19 nov 2014 04:00

23 jan 2015 15:54

Fobin höll på att göra bilresan till vår sista

Bara en enda liten tanke på dem gör att det går kalla kårar igenom hela kroppen. Blir alldeles kallsvettig och nästan lite illamående. Det är helt klart en stark fobi som jag har för dessa vidriga små djur, jag menar givetvis spindlar. Undrar om man kan födas med en fobi, för så länge jag kan minnas så har jag alltid varit livrädd för just spindlar. Och jag kan inte komma på någon traumatisk händelse som kan ha utlöst själva fobin utan den har bara helt enkelt funnits där hela mitt liv. Vet inte hur många gånger mina stackars föräldrar har fått rusa in i mitt rum efter att de hört ett hysteriskt skrik som hämtat ur vilken skräckfilm som helst. När de sedan inser att det bara var ett litet kryp som orsakat hela hysterin så pustar de lite halvirriterat ut.

Och ni som klagar på att det ofta regnar i Sverige, så ber jag om ursäkt för detta och tar på mig det hela. För ja, jag lugnar tyvärr inte ner mig förens jag ser dem döda. Men varje gång jag antingen slår en sko eller en tidning över dem så har jag alltid i åtanke om en händelse som min mamma berättade om för mig. De var när hon var yngre och själv var på spindeljakt. Det satt en stor svart best i hennes rum och hon slog till rejält på den stackarn. Det hon inte visste var att spindeln bar på alla sina ungar som då hade turen och överlevde smällen. Till hennes förskräckelse så kryllade det sedan av småspindlar över hela golvet.

En gång kunde det gått riktigt illa enbart på grund av mig och min dumma fobi. Det var för rätt många år sedan när jag, en av mina bästa vänner Charlotte, hennes mamma och min mamma var på väg till kusten för lite härlig semester. Någonstans mitt på motorvägen får jag syn på en rätt så stor jäkel i taket på bilen. Det klassiska skräckfilmsskriket gick igång och stackars Kerstin som körde höll på att få en hjärtinfarkt.

Charlotte inser i all kaos att hon måste göra en hjälteinsats och slå till den. Självklart missar hon och den flyger ner på golvet. Då satte min panik igång på riktigt, jag sliter av mig bältet och skrikgråtandes hoppar jag upp med fötterna i sätet. Charlotte får också panik och den sprider sig till alla andra i bilen, till slut sitter vi alla fyra och gallskriker. Tänk om någon hade filmat detta. Haha. Kerstin styr bilen mot en avfartsväg och gör sedan en tvärnit. Jag flyger ur och börjar borsta igenom alla mina kläder då jag inbillar mig att den krupit in och bosatt sig på min kropp. När jag sedan förstår att den inte gjort detta inser jag ju att den fortfarande finns någonstans i bilen. En spindeljakt startar men ger inget resultat. Kan meddela att det tog väldigt låg tid att övertala mig om att hoppa in i bilen igen för att kunna fortsätta vår resa.

Det sjukaste av allt med denna fobi är att jag gärna googlar fram bilder och filmer på dessa fruktansvärda djur. Varför? Jag vill se men ändå inte. Många tycker att jag borde gå i någon slags terapi för att bota min rädsla, både för min skull och säkert också för deras egen. Men det kommer inte att ske då jag fattar att sista steget i terapin säkert är att jag ska kunna hålla i en spindel, vilket för mig är något jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra. Min moster gjorde ett tappert försök att ge mig en tyg-turspindel som jag skulle kunna ha hemma men när även den känns läskig så känns faktiskt jag som ett hopplöst fall.

Hiss: Att våra svenska spindlar är rätt små

Diss: Fobier, av alla sorter.

Bara en enda liten tanke på dem gör att det går kalla kårar igenom hela kroppen. Blir alldeles kallsvettig och nästan lite illamående. Det är helt klart en stark fobi som jag har för dessa vidriga små djur, jag menar givetvis spindlar. Undrar om man kan födas med en fobi, för så länge jag kan minnas så har jag alltid varit livrädd för just spindlar. Och jag kan inte komma på någon traumatisk händelse som kan ha utlöst själva fobin utan den har bara helt enkelt funnits där hela mitt liv. Vet inte hur många gånger mina stackars föräldrar har fått rusa in i mitt rum efter att de hört ett hysteriskt skrik som hämtat ur vilken skräckfilm som helst. När de sedan inser att det bara var ett litet kryp som orsakat hela hysterin så pustar de lite halvirriterat ut.

Och ni som klagar på att det ofta regnar i Sverige, så ber jag om ursäkt för detta och tar på mig det hela. För ja, jag lugnar tyvärr inte ner mig förens jag ser dem döda. Men varje gång jag antingen slår en sko eller en tidning över dem så har jag alltid i åtanke om en händelse som min mamma berättade om för mig. De var när hon var yngre och själv var på spindeljakt. Det satt en stor svart best i hennes rum och hon slog till rejält på den stackarn. Det hon inte visste var att spindeln bar på alla sina ungar som då hade turen och överlevde smällen. Till hennes förskräckelse så kryllade det sedan av småspindlar över hela golvet.

En gång kunde det gått riktigt illa enbart på grund av mig och min dumma fobi. Det var för rätt många år sedan när jag, en av mina bästa vänner Charlotte, hennes mamma och min mamma var på väg till kusten för lite härlig semester. Någonstans mitt på motorvägen får jag syn på en rätt så stor jäkel i taket på bilen. Det klassiska skräckfilmsskriket gick igång och stackars Kerstin som körde höll på att få en hjärtinfarkt.

Charlotte inser i all kaos att hon måste göra en hjälteinsats och slå till den. Självklart missar hon och den flyger ner på golvet. Då satte min panik igång på riktigt, jag sliter av mig bältet och skrikgråtandes hoppar jag upp med fötterna i sätet. Charlotte får också panik och den sprider sig till alla andra i bilen, till slut sitter vi alla fyra och gallskriker. Tänk om någon hade filmat detta. Haha. Kerstin styr bilen mot en avfartsväg och gör sedan en tvärnit. Jag flyger ur och börjar borsta igenom alla mina kläder då jag inbillar mig att den krupit in och bosatt sig på min kropp. När jag sedan förstår att den inte gjort detta inser jag ju att den fortfarande finns någonstans i bilen. En spindeljakt startar men ger inget resultat. Kan meddela att det tog väldigt låg tid att övertala mig om att hoppa in i bilen igen för att kunna fortsätta vår resa.

Det sjukaste av allt med denna fobi är att jag gärna googlar fram bilder och filmer på dessa fruktansvärda djur. Varför? Jag vill se men ändå inte. Många tycker att jag borde gå i någon slags terapi för att bota min rädsla, både för min skull och säkert också för deras egen. Men det kommer inte att ske då jag fattar att sista steget i terapin säkert är att jag ska kunna hålla i en spindel, vilket för mig är något jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra. Min moster gjorde ett tappert försök att ge mig en tyg-turspindel som jag skulle kunna ha hemma men när även den känns läskig så känns faktiskt jag som ett hopplöst fall.

Hiss: Att våra svenska spindlar är rätt små

Diss: Fobier, av alla sorter.