21 maj 2015 16:10

21 maj 2015 16:10

Stressad av njutandet

Jag har en inbyggd stress i mig själv som gör att jag alltid går runt med en känsla av att jag är otillräcklig. En känsla som säger åt mig att jag måste göra mer, hinna mer, se mer. Men det är varken ett krävande jobb eller sociala medier som sänker mitt självförtroende - det är tiden.

Den där förbaskade tiden som aldrig tycks vara på min sida. Jag tänker så mycket på att njuta av nuet att jag hela tiden blickar framåt och planerar in fler saker jag ska hinna med i ”nuet” innan det ögonblicket är förbi. Det gör ju att jag aldrig riktigt är i synk med vad som faktiskt är här och nu. Jag har en fysisk form som är på plats för att njuta, uppleva och se men mentalt har jag redan stressat vidare till nästa upplevelse.

För att tala klarspråk kan vi ta vitsippornas blomning som ett exempel. Jag vet att det finns en glänta i Mölltorp där de växer i en ljuvlig formation och varje år tänker jag att jag ska åka dit för att dokumentera det. Efter att ha oroat mig för att missa tillfället tog jag mig efter två veckor äntligen dit, knäppte ett trettiotal bilder och cyklade sedan hem igen. Det var det. Det var allt. Om det var värt att stressa för i två veckor? Knappast!

När jag några dagar senare tog en långsam och härlig promenad runt Vanäs udde upptäckte jag att skogen var täckt av vita små blommor överallt och jag njöt. Jag njöt av att jag hittade de där guldkornen i en trivsam tillvaro när jag minst letade efter dem. Jag njöt av att tiden och jag helt plötsligt slutat med dragkampen. Jag var verkligen här och nu och det där var min belöning. För hur viktigt är det egentligen att ta en bild av allt vi ser och upplever?

Hur viktigt är det att andra ser vad vi är med om? Jag har inte svaren men jag tänker att den viktigaste bildbanken har vi ju faktiskt inom oss. Tja, vi kanske kan bli vänner nu, tiden och jag.

Jag har en inbyggd stress i mig själv som gör att jag alltid går runt med en känsla av att jag är otillräcklig. En känsla som säger åt mig att jag måste göra mer, hinna mer, se mer. Men det är varken ett krävande jobb eller sociala medier som sänker mitt självförtroende - det är tiden.

Den där förbaskade tiden som aldrig tycks vara på min sida. Jag tänker så mycket på att njuta av nuet att jag hela tiden blickar framåt och planerar in fler saker jag ska hinna med i ”nuet” innan det ögonblicket är förbi. Det gör ju att jag aldrig riktigt är i synk med vad som faktiskt är här och nu. Jag har en fysisk form som är på plats för att njuta, uppleva och se men mentalt har jag redan stressat vidare till nästa upplevelse.

För att tala klarspråk kan vi ta vitsippornas blomning som ett exempel. Jag vet att det finns en glänta i Mölltorp där de växer i en ljuvlig formation och varje år tänker jag att jag ska åka dit för att dokumentera det. Efter att ha oroat mig för att missa tillfället tog jag mig efter två veckor äntligen dit, knäppte ett trettiotal bilder och cyklade sedan hem igen. Det var det. Det var allt. Om det var värt att stressa för i två veckor? Knappast!

När jag några dagar senare tog en långsam och härlig promenad runt Vanäs udde upptäckte jag att skogen var täckt av vita små blommor överallt och jag njöt. Jag njöt av att jag hittade de där guldkornen i en trivsam tillvaro när jag minst letade efter dem. Jag njöt av att tiden och jag helt plötsligt slutat med dragkampen. Jag var verkligen här och nu och det där var min belöning. För hur viktigt är det egentligen att ta en bild av allt vi ser och upplever?

Hur viktigt är det att andra ser vad vi är med om? Jag har inte svaren men jag tänker att den viktigaste bildbanken har vi ju faktiskt inom oss. Tja, vi kanske kan bli vänner nu, tiden och jag.

  • SANDRA LUNDIN