19 feb 2015 06:00

19 feb 2015 06:00

När verkligheten golvar en

Det är en ljuvlig förmiddag i februari. Jag flyger fram på min cykel under en klarblå himmel.

Solen skiner och snön smälter sakta under mina fötter. Det droppar från hustaken och fåglarna kvittrar glatt från träden. Det är allt något speciellt med den här tiden på året. En längtan och en förväntan byggs upp inom mig.

Jag sluter mina ögon och kan se det framför mig. Den första promenaden vi tar på en gata som precis sopats ren på allt grus. På solen som kastar skuggor på husen och på alla gröna knopparna på buskarna. Jag vet hur det kommer kännas när man ser alla de som sitter ute i sina trädgårdar och fikar, glädjen i bröstet när de första campinggästerna återvänder och när bänkarna vid kanalen återigen fylls med folk. Hoppet. Det är då det återvänder. En lättnadens suck.

En glädje över att vi klarade oss i år igen, vi tog oss igenom de där mörka månaderna. Inte för att de var så jobbiga egentligen men kontrasten blir väldigt stor när solen återigen börjar visa sig på himlen. Dessa kommande månader när livet återvänder i naturen, när allt slår ut och blommar. Då kan vi pusta ut igen. Jag är inte säker på om jag faktiskt slöt ögonen på riktigt när jag tänkte på allt detta fantastiska vi har att vänta. Men på en sekund skiftar scenen och även om fåglarna fortfarande sjunger så sitter de inte längre i träden.

De flyger i en cirkel runt mitt huvud och kraxar olycksbådande. Jag och min cykel ligger i en hög på isgatan och när jag väl har kravlat mig upp ser jag på landskapet med nya ögon. Jag ser den gnistrande snön som ligger tjock över åkrarna, jag ser att isen är full med pimpelfiskare och jag inser att det inte riktigt är dags att ta av sig mössan än. Den är på väg, våren. Den kommer snart men tills dess får vi nog acceptera att vintern håller hårt i oss ett litet tag till.

Solen skiner och snön smälter sakta under mina fötter. Det droppar från hustaken och fåglarna kvittrar glatt från träden. Det är allt något speciellt med den här tiden på året. En längtan och en förväntan byggs upp inom mig.

Jag sluter mina ögon och kan se det framför mig. Den första promenaden vi tar på en gata som precis sopats ren på allt grus. På solen som kastar skuggor på husen och på alla gröna knopparna på buskarna. Jag vet hur det kommer kännas när man ser alla de som sitter ute i sina trädgårdar och fikar, glädjen i bröstet när de första campinggästerna återvänder och när bänkarna vid kanalen återigen fylls med folk. Hoppet. Det är då det återvänder. En lättnadens suck.

En glädje över att vi klarade oss i år igen, vi tog oss igenom de där mörka månaderna. Inte för att de var så jobbiga egentligen men kontrasten blir väldigt stor när solen återigen börjar visa sig på himlen. Dessa kommande månader när livet återvänder i naturen, när allt slår ut och blommar. Då kan vi pusta ut igen. Jag är inte säker på om jag faktiskt slöt ögonen på riktigt när jag tänkte på allt detta fantastiska vi har att vänta. Men på en sekund skiftar scenen och även om fåglarna fortfarande sjunger så sitter de inte längre i träden.

De flyger i en cirkel runt mitt huvud och kraxar olycksbådande. Jag och min cykel ligger i en hög på isgatan och när jag väl har kravlat mig upp ser jag på landskapet med nya ögon. Jag ser den gnistrande snön som ligger tjock över åkrarna, jag ser att isen är full med pimpelfiskare och jag inser att det inte riktigt är dags att ta av sig mössan än. Den är på väg, våren. Den kommer snart men tills dess får vi nog acceptera att vintern håller hårt i oss ett litet tag till.

  • Sandra Lundin

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.