20 okt 2014 09:00

23 jan 2015 15:52

KRÖNIKA: Min favorittröja har det bättre nu

Jag var i Berlin på en skolresa för ett par månader sen och jag gav bort min favorittröja till en uteliggare. Mannen var 70+ och grovt handikappad, han hade bara ett ben. Mannen satt och skakade i kylen, det hade precis regnat och han var genomsur. Hans kläder var smutsiga, de var rivna och de var tunna.

Jag stod mittemot den här mannen och han kunde inte se mig i ögonen, han kanske var för stolt, han kanske skämdes över sin situation. Han kanske bara såg mig som den bortskämda turisten jag egentligen var. Under den korta tiden då jag sökte hans blick kände jag mig ödmjukad, det var första gången i mitt liv jag hade känt den här känslan.

Den här mannen hade absolut ingenting, han hade inte ens rena kläder. Jag undrade hur en man kunde bli av med ett ben och hamna på gatorna. Vad heter han? Vad var hans story? Hur kunde världen tillåta det att hända? Jag hade hört vuxna människor säga till mig att världen är en grym och orättvist plats men jag hade aldrig upplevt det.

Jag hade inga pengar på mig så jag beslöt mig för att ge det enda jag kunde ge honom. Jag satte mig på huk framför mannen och jag tog honom i handen. Jag log, tog av mig min favorittröja och gav den till honom. Jag tror att han var lite förvånad, hans hand började skaka. Men ändå fortsatte han att titta ner på marken. Då tittade han upp, och såg mig i ögonen med de blåaste ögonen jag någonsin har sett. De här vackra ögon som han hade gömt för mig och hela omvärlden. De här ögon som sitter fast i min hjärna och som jag inte kan glömma.

Jag log, nickade och sprang iväg till min cykel i min t-shirt och jeansjacka för att komma ikapp min grupp som hade cyklat i förväg utan mig. Jag sa inget till dem och ingen märkte att min tröja var borta. Jag tänkte inte på det mer.

Nästa dag satt vi och åt vid en restaurang. Plötsligt såg jag en figur halta i mitt ögonvrån. Han kom allt närmare, jag kände igen honom. Han hade sin nya, rena tröja på sig och han fick syn på mig. Han tittade mig i ögonen, log ett leende och nickade. Jag bara log och nickade tillbaka.

Jag hoppas att han är varm i sin tröja, vintern är på väg och klockan är just nu 00:52 i Berlin. Medan jag sitter just nu i mitt rum och inte kan sova så sitter han på ett gathörn någonstans i Berlin. Fryser han? Är han trygg och säker? Är han hungrig? Är han sjuk? Har han ont?

Om jag ska vara ärlig så var tröjan aldrig jättespeciell för mig, jag tyckte inte om den alls. Den var sliten och gammal. Men det är tröjan som jag älskar mer än något annat i hela världen. Tröjan som jag tänker på hela tiden och den tröjan som får mig att le. För att om den här tröjan gör den här mannen lite varmare och lite mer bekväm ikväll så kan inte jag ogilla den. Det är den vackraste ägodelen jag någonsin kommer att äga.

Jag var i Berlin på en skolresa för ett par månader sen och jag gav bort min favorittröja till en uteliggare. Mannen var 70+ och grovt handikappad, han hade bara ett ben. Mannen satt och skakade i kylen, det hade precis regnat och han var genomsur. Hans kläder var smutsiga, de var rivna och de var tunna.

Jag stod mittemot den här mannen och han kunde inte se mig i ögonen, han kanske var för stolt, han kanske skämdes över sin situation. Han kanske bara såg mig som den bortskämda turisten jag egentligen var. Under den korta tiden då jag sökte hans blick kände jag mig ödmjukad, det var första gången i mitt liv jag hade känt den här känslan.

Den här mannen hade absolut ingenting, han hade inte ens rena kläder. Jag undrade hur en man kunde bli av med ett ben och hamna på gatorna. Vad heter han? Vad var hans story? Hur kunde världen tillåta det att hända? Jag hade hört vuxna människor säga till mig att världen är en grym och orättvist plats men jag hade aldrig upplevt det.

Jag hade inga pengar på mig så jag beslöt mig för att ge det enda jag kunde ge honom. Jag satte mig på huk framför mannen och jag tog honom i handen. Jag log, tog av mig min favorittröja och gav den till honom. Jag tror att han var lite förvånad, hans hand började skaka. Men ändå fortsatte han att titta ner på marken. Då tittade han upp, och såg mig i ögonen med de blåaste ögonen jag någonsin har sett. De här vackra ögon som han hade gömt för mig och hela omvärlden. De här ögon som sitter fast i min hjärna och som jag inte kan glömma.

Jag log, nickade och sprang iväg till min cykel i min t-shirt och jeansjacka för att komma ikapp min grupp som hade cyklat i förväg utan mig. Jag sa inget till dem och ingen märkte att min tröja var borta. Jag tänkte inte på det mer.

Nästa dag satt vi och åt vid en restaurang. Plötsligt såg jag en figur halta i mitt ögonvrån. Han kom allt närmare, jag kände igen honom. Han hade sin nya, rena tröja på sig och han fick syn på mig. Han tittade mig i ögonen, log ett leende och nickade. Jag bara log och nickade tillbaka.

Jag hoppas att han är varm i sin tröja, vintern är på väg och klockan är just nu 00:52 i Berlin. Medan jag sitter just nu i mitt rum och inte kan sova så sitter han på ett gathörn någonstans i Berlin. Fryser han? Är han trygg och säker? Är han hungrig? Är han sjuk? Har han ont?

Om jag ska vara ärlig så var tröjan aldrig jättespeciell för mig, jag tyckte inte om den alls. Den var sliten och gammal. Men det är tröjan som jag älskar mer än något annat i hela världen. Tröjan som jag tänker på hela tiden och den tröjan som får mig att le. För att om den här tröjan gör den här mannen lite varmare och lite mer bekväm ikväll så kan inte jag ogilla den. Det är den vackraste ägodelen jag någonsin kommer att äga.

  • Carl Reynolds