02 feb 2016 04:00

02 feb 2016 04:00

Jag borde inte handskas med vissa saker

ALF EHN

Handskar och solglasögon är inget för mig.

Under alla år har jag haft en ovana att slarva bort eller förstöra dem. Det har inte spelat någon roll om de varit dyra eller billiga.

Numera har det blivit lite mindre bedrövligt, men när jag var yngre lyckades jag gång på gång lägga solglasögon i bilsätet för att en stund senare sätta mig på dem. En annan variant var att lägga ifrån sig dem när jag var och fikade.

Om jag glömde av dem?

Jajamän, och när jag kontaktade fiket dagen därpå så hade personalen inte sett till några kvarglömda solglasögon.

Det är samma sak med handskar. Det spelar ingen roll hur många jag köpte eller fick. Det dröjde inte länge förrän de var borta, antingen kvarglömda någonstans eller också helt enkelt tappade. Hur många gånger som helst har jag upptäckt att jag bara haft den ena i handskparet med mig. Var den andra höll till hade jag oftast igen aning om.

 

Jag har blivit bättre, kanske med ålderns rätt, på att hålla ordning på grejerna men för några veckor sedan var det dags igen.

Jag fick ett par fina handskar i julkapp. De är designade av den norske skidåkaren Björn Dähli, eller bär åtminstone hans namn, och kostade säkert en hel del. Dessutom är de smidiga, varma och sköna vilket är grundläggande men inte alltid givna egenskaper när det gäller handskar.

Det tog bara någon vecka innan jag slarvade bort dem. Vi besökte en släkting och via ett stopp vid en kiosk i centrum bar det i väg. När vi skulle åka hem och jag skulle ta på mig mina handskar var det självklart tomt i jackfickorna.

Handskarna var borta.

Jag letade överallt, men dyrgriparna fanns ingenstans. Dagen efter åkte jag till kiosken vi besökt, men det enda upphittade som lämnats in var ett par gula barnhandskar; fel färg, för små och absolut inte mina.

Uppgiven förbannade jag mig själv. Typiskt mig att slarva bort bra handskar. Jag kollade i några affärer och sökte på nätet, men just den sorten fanns ingenstans.

 

Min hustru blev räddaren i nöden. Förra veckan, när snön hade börjat smälta bort på allvar, var hon åter på besök hos släktingen. När hon parkerade bilen såg hon något svart som låg vid vägkanten. Det var mina handskar; dyblöta men hela och i skick som nya.

Vi körde dem i tvättmaskinen, torkade dem omsorgsfullt och sedan hade jag ett par bra handskar igen.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Så sant som Robert Broberg sjöng en gång.

 

 

Hiss:

Fredrik Önnevalls dokumentärserie ”Fosterland” är lysande. Den finns på svt play, hoppas jag.

 

Diss:

Duggregn, någon plusgrad och blåst under en dyster januaridag.

 

 

 

Under alla år har jag haft en ovana att slarva bort eller förstöra dem. Det har inte spelat någon roll om de varit dyra eller billiga.

Numera har det blivit lite mindre bedrövligt, men när jag var yngre lyckades jag gång på gång lägga solglasögon i bilsätet för att en stund senare sätta mig på dem. En annan variant var att lägga ifrån sig dem när jag var och fikade.

Om jag glömde av dem?

Jajamän, och när jag kontaktade fiket dagen därpå så hade personalen inte sett till några kvarglömda solglasögon.

Det är samma sak med handskar. Det spelar ingen roll hur många jag köpte eller fick. Det dröjde inte länge förrän de var borta, antingen kvarglömda någonstans eller också helt enkelt tappade. Hur många gånger som helst har jag upptäckt att jag bara haft den ena i handskparet med mig. Var den andra höll till hade jag oftast igen aning om.

 

Jag har blivit bättre, kanske med ålderns rätt, på att hålla ordning på grejerna men för några veckor sedan var det dags igen.

Jag fick ett par fina handskar i julkapp. De är designade av den norske skidåkaren Björn Dähli, eller bär åtminstone hans namn, och kostade säkert en hel del. Dessutom är de smidiga, varma och sköna vilket är grundläggande men inte alltid givna egenskaper när det gäller handskar.

Det tog bara någon vecka innan jag slarvade bort dem. Vi besökte en släkting och via ett stopp vid en kiosk i centrum bar det i väg. När vi skulle åka hem och jag skulle ta på mig mina handskar var det självklart tomt i jackfickorna.

Handskarna var borta.

Jag letade överallt, men dyrgriparna fanns ingenstans. Dagen efter åkte jag till kiosken vi besökt, men det enda upphittade som lämnats in var ett par gula barnhandskar; fel färg, för små och absolut inte mina.

Uppgiven förbannade jag mig själv. Typiskt mig att slarva bort bra handskar. Jag kollade i några affärer och sökte på nätet, men just den sorten fanns ingenstans.

 

Min hustru blev räddaren i nöden. Förra veckan, när snön hade börjat smälta bort på allvar, var hon åter på besök hos släktingen. När hon parkerade bilen såg hon något svart som låg vid vägkanten. Det var mina handskar; dyblöta men hela och i skick som nya.

Vi körde dem i tvättmaskinen, torkade dem omsorgsfullt och sedan hade jag ett par bra handskar igen.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Så sant som Robert Broberg sjöng en gång.

 

 

Hiss:

Fredrik Önnevalls dokumentärserie ”Fosterland” är lysande. Den finns på svt play, hoppas jag.

 

Diss:

Duggregn, någon plusgrad och blåst under en dyster januaridag.