03 jan 2015 12:00

23 jan 2015 15:56

"Jag ser bilderna som ett samtal med mig själv"

Sex år på konstskola och egen ateljé. Trots det verkar Hjokonstnären Jonathan Ståhl i det dolda. Han strävar inte efter att leva på sin konst, han lever för den.

Redan som barn målade Jonathan Ståhl mycket. Han minns många teckningar av mayaindianer och en fiktiv akvarellmålning av Vasaskeppet.

Vid sex års ålder hade han planen klar för sig, antingen skulle han bli arkeolog eller konstnär. En tuff ungdomsperiod styrde in honom på konsten.

– I äldre tonåren hamnade jag i en kris. Efter det har jag hållit på, jag tror instinktivt att jag försökte hitta en mening i tillvaron. Jag försöker lura mig själv varje dag att det finns en mening i livet. För det mesta funkar det ganska bra, förklarar han.

Jonathan är född och uppvuxen i Avesta. 2008 flyttade han till Hjo för att börja på folkhögskolans konstskola.

– Jag blev kvar där i sex år. De utformade en special för mig, man måste få med hela ens liv på ett kör. Nu gör jag bara mitt eget, berättar han.

Inre samtal

Tekniken är blandad. I teckning jobbar han främst med japanskt rispapper.

– Jag gillar att det rinner igenom, sedan kan man bestämma vilken sida man använder. Det blir ganska koloristiskt uttryck. Men det behöver nödvändigtvis inte betyda färgglatt, utan mer hur man använder färgen. Det ena är dekorativt medan det andra har ett syfte, säger Jonathan.

En färdig tavla växer fram under tidens gång, inga tavlor har förutbestämda motiv i hans skapande.

– Jag ser bilderna som ett samtal med mig själv, oftast förstår jag inte vad jag säger. Jag måste tappa bort mig i bilden för att den ska ta form och leva. Vid målning använder jag outspädda färger. Man kan se det som en algoritm, det är många lager i en personlighet, menar Jonathan.

Inspiration

Arbetsprocessen kräver total koncentration. Men även om skapandet för Jonathan baseras på en inre dialog så tar han gärna intryck från musikens värld.

– Beethoven passar bra i början på målningen sedan går jag över till Bach eller Chopin. Jag vill fånga det som jag har på hjärtat. Musiken är ett redskap, inte ett motiv. Men målning är ett så kraftfullt medie där kan man bränna på med musiken, jag tar över i alla fall, klargör han.

Konstnärlig frihet

I framtiden söker han kanske vidare till nya konsthögskolor men det låter han vara osagt. Han sätter inga direkta mål eller krav på sig själv.

– Jag försöker leva i nuet. Jag är ingen affärsman och är inte bra på att marknadsföra mig. Nu är det något nytt som gror i mig men jag känner ingen press att det ska bli klart, jag sitter på stolen till benen är utvilade.

Den konstnärliga självständigheten kommer först.

– Min konst blir präglad av mig och jag blir präglad av min konst. Konsten är jag, det är bara så, understryker Jonathan.

Redan som barn målade Jonathan Ståhl mycket. Han minns många teckningar av mayaindianer och en fiktiv akvarellmålning av Vasaskeppet.

Vid sex års ålder hade han planen klar för sig, antingen skulle han bli arkeolog eller konstnär. En tuff ungdomsperiod styrde in honom på konsten.

– I äldre tonåren hamnade jag i en kris. Efter det har jag hållit på, jag tror instinktivt att jag försökte hitta en mening i tillvaron. Jag försöker lura mig själv varje dag att det finns en mening i livet. För det mesta funkar det ganska bra, förklarar han.

Jonathan är född och uppvuxen i Avesta. 2008 flyttade han till Hjo för att börja på folkhögskolans konstskola.

– Jag blev kvar där i sex år. De utformade en special för mig, man måste få med hela ens liv på ett kör. Nu gör jag bara mitt eget, berättar han.

Inre samtal

Tekniken är blandad. I teckning jobbar han främst med japanskt rispapper.

– Jag gillar att det rinner igenom, sedan kan man bestämma vilken sida man använder. Det blir ganska koloristiskt uttryck. Men det behöver nödvändigtvis inte betyda färgglatt, utan mer hur man använder färgen. Det ena är dekorativt medan det andra har ett syfte, säger Jonathan.

En färdig tavla växer fram under tidens gång, inga tavlor har förutbestämda motiv i hans skapande.

– Jag ser bilderna som ett samtal med mig själv, oftast förstår jag inte vad jag säger. Jag måste tappa bort mig i bilden för att den ska ta form och leva. Vid målning använder jag outspädda färger. Man kan se det som en algoritm, det är många lager i en personlighet, menar Jonathan.

Inspiration

Arbetsprocessen kräver total koncentration. Men även om skapandet för Jonathan baseras på en inre dialog så tar han gärna intryck från musikens värld.

– Beethoven passar bra i början på målningen sedan går jag över till Bach eller Chopin. Jag vill fånga det som jag har på hjärtat. Musiken är ett redskap, inte ett motiv. Men målning är ett så kraftfullt medie där kan man bränna på med musiken, jag tar över i alla fall, klargör han.

Konstnärlig frihet

I framtiden söker han kanske vidare till nya konsthögskolor men det låter han vara osagt. Han sätter inga direkta mål eller krav på sig själv.

– Jag försöker leva i nuet. Jag är ingen affärsman och är inte bra på att marknadsföra mig. Nu är det något nytt som gror i mig men jag känner ingen press att det ska bli klart, jag sitter på stolen till benen är utvilade.

Den konstnärliga självständigheten kommer först.

– Min konst blir präglad av mig och jag blir präglad av min konst. Konsten är jag, det är bara så, understryker Jonathan.

  • Frans Nilsson

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.