05 jun 2015 06:00

05 jun 2015 06:00

En god medresenär

Ett högt väsande hörs från andra sidan gången och väcker mig sakta ur den slumrande sömn som så gärna tar makten över en på en lång tågresa. Utan att titta vet jag varifrån det kommer, vem det är som gör ljuden. Men vad håller hon egentligen på med? Jag öppnar sakta ögonen och ser att det är en uppblåsbar kudde som fylls med luft. Självklart!

Vi kan väl alla enas om att man är en god medmänniska genom att bry sig om sin omvärld. Att våga engagera sig samtidigt som man är ödmjuk och förstående kan även de vara bra egenskaper. Att vara en god medresenär kräver dock inget av det ovanstående utan det enda som egentligen krävs är att märkas så lite som möjligt.

Redan på perrongen lägger jag märke till henne där hon kommer dragandes på två stora väskor samtidigt som hon har en ryggsäck hängd på ryggen och även en fram på magen. Jag ömmar för bilden av personen som måste resa så tungt, för det är verkligen jobbigare än man kan tro.

Väl på plats i tåget pustar hon ut genom att ta av sig skorna, något som många skulle tycka om att göra men som de flesta ändå kan motstå impulsen mot.

När hon startar en film på datorn utan att koppla i hörlurarna säger en medresenär ifrån och så fort ljudet tystnat sluter jag ögonen igen. Men det dröjer inte länge förrän nådastöten kommer. Kvinnan har köpt med sig sushi och när locket till den lilla plastlådan öppnas i den trånga och solvarma kupén byter jag och mannen bredvid henne en blick i samförstånd. Rå fisk i ett utrymme där luften varit densamma i flera timmar är inte det man ska välja om man vill märkas så lite som möjligt.

Till hennes försvar inledde hon resan genom att på bred göteborgska deklarera att om jag snörvlar så är det för att jag är allergisk mot pollen och inte för att jag är förkyld, bara så ni vet. En omtänksam gest som i alla fall borde klassa henne som en god medmänniska. Jag får ge henne det.

Ett högt väsande hörs från andra sidan gången och väcker mig sakta ur den slumrande sömn som så gärna tar makten över en på en lång tågresa. Utan att titta vet jag varifrån det kommer, vem det är som gör ljuden. Men vad håller hon egentligen på med? Jag öppnar sakta ögonen och ser att det är en uppblåsbar kudde som fylls med luft. Självklart!

Vi kan väl alla enas om att man är en god medmänniska genom att bry sig om sin omvärld. Att våga engagera sig samtidigt som man är ödmjuk och förstående kan även de vara bra egenskaper. Att vara en god medresenär kräver dock inget av det ovanstående utan det enda som egentligen krävs är att märkas så lite som möjligt.

Redan på perrongen lägger jag märke till henne där hon kommer dragandes på två stora väskor samtidigt som hon har en ryggsäck hängd på ryggen och även en fram på magen. Jag ömmar för bilden av personen som måste resa så tungt, för det är verkligen jobbigare än man kan tro.

Väl på plats i tåget pustar hon ut genom att ta av sig skorna, något som många skulle tycka om att göra men som de flesta ändå kan motstå impulsen mot.

När hon startar en film på datorn utan att koppla i hörlurarna säger en medresenär ifrån och så fort ljudet tystnat sluter jag ögonen igen. Men det dröjer inte länge förrän nådastöten kommer. Kvinnan har köpt med sig sushi och när locket till den lilla plastlådan öppnas i den trånga och solvarma kupén byter jag och mannen bredvid henne en blick i samförstånd. Rå fisk i ett utrymme där luften varit densamma i flera timmar är inte det man ska välja om man vill märkas så lite som möjligt.

Till hennes försvar inledde hon resan genom att på bred göteborgska deklarera att om jag snörvlar så är det för att jag är allergisk mot pollen och inte för att jag är förkyld, bara så ni vet. En omtänksam gest som i alla fall borde klassa henne som en god medmänniska. Jag får ge henne det.

  • SANDRA LUNDIN