07 apr 2014 11:17

23 jan 2015 15:41

Ett socialt experiment

På tisdagar har jag gitarrlektion i skolan. Inget konstigt med det tänker ni. Har ni någonsin åkt buss med gitarr frågar jag då? Det är ingen dans på rosor. För det första måste jag alltid ta upp två säten. Jag brukar alltid ha en extra väska med mig, och att ha en gitarr och en väska i knät blir lite väl trångt. För det andra så är det alltid så fruktansvärt mycket folk på bussarna så jag brukar få kila in gitarren mellan mina knän och ha väskan i knät i alla fall, för att ge sittplats till en annan person. Själva bussfärden i sig brukar sedan gå utan problem, tills jag kommer fram till det stora problemet; avstigningen. På ett smidigt sätt ska jag då ta på mig väskan utan att slå till min medresenär i ansiktet, samtidigt som jag ska få loss gitarren ur greppet mellan knäna och ta mig förbi medresenären. Allt detta inom loppet av kanske tio sekunder.

Precis som vilken västerhöjdselev som helst skulle jag, hör och häpna, hem efter skolan förra veckan. Det var en tisdag. Gitarren var med. Tygkassen var med. En plastpåse med Newbody-paket var med. Mobilen i handen på grund av skypesamtal med min pojkvän på andra sidan jorden. Busskortet låg i plånboken som låg i tygkassen, redan här börjar denna spännande färd. Sedan gick jag ombord på transportmedlet, sist så klart då jag inte var speciellt snabb med mitt upplockande. Ser några enstaka tomma platser som jag går förbi i och med att jag har så ofantligt mycket saker med mig. Då bestämmer jag mig för att ställa i mig i mittenutrymmet på bussen som är stort. När bussen är i rullning inser jag att jag på något sätt måste frigöra mig från alla dessa tillbehör, vilket inte är det lättaste när jag är på en buss i full fart, ståendes. Jag svor och hade mig, och kom att tänka på hur fascinerande det sociala samspelet är på bussar.

På något sätt så är det så otroligt pinsamt att göra bort sig på just dessa stora, blå jättebilar. Alla ser allt men låtsas inte om det. Du ska se platsen, gå dit utan att snubbla, sätta dig, sitta still, titta ut genom rutan och sedan gå av i godan ro. Därför blev det ännu jobbigare när jag steg in som ett yrväder, och bröt mot mönstret; Den Totala Tystnaden.

Det jag vill ha sagt är att vi borde lätta på stämningen lite, prata med varandra, tillåta oss att höras, synas och göra bort sig. Framförallt människor med gitarrer på bussar.

På tisdagar har jag gitarrlektion i skolan. Inget konstigt med det tänker ni. Har ni någonsin åkt buss med gitarr frågar jag då? Det är ingen dans på rosor. För det första måste jag alltid ta upp två säten. Jag brukar alltid ha en extra väska med mig, och att ha en gitarr och en väska i knät blir lite väl trångt. För det andra så är det alltid så fruktansvärt mycket folk på bussarna så jag brukar få kila in gitarren mellan mina knän och ha väskan i knät i alla fall, för att ge sittplats till en annan person. Själva bussfärden i sig brukar sedan gå utan problem, tills jag kommer fram till det stora problemet; avstigningen. På ett smidigt sätt ska jag då ta på mig väskan utan att slå till min medresenär i ansiktet, samtidigt som jag ska få loss gitarren ur greppet mellan knäna och ta mig förbi medresenären. Allt detta inom loppet av kanske tio sekunder.

Precis som vilken västerhöjdselev som helst skulle jag, hör och häpna, hem efter skolan förra veckan. Det var en tisdag. Gitarren var med. Tygkassen var med. En plastpåse med Newbody-paket var med. Mobilen i handen på grund av skypesamtal med min pojkvän på andra sidan jorden. Busskortet låg i plånboken som låg i tygkassen, redan här börjar denna spännande färd. Sedan gick jag ombord på transportmedlet, sist så klart då jag inte var speciellt snabb med mitt upplockande. Ser några enstaka tomma platser som jag går förbi i och med att jag har så ofantligt mycket saker med mig. Då bestämmer jag mig för att ställa i mig i mittenutrymmet på bussen som är stort. När bussen är i rullning inser jag att jag på något sätt måste frigöra mig från alla dessa tillbehör, vilket inte är det lättaste när jag är på en buss i full fart, ståendes. Jag svor och hade mig, och kom att tänka på hur fascinerande det sociala samspelet är på bussar.

På något sätt så är det så otroligt pinsamt att göra bort sig på just dessa stora, blå jättebilar. Alla ser allt men låtsas inte om det. Du ska se platsen, gå dit utan att snubbla, sätta dig, sitta still, titta ut genom rutan och sedan gå av i godan ro. Därför blev det ännu jobbigare när jag steg in som ett yrväder, och bröt mot mönstret; Den Totala Tystnaden.

Det jag vill ha sagt är att vi borde lätta på stämningen lite, prata med varandra, tillåta oss att höras, synas och göra bort sig. Framförallt människor med gitarrer på bussar.

  • Lisa Andersson