10 mar 2015 15:43

10 mar 2015 15:43

Att omges av tryggheten

Jag vaknar ur en vacker dröm och känner trycket från någon annans rygg mot min genom pyjamasen. En varm kropp som andas tung men med små lätta hjärtslag. Det tar ett tag innan jag inser att den lilla kroppen tillhör en katt som fortfarande sover tungt och som inte märker att jag sömndrucket har slagit upp ögonen. En snabb bild flimrar förbi mina näthinnor och jag tänker på min sambo som i detta nu ligger ute i skogen och försöker få sig lite vila mellan vaktpassen. Sen kommer minnena.

Minnen som avlöser varandra från alla de gånger jag legat och sovit såhär, rygg mot rygg med någon. Kompisar som man sagt godnatt till och sedan ändå legat och viskat med hela nätterna. Syskon som man kivats med och roffat åt sig det mesta av täcket ifrån. Stunder då jag i min ungdom vände mig bort från min partner och grät mig till sömns. Men alltid den där närheten. En varm och sovande kropp mot en annans.

En tanke om att jag måste ha legat så redan i magen, innan jag visste vilken trygghet det faktiskt gav, snuddar vid mig. Tryggheten i att sova med beröringen från någon annans drömmande kropp. De som ligger i fosterställning och de som ständigt vrider och vänder på sig. De som sover lätt och barn som andas så tungt. Det fina i att känna samhörighet med någon annan, att veta att den man håller av finns så nära till hands. Att våga slappna av så mycket tillsammans med någon annan att man kan falla i sömn.

Jag vaknar ur en vacker dröm och känner att min katt ligger nära och andas så tungt. Jag tänker på minnen från förr och sen somnar jag gott om igen. Den där flyktiga tanken om alla som ligger ute i skogen, om de som är ofrivilligt ensamma och de som inte kan somna tryggt om nätterna snuddade bara vid mig. Jag ska tänka på dem när jag vaknar imorgon men just nu måste jag få blunda en liten, liten stund till.

Jag vaknar ur en vacker dröm och känner trycket från någon annans rygg mot min genom pyjamasen. En varm kropp som andas tung men med små lätta hjärtslag. Det tar ett tag innan jag inser att den lilla kroppen tillhör en katt som fortfarande sover tungt och som inte märker att jag sömndrucket har slagit upp ögonen. En snabb bild flimrar förbi mina näthinnor och jag tänker på min sambo som i detta nu ligger ute i skogen och försöker få sig lite vila mellan vaktpassen. Sen kommer minnena.

Minnen som avlöser varandra från alla de gånger jag legat och sovit såhär, rygg mot rygg med någon. Kompisar som man sagt godnatt till och sedan ändå legat och viskat med hela nätterna. Syskon som man kivats med och roffat åt sig det mesta av täcket ifrån. Stunder då jag i min ungdom vände mig bort från min partner och grät mig till sömns. Men alltid den där närheten. En varm och sovande kropp mot en annans.

En tanke om att jag måste ha legat så redan i magen, innan jag visste vilken trygghet det faktiskt gav, snuddar vid mig. Tryggheten i att sova med beröringen från någon annans drömmande kropp. De som ligger i fosterställning och de som ständigt vrider och vänder på sig. De som sover lätt och barn som andas så tungt. Det fina i att känna samhörighet med någon annan, att veta att den man håller av finns så nära till hands. Att våga slappna av så mycket tillsammans med någon annan att man kan falla i sömn.

Jag vaknar ur en vacker dröm och känner att min katt ligger nära och andas så tungt. Jag tänker på minnen från förr och sen somnar jag gott om igen. Den där flyktiga tanken om alla som ligger ute i skogen, om de som är ofrivilligt ensamma och de som inte kan somna tryggt om nätterna snuddade bara vid mig. Jag ska tänka på dem när jag vaknar imorgon men just nu måste jag få blunda en liten, liten stund till.

  • SANDRA LUNDIN