10 maj 2014 10:00

23 jan 2015 15:43

Länskrimis egen Gunn(er)valdh går i pension

– Det är viktigt att barn får upprättelse när de utsatts för grova brott av vuxna, att få den vuxne att erkänna är, tror jag, avgörande.
Orden är Anna-Karin Gunnervaldhs, länskriminalpolisen som nu går i pension efter många år av svåra och omfattande utredningar.

Anna-Karin Gunnervaldh blir snart 63 år. Och kände att det nu är dags att gå i pension.

– Jag har varit med om omorganisationer inom polisen tidigare, vill inte vara med om ytterligare en.

Anna-Karin är uppvuxen i Malmö men hamnade i Skövde där hon placerades efter polisskolan i slutet av 70-talet. Här blev hon snart kommenderad till Tidaholm. Så kunde polisen göra på den tiden om de hade svårt att få polismän till en viss ort. Hon minns åren i Tidaholm som mycket positiva.

– Då var polisen till för människorna, vi var nåbara och vi fanns på de mindre orterna.

Utsatta barn

Via Falköping hamnade hon för tiotalet år sedan i Skövde igen, på länskriminalen där grova brott utreds. Här blev snart huvudsysslan barnutredningar – barn som utsatts för sexuella övergrepp, misshandlats eller kränkts på andra sätt. Fast även andra utredningar, gällande både mord och våldtäkter, har följt med jobbet på länskriminalen.

Många utredningar har satt sina spår i Anna-Karin. Då och då dyker ”hur gick det sedan?” upp.

– I bland tänker jag på ett par fosterbarn. I fosterhemmet, där de skulle få trygghet efter vad de utsatts för i det egna hemmet, utsattes de för grova brott igen. De drabbades dubbelt upp och blev på nytt svikna av vuxenvärlden. Fruktansvärt!

Det händer också att minnesbilder kommer fram av svårt misshandlade små barn och av barn som mördats av sin förälder.

Svårt att uttrycka

Det krävs särskild fallenhet för att förhöra barn som kan ha utsatts för grova brott och utredningarna skiljer sig ofta från övriga polisutredningar.

– Barn kan inte sätta ord på det de utsatts för och det kan bli så att inte allt kommer fram. I synnerhet har barn svårt att uttrycka vad som hänt när de utsatts för sexuella övergrepp eftersom de inte ska ha någon egen erfarenhet av sex – det är svårt för dem att förstå vad som hänt. Många gånger kan barn också känns skuld för det som hänt och därför har de svårt att berätta.

Just detta att kunna förstå ett barn som berättar och förstå barns ordförråd i olika åldrar är viktigt, alla led i rättsapparaten måste göra det.

– Det har blivit bättre på senare år i takt med att samhället har blivit mer öppet.

Man kan inte alltid lita på vad barn berättar och därför är det viktigt att kravet på kringbevisning finns.

– Det är åklagaren som avgör om den kringbevisning som finns räcker för åtal eller inte.

Vågar inte berätta

Det är enligt Anna-Karin inte alls konstigt att barn när de kommit i puberteten plötsligt förstår att det de utsattes för som barn var sexuella övergrepp. Att minnena kommer i kapp beror på att de blivit äldre och inser vad som hänt.

– De kan må väldigt dåligt och vågar inte berätta för någon av rädsla för att inte bli trodda...

Det är många mörka, tunga sidor med det arbete som Anna-Karin har haft. Men pusslandet i utredningar, som kan leda till en helhet och förhoppningsvis ett erkännande, är tillfredsställande.

– Det har funnits stunder när man har velat ”ge sig på” den som har utsatt ett barn för ett grovt brott. Men det är inte rätt taktik för att få någon att erkänna. Man måste behärska sig och lyssna till den misstänktes berättelse. Jag tror att det är viktigt för ett utsatt barn att den skyldige vuxne erkänner. För att barn ska få en möjlighet att gå vidare i livet och kanske kunna lita på vuxna igen, måste det förstå att det är den vuxne som gjort fel.

Samverkan för barn

En annan del av arbetet som varit till glädje för Anna-Karin är delaktigheten i att skapa ett Barnahus i Skaraborg. Där sker samverkan mellan olika yrkeskategorier och kommuner kring barn som misstänks ha blivit utsatta för brott. Genom åren har hon också varit delaktig i projekt på Rikspolisstyrelsen angående kvinnovåld och våld mot barn och har dessutom deltagit i Barnmisshandelskommitténs arbete. Och den blankett som alla socialtjänster i landet använder när de gör anmälningar till polisen, har tagits fram av Anna-Karin.

Nu, snart dags för pension.

– Vet faktiskt inte helt hur jag känner inför det. Det jag har tänkt på är att jag har en hel den erfarenhet som jag inte vet vad jag ska göra med. Men det ger sig väl.

Anna-Karin Gunnervaldh blir snart 63 år. Och kände att det nu är dags att gå i pension.

– Jag har varit med om omorganisationer inom polisen tidigare, vill inte vara med om ytterligare en.

Anna-Karin är uppvuxen i Malmö men hamnade i Skövde där hon placerades efter polisskolan i slutet av 70-talet. Här blev hon snart kommenderad till Tidaholm. Så kunde polisen göra på den tiden om de hade svårt att få polismän till en viss ort. Hon minns åren i Tidaholm som mycket positiva.

– Då var polisen till för människorna, vi var nåbara och vi fanns på de mindre orterna.

Utsatta barn

Via Falköping hamnade hon för tiotalet år sedan i Skövde igen, på länskriminalen där grova brott utreds. Här blev snart huvudsysslan barnutredningar – barn som utsatts för sexuella övergrepp, misshandlats eller kränkts på andra sätt. Fast även andra utredningar, gällande både mord och våldtäkter, har följt med jobbet på länskriminalen.

Många utredningar har satt sina spår i Anna-Karin. Då och då dyker ”hur gick det sedan?” upp.

– I bland tänker jag på ett par fosterbarn. I fosterhemmet, där de skulle få trygghet efter vad de utsatts för i det egna hemmet, utsattes de för grova brott igen. De drabbades dubbelt upp och blev på nytt svikna av vuxenvärlden. Fruktansvärt!

Det händer också att minnesbilder kommer fram av svårt misshandlade små barn och av barn som mördats av sin förälder.

Svårt att uttrycka

Det krävs särskild fallenhet för att förhöra barn som kan ha utsatts för grova brott och utredningarna skiljer sig ofta från övriga polisutredningar.

– Barn kan inte sätta ord på det de utsatts för och det kan bli så att inte allt kommer fram. I synnerhet har barn svårt att uttrycka vad som hänt när de utsatts för sexuella övergrepp eftersom de inte ska ha någon egen erfarenhet av sex – det är svårt för dem att förstå vad som hänt. Många gånger kan barn också känns skuld för det som hänt och därför har de svårt att berätta.

Just detta att kunna förstå ett barn som berättar och förstå barns ordförråd i olika åldrar är viktigt, alla led i rättsapparaten måste göra det.

– Det har blivit bättre på senare år i takt med att samhället har blivit mer öppet.

Man kan inte alltid lita på vad barn berättar och därför är det viktigt att kravet på kringbevisning finns.

– Det är åklagaren som avgör om den kringbevisning som finns räcker för åtal eller inte.

Vågar inte berätta

Det är enligt Anna-Karin inte alls konstigt att barn när de kommit i puberteten plötsligt förstår att det de utsattes för som barn var sexuella övergrepp. Att minnena kommer i kapp beror på att de blivit äldre och inser vad som hänt.

– De kan må väldigt dåligt och vågar inte berätta för någon av rädsla för att inte bli trodda...

Det är många mörka, tunga sidor med det arbete som Anna-Karin har haft. Men pusslandet i utredningar, som kan leda till en helhet och förhoppningsvis ett erkännande, är tillfredsställande.

– Det har funnits stunder när man har velat ”ge sig på” den som har utsatt ett barn för ett grovt brott. Men det är inte rätt taktik för att få någon att erkänna. Man måste behärska sig och lyssna till den misstänktes berättelse. Jag tror att det är viktigt för ett utsatt barn att den skyldige vuxne erkänner. För att barn ska få en möjlighet att gå vidare i livet och kanske kunna lita på vuxna igen, måste det förstå att det är den vuxne som gjort fel.

Samverkan för barn

En annan del av arbetet som varit till glädje för Anna-Karin är delaktigheten i att skapa ett Barnahus i Skaraborg. Där sker samverkan mellan olika yrkeskategorier och kommuner kring barn som misstänks ha blivit utsatta för brott. Genom åren har hon också varit delaktig i projekt på Rikspolisstyrelsen angående kvinnovåld och våld mot barn och har dessutom deltagit i Barnmisshandelskommitténs arbete. Och den blankett som alla socialtjänster i landet använder när de gör anmälningar till polisen, har tagits fram av Anna-Karin.

Nu, snart dags för pension.

– Vet faktiskt inte helt hur jag känner inför det. Det jag har tänkt på är att jag har en hel den erfarenhet som jag inte vet vad jag ska göra med. Men det ger sig väl.