25 sep 2015 06:00

25 sep 2015 12:34

Foto: Anneli Malm

Första hoppen för de nya fallskärmsjägarna

Utbildning

Herkulesplanet är 300 meter upp i luften, rampen fälls ned och hopparna gör sig redo att ta steget ut i luften.
Ett stort äventyr för många, ett sätt att transportera sig för militären.

K 3 utbildar mellan 150 till 200 i fallskärmshoppning årligen. Under två veckor utbildas både blivande fallskärmsjägare och kadetter. En utbildning som hålls i princip enligt samma traditioner som när utbildningen startade i Karlsborg 1952.

Öva och öva

Den första veckan är det teori och praktisk övning i stallet på K 3. För det gäller att öva och öva och åter öva.

– Vi börjar på låg nivå och genomför momenten 2 000-3 000 gånger på en vecka, säger kurschefen Pelle Järhed.

Där får de lära sig grunderna för hoppningen, hur de ska hoppa ut ur flygplanet, hur de ska bete sig i luften och hur de ska landa.

– Det handlar om att mata in beteendet i kroppen. Det finns inte utrymme för funderingar utan det ska sitta i ryggmärgen.

Puts och stuts

I stalltaket hänger gungor och golvet har ett tjockt lager av sågspån där de kan öva hoppen och landningarna utan att skada sig.

Det är mycket fokus på exercisen. Puts och stuts är a och o.

– Det har inget egenvärde i sig utan det handlar om att det är viktigt att vara uppmärksam på detaljer.

Det för att fallskärmshopparna ska vara alerta hela tiden och därmed öva in momenten på ett korrektsätt för att inte råka illa ut när de väl hoppar.

Få olyckor

Det inträffar få olyckor i samband med fallskärmshoppningen i Karlsborg.

– Det är två till tre frakturer per år och ett antal stukade fötter och armbågar och de beror oftast på fel agerande när man landar. Vi har ett väl utvecklat säkerhetsarbete som vi jobbar med hela tiden.

Det är tre viktiga moment som ingår i falldrillen.

Fallskärmen ska ha kontrollerats så den är duglig, de ska uppträda som en laghoppare i luften och de ska förbereda sig för landningen.

Inte alla

Men det är inte alla som går utbildningen som sedan får ta steget ut från flygplansrampen och hoppa.

Det är ett avgörande som utbildarna tar efter att ha följt de blivande hopparnas övningar.

– Det handlar om erfarenhet och magkänsla. Att en person inte hoppar på ett säkert sätt. Det är både surt och jobbigt att få det beslutet men det handlar om säkerhet och det är bättre att fälla än fria för deras egen säkerhet, säger Pelle Järhed.

Första hoppet

Det är mycket spänning och adrenalin i luften när de nyvunna färdigheterna ska omsättas i praktiken för de blivande fallskärmsjägarna.

Ombord på Herkulesplanet, fastkrokade i en vajer, 300 meter upp i luften står de och väntar på sin tur att hoppa.

Ett par steg ut på rampen och sen är de i luften och fallskärmen vecklar ut sig. Samuel Wengholm var först ut.

– Det var småläskigt att stå först. Det var två steg ut på rampen och sen fritt fall i två sekunder innan fallskärmen vecklade ut sig. Sen var det lugnt igen. Vi har drillats mycket och det satt i ryggmärgen, säger Samuel Wengholm strax efter att han landat och packat ihop sin fallskärm.

Mycket adrenalin

– Det var mycket adrenalin till att börja med och lite otäckt att hoppa från flygplanet. Men sen var det helt underbart, perfekt väder. Det gick precis som vi lärt oss. En underbar känsla och en fantastisk känsla att komma ihåg vad vi lärt oss. Sen om vi gjorde allt på rätt höjd kan diskuteras, säger Anton Trotzig.

Var det som ni hade förväntat er?

– Det var bättre, tyckte Samuel.

– Det var som jag hade förväntat mig men det gick fortare ned än jag trodde, menade Anton.

Efter det första hoppet följer ytterligare sju. Hopp nummer fyra görs på 200 meter och de hoppar även med ryggsäck.

Rätt väder

De fick vänta på sitt första hopp eftersom vädret inte stod på deras sida med regn och blåst inledningsvis. När de första två hoppen görs får det inte blåsa mer än fem meter per sekund nere på marken.

– Det blir nog bättre hopp två. Då vet man hur det fungerar och man kan ha mer fokus på själva hoppet, säger Anton Trotzig som ser fram emot sina kommande hopp.

K 3 utbildar mellan 150 till 200 i fallskärmshoppning årligen. Under två veckor utbildas både blivande fallskärmsjägare och kadetter. En utbildning som hålls i princip enligt samma traditioner som när utbildningen startade i Karlsborg 1952.

Öva och öva

Den första veckan är det teori och praktisk övning i stallet på K 3. För det gäller att öva och öva och åter öva.

– Vi börjar på låg nivå och genomför momenten 2 000-3 000 gånger på en vecka, säger kurschefen Pelle Järhed.

Där får de lära sig grunderna för hoppningen, hur de ska hoppa ut ur flygplanet, hur de ska bete sig i luften och hur de ska landa.

– Det handlar om att mata in beteendet i kroppen. Det finns inte utrymme för funderingar utan det ska sitta i ryggmärgen.

Puts och stuts

I stalltaket hänger gungor och golvet har ett tjockt lager av sågspån där de kan öva hoppen och landningarna utan att skada sig.

Det är mycket fokus på exercisen. Puts och stuts är a och o.

– Det har inget egenvärde i sig utan det handlar om att det är viktigt att vara uppmärksam på detaljer.

Det för att fallskärmshopparna ska vara alerta hela tiden och därmed öva in momenten på ett korrektsätt för att inte råka illa ut när de väl hoppar.

Få olyckor

Det inträffar få olyckor i samband med fallskärmshoppningen i Karlsborg.

– Det är två till tre frakturer per år och ett antal stukade fötter och armbågar och de beror oftast på fel agerande när man landar. Vi har ett väl utvecklat säkerhetsarbete som vi jobbar med hela tiden.

Det är tre viktiga moment som ingår i falldrillen.

Fallskärmen ska ha kontrollerats så den är duglig, de ska uppträda som en laghoppare i luften och de ska förbereda sig för landningen.

Inte alla

Men det är inte alla som går utbildningen som sedan får ta steget ut från flygplansrampen och hoppa.

Det är ett avgörande som utbildarna tar efter att ha följt de blivande hopparnas övningar.

– Det handlar om erfarenhet och magkänsla. Att en person inte hoppar på ett säkert sätt. Det är både surt och jobbigt att få det beslutet men det handlar om säkerhet och det är bättre att fälla än fria för deras egen säkerhet, säger Pelle Järhed.

Första hoppet

Det är mycket spänning och adrenalin i luften när de nyvunna färdigheterna ska omsättas i praktiken för de blivande fallskärmsjägarna.

Ombord på Herkulesplanet, fastkrokade i en vajer, 300 meter upp i luften står de och väntar på sin tur att hoppa.

Ett par steg ut på rampen och sen är de i luften och fallskärmen vecklar ut sig. Samuel Wengholm var först ut.

– Det var småläskigt att stå först. Det var två steg ut på rampen och sen fritt fall i två sekunder innan fallskärmen vecklade ut sig. Sen var det lugnt igen. Vi har drillats mycket och det satt i ryggmärgen, säger Samuel Wengholm strax efter att han landat och packat ihop sin fallskärm.

Mycket adrenalin

– Det var mycket adrenalin till att börja med och lite otäckt att hoppa från flygplanet. Men sen var det helt underbart, perfekt väder. Det gick precis som vi lärt oss. En underbar känsla och en fantastisk känsla att komma ihåg vad vi lärt oss. Sen om vi gjorde allt på rätt höjd kan diskuteras, säger Anton Trotzig.

Var det som ni hade förväntat er?

– Det var bättre, tyckte Samuel.

– Det var som jag hade förväntat mig men det gick fortare ned än jag trodde, menade Anton.

Efter det första hoppet följer ytterligare sju. Hopp nummer fyra görs på 200 meter och de hoppar även med ryggsäck.

Rätt väder

De fick vänta på sitt första hopp eftersom vädret inte stod på deras sida med regn och blåst inledningsvis. När de första två hoppen görs får det inte blåsa mer än fem meter per sekund nere på marken.

– Det blir nog bättre hopp två. Då vet man hur det fungerar och man kan ha mer fokus på själva hoppet, säger Anton Trotzig som ser fram emot sina kommande hopp.

  • Anneli Malm