20 nov 2013 05:00

23 jan 2015 15:34

Att säga nej är mitt nyårslöfte

Jag funderar på varför det är så svårt att säga nej. Om jag får en fråga, till exempel från en kompis om vi ska ta och ses någon dag så svarar jag ofta "ja gärna, det vore jättetrevligt!".

Trots att jag egentligen inte alls kan den veckan och i almanackan är det redan fullspäckat. Men jag tror att något kan jag ändra på och ” det löser sig nog”. Varför är det så svårt att svara ”nej, jag kan tyvärr inte”? Det blir ju bara jobbigt att ta sig ur det om jag nu har dubbelbokat mig den veckan ändå sen.

Eller om barnen frågar mig om något som jag först säger nej till men efter mycket tjat så kan jag ge med mig. Om de ringer till jobbet och frågar om de får baka kanske jag är stressad och säger nej först men ja sekunden efter.

Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att var konsekvent med just sånt.

Jag försöker dock vara hård med uppfostran när det gäller prylar. Det är lite lättare att säga nej till saker som kostar mycket pengar. Vill man ha en dyr sak då får man önska sig den i julklapp eller födelsedagspresent eller spara. Jag tror det kommer från min egen uppfostran när jag var liten – ville vi ha något extra fick vi hjälpa till hemma och spara pengar själva eller önskar sig när vi fyllde år. Vi hade vårt stora intresse – hästar – och vi var ganska nöjda med det, en häst mot en moped liksom vad är det? Eller en stereo? Men det fick jag inte hur mycket jag än tjatade. Jag älskade musik och gick in på Expert i Falköping på rasterna där man fick lyssna på lp-skivor i stora hörlurar.

Min dröm var en gigantisk Yamaha-stereo, lika hög som ett kylskåp och den kostade mycket pengar. Jag fick ett nej men bestämde mig för att spara, när jag konfirmerade mig och fick pengar åkte vi till Expert och köpte en fantastisk stereo med glasdörr. Jag var lyckligast i världen trots att den nästan tog upp halva mitt rum så var det min bästa sak jag någonsin haft, efter min häst.

Jag tror vi måste vara bättre på att vara konsekventa varken det är en stereo eller småsaker för jag tror det fostrar våra barn och vi gör dem egentligen en björntjänst i framtiden. Hur smart är det till exempel att ha godis längst fram vid kassan och barnen får raseriutbrott och skriker och kastar sig på golvet trots att kön bakom är 10 meter lång. Eller också är det jättesmart, det klart att ungen får kasta ner chokladen i vagnen eller också kollapsar mamman istället.

Ju mer vi orkar stå emot ju enklare tror jag det blir både för oss och för våra barn, men visst är det roligt att kunna säga ja eller ge en present. Jag älskar att ge och få men måste bli bättre på att säga nej när det gäller min kalender. Det får bli mitt nyårslöfte!

Trots att jag egentligen inte alls kan den veckan och i almanackan är det redan fullspäckat. Men jag tror att något kan jag ändra på och ” det löser sig nog”. Varför är det så svårt att svara ”nej, jag kan tyvärr inte”? Det blir ju bara jobbigt att ta sig ur det om jag nu har dubbelbokat mig den veckan ändå sen.

Eller om barnen frågar mig om något som jag först säger nej till men efter mycket tjat så kan jag ge med mig. Om de ringer till jobbet och frågar om de får baka kanske jag är stressad och säger nej först men ja sekunden efter.

Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att var konsekvent med just sånt.

Jag försöker dock vara hård med uppfostran när det gäller prylar. Det är lite lättare att säga nej till saker som kostar mycket pengar. Vill man ha en dyr sak då får man önska sig den i julklapp eller födelsedagspresent eller spara. Jag tror det kommer från min egen uppfostran när jag var liten – ville vi ha något extra fick vi hjälpa till hemma och spara pengar själva eller önskar sig när vi fyllde år. Vi hade vårt stora intresse – hästar – och vi var ganska nöjda med det, en häst mot en moped liksom vad är det? Eller en stereo? Men det fick jag inte hur mycket jag än tjatade. Jag älskade musik och gick in på Expert i Falköping på rasterna där man fick lyssna på lp-skivor i stora hörlurar.

Min dröm var en gigantisk Yamaha-stereo, lika hög som ett kylskåp och den kostade mycket pengar. Jag fick ett nej men bestämde mig för att spara, när jag konfirmerade mig och fick pengar åkte vi till Expert och köpte en fantastisk stereo med glasdörr. Jag var lyckligast i världen trots att den nästan tog upp halva mitt rum så var det min bästa sak jag någonsin haft, efter min häst.

Jag tror vi måste vara bättre på att vara konsekventa varken det är en stereo eller småsaker för jag tror det fostrar våra barn och vi gör dem egentligen en björntjänst i framtiden. Hur smart är det till exempel att ha godis längst fram vid kassan och barnen får raseriutbrott och skriker och kastar sig på golvet trots att kön bakom är 10 meter lång. Eller också är det jättesmart, det klart att ungen får kasta ner chokladen i vagnen eller också kollapsar mamman istället.

Ju mer vi orkar stå emot ju enklare tror jag det blir både för oss och för våra barn, men visst är det roligt att kunna säga ja eller ge en present. Jag älskar att ge och få men måste bli bättre på att säga nej när det gäller min kalender. Det får bli mitt nyårslöfte!

  • Johanna Toftby