18 apr 2015 12:00

18 apr 2015 12:00

Att se de dolda fördomarna

SANDRA LUNDIN

Hej jag heter Sebastian och ringer från Nova group, säger han när kunden svarar i luren. De pratar ett tag och när samtalet är över plingar bjällran till som talar om för oss andra att han har lyckats sälja ännu ett parti lysrör. Varför ljuger du? Frågar jag. Du heter ju inte Sebastian, du heter Sasan.

Den här scenen utspelar sig under ett av mina första sommarjobb och då, för tio år sedan, förstod jag inte bättre än att fråga varför han inte presenterade sig med sitt riktiga namn. Jag fattade inte att det inte fanns en chans för Sasan att tränga igenom misstänksamheten och få iväg de där lysrören som kunden egentligen säkert behövde. Där hade Sebastian alltså en bättre chans, ett tryggt namn som tillhörde någon man absolut kunde lita på.

Deras fördomar.

För ett år sedan förlovade jag och min sambo oss, ett beslut som var genomtänkt och som kändes som nästa steg i vår relation. Detsamma tyckte min lillebror och hans flickvän, båda gymnasieelever, om sin kärlek och i januari bestämde även de sig för att befästa denna med en ring på vardera finger. Idag måste jag fnissa lite förläget när jag ska berätta detta för bekanta eftersom de ju är så unga. Som att jag har en större rättighet att bära en ring på mitt finger för att jag är äldre, som att min kärlek skulle betyda mer än deras.

Mina fördomar.

Det är svårt det där, med hur olika saker väcker dolda känslor i oss. Tänker vi inte på ett visst sätt om alla de personer som syns i tv-programmet Ullared? När vi ser ett stort killgäng i en förort. Ensamstående mammor. Personer som lever på bidrag från socialen osv.

Våra fördomar.

Det är så lätt att tänka vi och dem. Det är så lätt att tänka att det där ju bara är samhällets normer, något vi blir inpräntade att tro och tycka. Men samhället, det är ju vi.

Hej jag heter Sebastian och ringer från Nova group, säger han när kunden svarar i luren. De pratar ett tag och när samtalet är över plingar bjällran till som talar om för oss andra att han har lyckats sälja ännu ett parti lysrör. Varför ljuger du? Frågar jag. Du heter ju inte Sebastian, du heter Sasan.

Den här scenen utspelar sig under ett av mina första sommarjobb och då, för tio år sedan, förstod jag inte bättre än att fråga varför han inte presenterade sig med sitt riktiga namn. Jag fattade inte att det inte fanns en chans för Sasan att tränga igenom misstänksamheten och få iväg de där lysrören som kunden egentligen säkert behövde. Där hade Sebastian alltså en bättre chans, ett tryggt namn som tillhörde någon man absolut kunde lita på.

Deras fördomar.

För ett år sedan förlovade jag och min sambo oss, ett beslut som var genomtänkt och som kändes som nästa steg i vår relation. Detsamma tyckte min lillebror och hans flickvän, båda gymnasieelever, om sin kärlek och i januari bestämde även de sig för att befästa denna med en ring på vardera finger. Idag måste jag fnissa lite förläget när jag ska berätta detta för bekanta eftersom de ju är så unga. Som att jag har en större rättighet att bära en ring på mitt finger för att jag är äldre, som att min kärlek skulle betyda mer än deras.

Mina fördomar.

Det är svårt det där, med hur olika saker väcker dolda känslor i oss. Tänker vi inte på ett visst sätt om alla de personer som syns i tv-programmet Ullared? När vi ser ett stort killgäng i en förort. Ensamstående mammor. Personer som lever på bidrag från socialen osv.

Våra fördomar.

Det är så lätt att tänka vi och dem. Det är så lätt att tänka att det där ju bara är samhällets normer, något vi blir inpräntade att tro och tycka. Men samhället, det är ju vi.