17 jul 2014 20:40

23 jan 2015 15:47

Tomas reser genom landet – i rullstol

Tomas tillbringar sommaren på vägarna

Resan kunde slutat redan i Östersund när han blev påkörd av en bil. Rullstolen blev till skrot men Tomas Wendin var fast besluten om att fortsätta resan mellan Abisko och Ystad.

Axlarna gör ont. Huvudet också. Blåsorna på händerna växer och ryggen och njurarna har tröttnat på allt slit. Men Gävlebon Tomas Wendin ger inte upp, trots att det gör ont och resan börjar bli långtråkig.

– Nu är det bara 40-50 mil kvar. Vi är ju nästan framme, och det är för en god sak, säger han medan han tar igen sig i Skövde.

”Vi” inkluderar, förutom honom själv, ett kamerateam från Skottland som dokumenterar varenda kilometer utefter vägarna. ”En god sak” betyder att alla pengar som resan drar in går till välgörenhet.

Tur i oturen

Idén föddes för ett och ett halvt år sedan i Thailand. Väl hemma var det bara att börja jobba upp formen. Lite löst prat med författaren Leo Jacks i varsin hängmatta i Thailand hade plötsligt blivit väldigt verkligt.

– Han hade fixat hemsida, bil och dokumentärfilmsteam. Jag tänkte: vad fan har jag gett mig in på egentligen? Det var bara att sätta i gång att träna.

Den 25 maj bar det av. I Jokkmokk fick han en lyckoamulett av en same. I Östersund blev han rammad av en bil. Rullstolen gick i bitar, men Tomas klarade sig oskadd från smällen.

– Så den där amuletten ska jag nog hålla fast i, säger han.

”Kroppen rasar ihop”

Det märks att resan börjar närma sig slutet. Tomas Wendin är trött. Och någon vettig mat får han inte heller.

– De där tre (i teamet) är vegetarianer. De fattar inte det där med kost. Jag behöver ladda med kolhydrater men de säger att jag ska äta nån frukt i stället. Det är inte lönt att tjafsa om det heller, säger han skämtsamt.

Han vet inte om han kommer att göra något liknande igen.

– Jag har ju egentligen redan peakat för länge sedan. Jag borde gjort det här för 20 år sedan när jag var i form. Nu rasar ju kroppen bara ihop, säger han.

Axlarna gör ont. Huvudet också. Blåsorna på händerna växer och ryggen och njurarna har tröttnat på allt slit. Men Gävlebon Tomas Wendin ger inte upp, trots att det gör ont och resan börjar bli långtråkig.

– Nu är det bara 40-50 mil kvar. Vi är ju nästan framme, och det är för en god sak, säger han medan han tar igen sig i Skövde.

”Vi” inkluderar, förutom honom själv, ett kamerateam från Skottland som dokumenterar varenda kilometer utefter vägarna. ”En god sak” betyder att alla pengar som resan drar in går till välgörenhet.

Tur i oturen

Idén föddes för ett och ett halvt år sedan i Thailand. Väl hemma var det bara att börja jobba upp formen. Lite löst prat med författaren Leo Jacks i varsin hängmatta i Thailand hade plötsligt blivit väldigt verkligt.

– Han hade fixat hemsida, bil och dokumentärfilmsteam. Jag tänkte: vad fan har jag gett mig in på egentligen? Det var bara att sätta i gång att träna.

Den 25 maj bar det av. I Jokkmokk fick han en lyckoamulett av en same. I Östersund blev han rammad av en bil. Rullstolen gick i bitar, men Tomas klarade sig oskadd från smällen.

– Så den där amuletten ska jag nog hålla fast i, säger han.

”Kroppen rasar ihop”

Det märks att resan börjar närma sig slutet. Tomas Wendin är trött. Och någon vettig mat får han inte heller.

– De där tre (i teamet) är vegetarianer. De fattar inte det där med kost. Jag behöver ladda med kolhydrater men de säger att jag ska äta nån frukt i stället. Det är inte lönt att tjafsa om det heller, säger han skämtsamt.

Han vet inte om han kommer att göra något liknande igen.

– Jag har ju egentligen redan peakat för länge sedan. Jag borde gjort det här för 20 år sedan när jag var i form. Nu rasar ju kroppen bara ihop, säger han.

  • Axel Norén