10 nov 2014 09:00

23 jan 2015 15:53

Krönika: Årets kargaste månad

Det är november hörrni. Det är så jävla mycket november att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Vi har kommit till den tiden på året då allting stannar upp i ett outhärdligt långt ögonblick av grå, lerig ångest med extra kryddning av blöta löv, för att sedan upptäcka oss själva i ett december med någon slags livslust igen.

Så farligt är det väl ändå inte? tycker en del och rycker på axlarna och fortsätter med sina dagliga sysslor. Men för en annan så är inte november som vilket månad som helst. Och att det är så dags nu märkte jag till exempel häromdagen, när jag vaknade. Tre timmar för sent. Av spöregnet mot rutan. Det var bara för mig att vackert äta min frukost, ta på mig min jacka och försöka skydda mig själv så gott det gick med luvan mot regnet och trampa iväg mot skolan. Ett annat tydligt tecken är powernapsen som i denna månad av bitterhet tenderar att bli två timmar långa istället för tjugo minuter.

Och medan jag ligger här, nerbäddad i min säng med chipspåsen i högsta hugg och vägrar att gå utanför dörren en enda gång till i dag så undrar jag hur det kan bli såhär varje år? Eventuellt varför i hela friden människor valde att bosätta sig här överhuvudtaget för hur många år sen det nu än var. Men min november är egentligen inte så illa. Det är inte synd om mig. Därför att jag har tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Jag behöver inte oroa mig om att få mitt hem nedbränt, bli misshandlad om jag sitter på gatan och ber om någon annans barmhärtighet eller bli ombedd att lämna tågstationen när jag söker skydd ifrån novemberrusket på grund av att jag inte har någon biljett att visa.

Så jag tycker att vi ska göra vad vi kan, det här året. Göra denna månad av blask till något fint för varandra. Sno inte någons cykellampa, skvätt inte ner människor om ni kör förbi en vattenpöl och be om ursäkt om ni går in i någon. Visa medmänniskor kärlek, bjud på ett leende eller håll kanske upp en dörr för någon. Kramas av bara tusan, för en kram behövs alltid. Men viktigast av allt, ta hand om varandra. Det är sådant som behövs för att klara tider som dessa. Som Karin Boye skrev: Ge mig din karga höst! Jag kan frysa. Finns det en glimt av tröst, ska den lysa.

Alternativt kan ni fråga er som min mamma brukar göra: var är min grotta med löv?

Så farligt är det väl ändå inte? tycker en del och rycker på axlarna och fortsätter med sina dagliga sysslor. Men för en annan så är inte november som vilket månad som helst. Och att det är så dags nu märkte jag till exempel häromdagen, när jag vaknade. Tre timmar för sent. Av spöregnet mot rutan. Det var bara för mig att vackert äta min frukost, ta på mig min jacka och försöka skydda mig själv så gott det gick med luvan mot regnet och trampa iväg mot skolan. Ett annat tydligt tecken är powernapsen som i denna månad av bitterhet tenderar att bli två timmar långa istället för tjugo minuter.

Och medan jag ligger här, nerbäddad i min säng med chipspåsen i högsta hugg och vägrar att gå utanför dörren en enda gång till i dag så undrar jag hur det kan bli såhär varje år? Eventuellt varför i hela friden människor valde att bosätta sig här överhuvudtaget för hur många år sen det nu än var. Men min november är egentligen inte så illa. Det är inte synd om mig. Därför att jag har tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Jag behöver inte oroa mig om att få mitt hem nedbränt, bli misshandlad om jag sitter på gatan och ber om någon annans barmhärtighet eller bli ombedd att lämna tågstationen när jag söker skydd ifrån novemberrusket på grund av att jag inte har någon biljett att visa.

Så jag tycker att vi ska göra vad vi kan, det här året. Göra denna månad av blask till något fint för varandra. Sno inte någons cykellampa, skvätt inte ner människor om ni kör förbi en vattenpöl och be om ursäkt om ni går in i någon. Visa medmänniskor kärlek, bjud på ett leende eller håll kanske upp en dörr för någon. Kramas av bara tusan, för en kram behövs alltid. Men viktigast av allt, ta hand om varandra. Det är sådant som behövs för att klara tider som dessa. Som Karin Boye skrev: Ge mig din karga höst! Jag kan frysa. Finns det en glimt av tröst, ska den lysa.

Alternativt kan ni fråga er som min mamma brukar göra: var är min grotta med löv?

  • Lisa Andersson