22 jun 2015 06:00

22 jun 2015 07:03

Ortoped Nyberg stämplar ut - efter tusentals operationer

Snart gör Ulf Nyberg sitt sista pass på Skaraborgs sjukhus. Han kommer att sakna sin arbetsplats.
– Givetvis, efter 30 år är jag ju en del av sjukhuset.

Ulf Nyberg fyllde 65 i början av maj och om några dagar gör han sin sista arbetsdag på Skas ortopedklinik, där han under åren varit allt från underläkare till verksamhetschef. Under åren har det blivit massor av undersökningar och operationer, främst av skadade höfter och knän.

– Hur många vet jag inte, men mellan 8 000 och 10 000 operationer har det säkert blivit, funderar Ulf.

– Ju mer man opererar, desto bättre blir man. Det gäller att ha det i händerna, att känna hur man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt.

Han trivs med sitt yrke och tycker om när det hettar till. Ulf gillar även att vara chef.

– När jag började som chef på ortopeden hade vi två års väntetid till en höftledsoperation, vi kom ned till tre månader.

De senaste åren har Ulf varit chefläkare på Skas. Han har därmed varit fristående från linjeverksamheten och jobbat mycket med patientsäkerhetsfrågor. Han har även suttit med i ledningen.

– Det har varit intressant att se hur och var besluten tas.

Ulf föddes och växte upp i Koskoskulle, som ligger i närheten av Gällivare. Hans mamma och pappa arbetade vid gruvan, och ingen hade en tanke på att Ulf skulle läsa medicin och bli läkare. Han studerade i Umeå och när det blev dags för AT-tjänstgöring sökte han sig till Skas i Skövde, som då hette Kärnsjukhuset, inledde den 1 april 1982 och blev kvar.

– Några av våra bästa vänner bodde i Mariestad. Jag hade dessutom jobbat på vårdcentralen i Mariestad året innan.

Hamnade i Ullervad

Ulf och hustrun, som är tandläkare på folktandvården, blev kvar i Mariestad och bosatte sig i Ullervad.

– Vi har tre barn och det kan inte finnas ett bättre ställe att växa upp på. Mariestad är en bra och lagom stor stad. Dessutom jobbar jag på ett bra sjukhus, som både är stort och litet, säger Ulf, men tillägger raskt:

– Å andra sidan skulle jag nog trivas överallt.

Han har inte saknat förfrågningar om jobb på andra ställen.

– Men jag har aldrig allvarligt funderat på att byta.

Förändrats

Ulf betonar att vården har förändrats rejält under åren. Tempot har ökat, patienterna har blivit fler och sättet att jobba blivit mer effektivt. Höftledsoperationer är ett talande exempel.

– Förr var patienten inneliggande under tre veckor, sedan blev det tre veckor på Lundsbrunns kurort. Nu åker patienten hem efter två eller tre dagar.

Även läkarrollen har förändrats.

– Nu är vi en del av laget. Förut var en överläkare någon som svävade omkring. När jag var underläkare skrev jag in och ut patienter, sedan skyndade man sig till operationssalen och hjälpte till när överläkarna opererade. Nu gör alla allting.

Han berättar om tuffa år med mycket jobb på sjukhuset inklusive jourtjänstgöringar två gånger i veckan.

– När vi hade jour som narkosläkare gick vi på fredag klockan 12 och slutade måndag klockan 12. Åt och sov gjorde vi när det fanns tid. Men jag var bra tränad, hade ett bra psyke och kunde glömma jobbet när jag åkte hem.

Mer tid för familjen och golf

Sista juni är den sista officiella arbetsdagen för Ulf.

– Jag ska umgås mer med min familj, spela golf och tillbringa mer tid på vårt sommarställe. Sedan tar det ju även lite tid att vara morfar.

Kommer du att jobba något som läkare?

– Inte omöjligt att jag går in lite extra, men inget fast.

När Ulf började plugga medicin funderade han på att bli barnläkare, men hade svårt att se små barn må dåligt och lida. I stället blev det ortopedi.

– Jag har sysslat mycket med idrott, allt från backhoppning till militär femkamp men mest med ishockey. Jag är i stort sett uppväxt i ett omklädningsrum och trivs med miljön och den jargong som finns där.

Därför har Ulf genom åren hjälpt ett antal förbund och klubbar. Han har bland annat varit läkare för damlandslaget i fotboll, B-landslaget i ishockey, Skövde AIK samt en mängd klubbar i Mariestad.

– Det finns nog ingen idrottsförening i Mariestad som jag inte varit hos. Det är intressant och ett bra sätt att komma in i samhället. Det har gett mig mycket som människa; jag har träffat oerhört många människor. Jag har nästan aldrig tagit betalt, men fått en massa träningsoveraller, tröjor och mössor.

Ulf Nyberg fyllde 65 i början av maj och om några dagar gör han sin sista arbetsdag på Skas ortopedklinik, där han under åren varit allt från underläkare till verksamhetschef. Under åren har det blivit massor av undersökningar och operationer, främst av skadade höfter och knän.

– Hur många vet jag inte, men mellan 8 000 och 10 000 operationer har det säkert blivit, funderar Ulf.

– Ju mer man opererar, desto bättre blir man. Det gäller att ha det i händerna, att känna hur man ska göra för att det ska bli så bra som möjligt.

Han trivs med sitt yrke och tycker om när det hettar till. Ulf gillar även att vara chef.

– När jag började som chef på ortopeden hade vi två års väntetid till en höftledsoperation, vi kom ned till tre månader.

De senaste åren har Ulf varit chefläkare på Skas. Han har därmed varit fristående från linjeverksamheten och jobbat mycket med patientsäkerhetsfrågor. Han har även suttit med i ledningen.

– Det har varit intressant att se hur och var besluten tas.

Ulf föddes och växte upp i Koskoskulle, som ligger i närheten av Gällivare. Hans mamma och pappa arbetade vid gruvan, och ingen hade en tanke på att Ulf skulle läsa medicin och bli läkare. Han studerade i Umeå och när det blev dags för AT-tjänstgöring sökte han sig till Skas i Skövde, som då hette Kärnsjukhuset, inledde den 1 april 1982 och blev kvar.

– Några av våra bästa vänner bodde i Mariestad. Jag hade dessutom jobbat på vårdcentralen i Mariestad året innan.

Hamnade i Ullervad

Ulf och hustrun, som är tandläkare på folktandvården, blev kvar i Mariestad och bosatte sig i Ullervad.

– Vi har tre barn och det kan inte finnas ett bättre ställe att växa upp på. Mariestad är en bra och lagom stor stad. Dessutom jobbar jag på ett bra sjukhus, som både är stort och litet, säger Ulf, men tillägger raskt:

– Å andra sidan skulle jag nog trivas överallt.

Han har inte saknat förfrågningar om jobb på andra ställen.

– Men jag har aldrig allvarligt funderat på att byta.

Förändrats

Ulf betonar att vården har förändrats rejält under åren. Tempot har ökat, patienterna har blivit fler och sättet att jobba blivit mer effektivt. Höftledsoperationer är ett talande exempel.

– Förr var patienten inneliggande under tre veckor, sedan blev det tre veckor på Lundsbrunns kurort. Nu åker patienten hem efter två eller tre dagar.

Även läkarrollen har förändrats.

– Nu är vi en del av laget. Förut var en överläkare någon som svävade omkring. När jag var underläkare skrev jag in och ut patienter, sedan skyndade man sig till operationssalen och hjälpte till när överläkarna opererade. Nu gör alla allting.

Han berättar om tuffa år med mycket jobb på sjukhuset inklusive jourtjänstgöringar två gånger i veckan.

– När vi hade jour som narkosläkare gick vi på fredag klockan 12 och slutade måndag klockan 12. Åt och sov gjorde vi när det fanns tid. Men jag var bra tränad, hade ett bra psyke och kunde glömma jobbet när jag åkte hem.

Mer tid för familjen och golf

Sista juni är den sista officiella arbetsdagen för Ulf.

– Jag ska umgås mer med min familj, spela golf och tillbringa mer tid på vårt sommarställe. Sedan tar det ju även lite tid att vara morfar.

Kommer du att jobba något som läkare?

– Inte omöjligt att jag går in lite extra, men inget fast.

När Ulf började plugga medicin funderade han på att bli barnläkare, men hade svårt att se små barn må dåligt och lida. I stället blev det ortopedi.

– Jag har sysslat mycket med idrott, allt från backhoppning till militär femkamp men mest med ishockey. Jag är i stort sett uppväxt i ett omklädningsrum och trivs med miljön och den jargong som finns där.

Därför har Ulf genom åren hjälpt ett antal förbund och klubbar. Han har bland annat varit läkare för damlandslaget i fotboll, B-landslaget i ishockey, Skövde AIK samt en mängd klubbar i Mariestad.

– Det finns nog ingen idrottsförening i Mariestad som jag inte varit hos. Det är intressant och ett bra sätt att komma in i samhället. Det har gett mig mycket som människa; jag har träffat oerhört många människor. Jag har nästan aldrig tagit betalt, men fått en massa träningsoveraller, tröjor och mössor.