyckan och bär med sig eventuellt kommande smärta i sitt inre.

Hjärtat måste få tro på de där orden, att de vi älskar ska leva för evigt.

Nya saker lär jag mig gärna, men det där med förlust låter jag vara. Min kärlek måste förbli förbehållslös.

Det blev väldigt tydligt när vår ena katt kom in skadad och trött från en av sina utevistelser. I fyra dagar sov han och oroliga undrade vi om det var slutet som hade kommit för tidigt.

Den veckan var en kamp för mitt inre. Hur skulle jag någonsin kunna klara av att skiljas från någon jag håller så kär? Hur kunde jag vara så dum att jag lovade bort mitt hjärta till någon vars eget liv en dag skulle kunna släckas?

Via min facebook får jag ofta ta del av vänner och bekantas sorg. Visst, det går att läsa om olyckor och ålderdom även i tidningarna men på något sätt blir det så verkligt när saknaden efter deras älskade skrivs ut på det där viset.

Sorgen verkar komma så plötsligt och som ett slag i magen, ingen anade nämligen att den stod och lurade bakom kröken. Och jag blir rädd när jag förstår att vi alla har någon att förlora, någon som skulle innebära samma saknad för oss.

När Gösta var ute ur farozonen tröstade min sambo mig och sa Våra katter ska aldrig dö, de ska leva för alltid.

Jag kunde inte annat än att nickande hålla med honom för trots att argumentet är absurt så kan jag inte ställa in mig på en sådan förlust.

För att orka älska måste jag leva i föreställningen om att jag ska få göra det för alltid. Det går inte att leva ett liv där man hela tiden förbereder sig på olyckan och bär med sig eventuellt kommande smärta i sitt inre.

Hjärtat måste få tro på de där orden, att de vi älskar ska leva för evigt.

Nya saker lär jag mig gärna, men det där med förlust låter jag vara. Min kärlek måste förbli förbehållslös.

  • Sandra Lundin

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.