17 okt 2014 10:30

23 jan 2015 15:52

Svidande samhällskritik

Karthago
Joyce Carol Oates
Albert Bonniers förlag

En 19-årig kvinna försvinner spårlöst. En några år äldre man, krigsskadad Irakveteran och tidigare fästman till den försvunnas syster, misstänks för inblandning i försvinnandet. Han erkänner så småningom att han dödat 19-åringen även om han inte minns precis hur eller varför. Mannen döms till döden.

Den beskrivningen låter som en ganska ordinär kriminalroman, men så är förstås inte fallet när Joyce Carol Oates är i farten. Den här romanen är skriven med helt andra avsikter än att berätta en kriminalhistoria. Karthago är – till och med för Oates – en ovanligt samhällskritisk roman. Framför allt gisslas USA:s krig i Irak och de övergrepp som utförts i namn av ”krig mot terrorism”, men Oates riktar också stark kritik mot straffsystemet och fängelseväsendet i USA. Genom hela romanen gisslas också det hyckleri som frodas inom familjer och samhällen och som gör att människor stöts ut.

Allt är beskrivet med många ord som alltid hos Oates, men man vänjer sig allteftersom berättelsen griper tag. För det gör den. Detta är det bästa Oates skrivit på länge.

En 19-årig kvinna försvinner spårlöst. En några år äldre man, krigsskadad Irakveteran och tidigare fästman till den försvunnas syster, misstänks för inblandning i försvinnandet. Han erkänner så småningom att han dödat 19-åringen även om han inte minns precis hur eller varför. Mannen döms till döden.

Den beskrivningen låter som en ganska ordinär kriminalroman, men så är förstås inte fallet när Joyce Carol Oates är i farten. Den här romanen är skriven med helt andra avsikter än att berätta en kriminalhistoria. Karthago är – till och med för Oates – en ovanligt samhällskritisk roman. Framför allt gisslas USA:s krig i Irak och de övergrepp som utförts i namn av ”krig mot terrorism”, men Oates riktar också stark kritik mot straffsystemet och fängelseväsendet i USA. Genom hela romanen gisslas också det hyckleri som frodas inom familjer och samhällen och som gör att människor stöts ut.

Allt är beskrivet med många ord som alltid hos Oates, men man vänjer sig allteftersom berättelsen griper tag. För det gör den. Detta är det bästa Oates skrivit på länge.

  • Monica Sjöstrand