24 nov 2014 08:27

23 jan 2015 15:54

Mina ouppfyllda husdjursdrömmar

Jag har alltid haft en dröm om att ha ett eget husdjur. Eller kanske snarare känt desperation när jag aldrig har kunnat få något då familjen i princip hela livet har bott i lägenhet. Mest av allt önskade jag mig en hund. Men ja, så länge djuret var någorlunda lurvigt, gulligt och hade fyra ben dög det för mig. Dit räknades alltså inte dammråttan!

Det närmaste som kunde uppfyllde mina drömmar var gosedjurens, vilka jag tog hand om med stor omsorg. Jag kommer speciellt ihåg en liten grå kanin som fick bo i en ”bur” tillsammans med halm och en vattenskål. När grannbarnen hälsade på och ville kolla in mitt nya husdjur blev de dock lite besvikna över att se en död tygleksak i en förvaringslåda, men med god min sa de:

– Du vill verkligen ha ett husdjur, eller hur?

Vadå, muttrade jag. Den är ju riktig?!

Så jag uppgraderade mig till mer avancerade leksaker som kunde köpas i leksaksaffären för att de skulle verka mer trovärdiga. Nu fanns det nämligen avancerade elektroniska hundar som kunde skälla och komma springande om man visslade på dem i visselpipa! Jag vet inte om grannbarnen kände medlidande för mig eller om de bara inte vågade säga annat när de kom över för att leka med min ”nya hund”.

– Åh så söt! Spelade de med. Jag vill också ha en hund...

Ha! Jag sa ju att den var riktig!

Jag är med stor sannolikhet inte ensam om att ha ouppfyllda husdjursdrömmar. Men kanske ska man vara glad ändå, för trots att de kan vara söta med sin lurviga päls och små läten, så både ski-ter, äter, sover och kräver de lika mycket uppmärksamhet som små barn, vilka jag inte alls är lika förtjust i.

Även tanken på att djurets överlevnad i stort sett hänger på att man inte glömmer bort att ge den mat skrämmer mig lite. Jag menar, om jag lyckades ta död på en kaktus (nej jag skojar inte, de är inte odödliga) kanske husdjur inte är något för mig.

Så nästa gång jag känner mig ensam får jag istället plocka fram min visselpipa och hoppas att kanske, kanske är det en riktig hund som kommer springande.

Jag har alltid haft en dröm om att ha ett eget husdjur. Eller kanske snarare känt desperation när jag aldrig har kunnat få något då familjen i princip hela livet har bott i lägenhet. Mest av allt önskade jag mig en hund. Men ja, så länge djuret var någorlunda lurvigt, gulligt och hade fyra ben dög det för mig. Dit räknades alltså inte dammråttan!

Det närmaste som kunde uppfyllde mina drömmar var gosedjurens, vilka jag tog hand om med stor omsorg. Jag kommer speciellt ihåg en liten grå kanin som fick bo i en ”bur” tillsammans med halm och en vattenskål. När grannbarnen hälsade på och ville kolla in mitt nya husdjur blev de dock lite besvikna över att se en död tygleksak i en förvaringslåda, men med god min sa de:

– Du vill verkligen ha ett husdjur, eller hur?

Vadå, muttrade jag. Den är ju riktig?!

Så jag uppgraderade mig till mer avancerade leksaker som kunde köpas i leksaksaffären för att de skulle verka mer trovärdiga. Nu fanns det nämligen avancerade elektroniska hundar som kunde skälla och komma springande om man visslade på dem i visselpipa! Jag vet inte om grannbarnen kände medlidande för mig eller om de bara inte vågade säga annat när de kom över för att leka med min ”nya hund”.

– Åh så söt! Spelade de med. Jag vill också ha en hund...

Ha! Jag sa ju att den var riktig!

Jag är med stor sannolikhet inte ensam om att ha ouppfyllda husdjursdrömmar. Men kanske ska man vara glad ändå, för trots att de kan vara söta med sin lurviga päls och små läten, så både ski-ter, äter, sover och kräver de lika mycket uppmärksamhet som små barn, vilka jag inte alls är lika förtjust i.

Även tanken på att djurets överlevnad i stort sett hänger på att man inte glömmer bort att ge den mat skrämmer mig lite. Jag menar, om jag lyckades ta död på en kaktus (nej jag skojar inte, de är inte odödliga) kanske husdjur inte är något för mig.

Så nästa gång jag känner mig ensam får jag istället plocka fram min visselpipa och hoppas att kanske, kanske är det en riktig hund som kommer springande.

  • Johanna Granlund