29 sep 2014 06:00

23 jan 2015 15:51

Grönt är skönt och gult är fult

För några dagar sedan slog sjukdomen till, såväl som tristessen. Som bekant finns det inte så mycket att göra när det händer, så jag slog på tv:n och till min stora fröjd visades där How I Met Your Mother (avsnitt 6, säsong 7).

En amerikansk sitcom där man får följa ett kompisgäng på fem personer i deras vardagliga liv. Medan jag satt där i min oversize-skjorta med filten omkring mig och tröståt chips så fick programmet mig och min feministhjärna att tappa hakan. I programmet så väntar ett par i gänget barn. Genom hela avsnittet kämpar de med det moraliska dilemmat huruvida de ska ta reda på barnets kön eller inte. De har i vilket fall redan bestämt sig för att måla barnkammaren i en könsneutral färg, nämligen i den fulaste nyansen av gult jag någonsin skådat. När paret efter många om och men får reda på att de väntar en pojke så är det första en av karaktärerna säger: Jag går och köper blå färg.

Vänta, vad? Måhända att blå är en otroligt fin färg, ingen fråga om saken. Men just det att bara för att spädbarnet är av manligt kön så ska rummet vara blått? Och sen när är inte blått en könsneutral färg? Jag kan tycka att det inte spelar någon roll vad ett litet barn har för färg på sitt rum. För egen del så sov jag i mina föräldrars rum tills jag blev gammal nog att sova i ett annat rum. När det väl skedde så delade jag rummet med min två år äldre bror. Vad det var för färg på rummet har inte jag den blekaste aning om. Så hela barnkammar-debatten har kanske med USA och deras uppfostrande av barn att göra.

Men ända sedan jag sett programmet så har jag inte kunnat låta bli att fundera. Är det nödvändigt att ha olika könsroller? Är det så viktigt för oss att kunna dela upp kvinnor och män, flickor och pojkar i olika fack? Jag hade varit en riktigt missnöjd bebis om mina föräldrar målat mitt rum rosa, helt enkelt på grund av att jag inte äger något rosa i dagens läge och inte tycker om färgen överhuvudtaget. Och vilken småbarnsförälder som helst kan ju komma till insikten att om en målar rummet i en fin färg så kommer det inte dröja många år tills en trotsig 4-åring kommer och kräver att hela rummet ska målas om till bajsbrunt, när revolutionens tidsålder slår in. Jag började också fundera på hur jag själv skulle uppfostra mina egna barn. Skulle jag vilja ta reda på könet på livet i min mage om jag var gravid?

När jag ställde mig den frågan kom jag fram till att jag skulle måla den eventuella barnkammaren grön. En fin grön färg, av den enkla anledningen att jag tycker att grönt är fint. Och när mitt barn vid mogen ålder kommer och frågar varför jag målade barnkammaren i den fula gröna färgen kan jag stolt svara: Mamma var åtminstone könsneutral. Och nej, jag kommer inte ta reda på könet. Jag tycker att om en ska ligga och plågas i några timmar kan det åtminstone vara en överraskning på vad det är för något som kommer att ligga och sova i det gröna rummet.

En amerikansk sitcom där man får följa ett kompisgäng på fem personer i deras vardagliga liv. Medan jag satt där i min oversize-skjorta med filten omkring mig och tröståt chips så fick programmet mig och min feministhjärna att tappa hakan. I programmet så väntar ett par i gänget barn. Genom hela avsnittet kämpar de med det moraliska dilemmat huruvida de ska ta reda på barnets kön eller inte. De har i vilket fall redan bestämt sig för att måla barnkammaren i en könsneutral färg, nämligen i den fulaste nyansen av gult jag någonsin skådat. När paret efter många om och men får reda på att de väntar en pojke så är det första en av karaktärerna säger: Jag går och köper blå färg.

Vänta, vad? Måhända att blå är en otroligt fin färg, ingen fråga om saken. Men just det att bara för att spädbarnet är av manligt kön så ska rummet vara blått? Och sen när är inte blått en könsneutral färg? Jag kan tycka att det inte spelar någon roll vad ett litet barn har för färg på sitt rum. För egen del så sov jag i mina föräldrars rum tills jag blev gammal nog att sova i ett annat rum. När det väl skedde så delade jag rummet med min två år äldre bror. Vad det var för färg på rummet har inte jag den blekaste aning om. Så hela barnkammar-debatten har kanske med USA och deras uppfostrande av barn att göra.

Men ända sedan jag sett programmet så har jag inte kunnat låta bli att fundera. Är det nödvändigt att ha olika könsroller? Är det så viktigt för oss att kunna dela upp kvinnor och män, flickor och pojkar i olika fack? Jag hade varit en riktigt missnöjd bebis om mina föräldrar målat mitt rum rosa, helt enkelt på grund av att jag inte äger något rosa i dagens läge och inte tycker om färgen överhuvudtaget. Och vilken småbarnsförälder som helst kan ju komma till insikten att om en målar rummet i en fin färg så kommer det inte dröja många år tills en trotsig 4-åring kommer och kräver att hela rummet ska målas om till bajsbrunt, när revolutionens tidsålder slår in. Jag började också fundera på hur jag själv skulle uppfostra mina egna barn. Skulle jag vilja ta reda på könet på livet i min mage om jag var gravid?

När jag ställde mig den frågan kom jag fram till att jag skulle måla den eventuella barnkammaren grön. En fin grön färg, av den enkla anledningen att jag tycker att grönt är fint. Och när mitt barn vid mogen ålder kommer och frågar varför jag målade barnkammaren i den fula gröna färgen kan jag stolt svara: Mamma var åtminstone könsneutral. Och nej, jag kommer inte ta reda på könet. Jag tycker att om en ska ligga och plågas i några timmar kan det åtminstone vara en överraskning på vad det är för något som kommer att ligga och sova i det gröna rummet.

  • Lisa Andersson