31 jul 2015 15:50

31 jul 2015 15:50

Minnena som lever kvar

SANDRA LUNDIN

Jag är nitton år gammal och står med min hand i en annans samtidigt som jag ler betryggande. Jag drar in luft genom näsan och känner den där ickelukten som oftast finns på sjukhus och vårdhem, den som luktar både instängt och sjukdom samtidigt som det parfymfria tvättmedlet suddar ut de mesta av luktpartiklarna. I min hand ligger en annan hand. Den är rynkig och svag och tillhör en man som är så plågad av sin lungcancer att all omvårdnad sker i sängen.

Jag är nitton år och sommarjobbar för första gången på ett äldreboende. Anledningen till att jag måste hålla den svage mannen i handen är för att hans demens gör honom väldigt orolig. Vi gör allt vi kan för att vara varliga och minimera både smärta och rädsla men det är ofta inget annat än hans ensamhet som hjälper. Men så en dag tar han min hand och trycker den hårt. Han tittar upp i mitt ansikte med ett leende på läpparna och säger:

– Nej men se, dig känner jag ju.

Orden är smickrande och först tror jag att jag i min yrkesroll varit en trygghet för honom men efter den dagen märker jag att han börjar lysa upp mer och mer när jag finns i närheten. En slags ungdomlig och busig gnista tänds i hans ögon och en dag viskar han

– Jag ska vinna på lotto, så kan vi äntligen rymma härifrån och starta ett liv tillsammans. Det är då jag förstår att denna man numera misstar mig för någon han känt i ett tidigare liv. Glädjen som lyser ur hans ögon måste ha varit från en ungdomskärlek som aldrig fick det slut han hoppats på. Någon som bara väcker de finaste minnena och en sån energi att han slutat vara rädd och orolig, i alla fall för stunden.

Jag säger inget utan ler bara och fortsätter hålla hans hand. Att mitt skal kunde väcka minnen och känslor hos den gamle mannen som verkar underlätta hans sista dagar i livet är det enda som betyder något. Yrkesroll, skådespelarroll – ibland kanske de måste vara samma sak.

Jag är nitton år gammal och står med min hand i en annans samtidigt som jag ler betryggande. Jag drar in luft genom näsan och känner den där ickelukten som oftast finns på sjukhus och vårdhem, den som luktar både instängt och sjukdom samtidigt som det parfymfria tvättmedlet suddar ut de mesta av luktpartiklarna. I min hand ligger en annan hand. Den är rynkig och svag och tillhör en man som är så plågad av sin lungcancer att all omvårdnad sker i sängen.

Jag är nitton år och sommarjobbar för första gången på ett äldreboende. Anledningen till att jag måste hålla den svage mannen i handen är för att hans demens gör honom väldigt orolig. Vi gör allt vi kan för att vara varliga och minimera både smärta och rädsla men det är ofta inget annat än hans ensamhet som hjälper. Men så en dag tar han min hand och trycker den hårt. Han tittar upp i mitt ansikte med ett leende på läpparna och säger:

– Nej men se, dig känner jag ju.

Orden är smickrande och först tror jag att jag i min yrkesroll varit en trygghet för honom men efter den dagen märker jag att han börjar lysa upp mer och mer när jag finns i närheten. En slags ungdomlig och busig gnista tänds i hans ögon och en dag viskar han

– Jag ska vinna på lotto, så kan vi äntligen rymma härifrån och starta ett liv tillsammans. Det är då jag förstår att denna man numera misstar mig för någon han känt i ett tidigare liv. Glädjen som lyser ur hans ögon måste ha varit från en ungdomskärlek som aldrig fick det slut han hoppats på. Någon som bara väcker de finaste minnena och en sån energi att han slutat vara rädd och orolig, i alla fall för stunden.

Jag säger inget utan ler bara och fortsätter hålla hans hand. Att mitt skal kunde väcka minnen och känslor hos den gamle mannen som verkar underlätta hans sista dagar i livet är det enda som betyder något. Yrkesroll, skådespelarroll – ibland kanske de måste vara samma sak.