28 apr 2014 06:00

23 jan 2015 15:43

Detta är jag

Föreställ er en flicksnärta på 15 födelsedagar som är fullkomligt ointresserad av miljöanpassning, älskar att spendera timmar i ett överbefolkat köpcentrum trots hennes vacklande självförtroende, skriver otaliga berättelser för att hon inte kan låta bli, ständigt övervakar sociala medier, känner en press på att se ut som alla andra även om hon ibland vågar sticka ut med något eget, inte vet hur politik fungerar, fasar över att läsa böcker och helst spenderar en solig dag inomhus.

Att den här flicksnärtan nu efter 18 år är med i Amnesty och kämpar för mänskliga rättigheter kanske ingen är jätteförvånad över eftersom hon alltid haft stor empati och legat sömnlös över filmer som innehåller tortyr eller något annat som sårar djur eller människor. Men att den här flickan under de senaste åren börjat ogilla att handla kläder och ständigt går runt i begagnade kläder från sina föräldrars garderob eller från någon second hand-butik trodde nog ingen.

Att hon nu också är insatt och mycket intresserad av politik, inte haft lust att skriva en berättelse på flera år, kan sitta ute hur länge som helst och bara beundra miraklet naturen, får en liten irritation i hjärtat varje gång någon tar bilen istället för bussen bara för att de kan, inte längre har Instagram och Twitter samt kan tycka om att läsa en och annan bok trodde nog ingen människa heller.

Jag vill väldigt tydligt påpeka att min premiss inte är att glorifiera mig själv, för även om de flesta av dessa förändringar är positiva för mig själv har jag brister precis som alla andra. Det jag vill säga är att jag tycker att vi bör krossa alla klyschor som säger att man föds på ett visst sätt och förändring endast är perioder av tveksamhet. Kanske existerar dessa klyschor endast i mitt huvud men jag har en känsla av att fler människor funderat lika mycket över detta som jag.

Måhända att jag är i en period, en slags trotsperiod mot vem jag egentligen är. Men jag börjar lita på att detta är jag, med den enda förändringen att jag vågar lita mer på det jag tror på samt att jag samlat på mig mer erfarenheter.

Och den förändringen har jag inga som helst planer på att låta försvinna.

Föreställ er en flicksnärta på 15 födelsedagar som är fullkomligt ointresserad av miljöanpassning, älskar att spendera timmar i ett överbefolkat köpcentrum trots hennes vacklande självförtroende, skriver otaliga berättelser för att hon inte kan låta bli, ständigt övervakar sociala medier, känner en press på att se ut som alla andra även om hon ibland vågar sticka ut med något eget, inte vet hur politik fungerar, fasar över att läsa böcker och helst spenderar en solig dag inomhus.

Att den här flicksnärtan nu efter 18 år är med i Amnesty och kämpar för mänskliga rättigheter kanske ingen är jätteförvånad över eftersom hon alltid haft stor empati och legat sömnlös över filmer som innehåller tortyr eller något annat som sårar djur eller människor. Men att den här flickan under de senaste åren börjat ogilla att handla kläder och ständigt går runt i begagnade kläder från sina föräldrars garderob eller från någon second hand-butik trodde nog ingen.

Att hon nu också är insatt och mycket intresserad av politik, inte haft lust att skriva en berättelse på flera år, kan sitta ute hur länge som helst och bara beundra miraklet naturen, får en liten irritation i hjärtat varje gång någon tar bilen istället för bussen bara för att de kan, inte längre har Instagram och Twitter samt kan tycka om att läsa en och annan bok trodde nog ingen människa heller.

Jag vill väldigt tydligt påpeka att min premiss inte är att glorifiera mig själv, för även om de flesta av dessa förändringar är positiva för mig själv har jag brister precis som alla andra. Det jag vill säga är att jag tycker att vi bör krossa alla klyschor som säger att man föds på ett visst sätt och förändring endast är perioder av tveksamhet. Kanske existerar dessa klyschor endast i mitt huvud men jag har en känsla av att fler människor funderat lika mycket över detta som jag.

Måhända att jag är i en period, en slags trotsperiod mot vem jag egentligen är. Men jag börjar lita på att detta är jag, med den enda förändringen att jag vågar lita mer på det jag tror på samt att jag samlat på mig mer erfarenheter.

Och den förändringen har jag inga som helst planer på att låta försvinna.

  • Stina Kinnerbäck