05 dec 2014 12:30

28 jan 2015 14:44

"Äntligen fick vi svar"

Det var mycket som inte stämde under skolåren – koncentrationssvårigheterna blev värre och kunskapsluckorna växte. Men trots att föräldrarna tydligt såg dotterns problem och vädjade om hjälp hände inget avgörande. Nu, när dottern är 20 år, har hon fått diagnosen adhd.

Det var någon gång på lågstadiet i Skövde som föräldrarna upptäckte de första signalerna om att det var något som inte stämde med dotters utveckling framför allt i skolan.

Kämpig situation

– Det handlade mest om att hon hade svårt att koncentrera sig, att hon snabbt tappade fokus för det hon höll på med. När vi gjorde läxor med henne var det väldigt svårt för oss att få henne att ägna sig åt just det, berättar föräldrarna för SLA.

Det skulle snart visa sig att allt bara blev värre. Koncentrationsvårigheterna ökade och det började bli riktigt kämpigt i skolan för dottern.

– Under årens lopp har det givetvis funnits många i skolan, både lärare och annan personal, som har sett hennes behov och som har varit övertygande om att hon behövde extra stöd för att klara skolan. Men tyvärr kom det aldrig till något avgörande, hon utreddes aldrig för adhd och på senare år, i högstadiet framför allt, blev det oerhört jobbigt, berättar föräldrarna.

De fick själva kämpa för att få till ett åtgärdsprogram och när det väl fanns ett var det inte fullständigt och någon uppföljning var det heller inte tal om. Skolinspektionen höll med föräldrarna.

Kände sig värdelös

– Det fanns situationer då vi till och med kände oss väldigt kränkta och utsatta. Till slut sade vår dotter att hon kände sig värdelös. Det kom framför allt när det gick upp för henne att hon inte skulle kunna hänga med sina kompisar till gymnasiet på samma sätt som hon hade trott. Att höra henne säga det kändes fruktansvärt.

Efter grundskolan blev kunskapsluckorna än mer tydliga och dottern har nu kunnat täppa igen vissa av dem.

Söker upprättelse

Dottern och föräldrarna vill inte framträda i SLA med namn och bild eftersom de tror att det kan vara negativt för dottern. Men de vill ändå berätta sin historia eftersom de misstänker att andra familjer har kommit i kläm på samma sätt.

– Vi vill hjälpa andra och samtidigt känner vi nu att vi vill få någon form av ursäkt av kommunen, en upprättelse, för allt det som vår dotter drabbats av på grund av det vi anser ibland har varit ren nonchalans. Vi kommer att gå vidare med frågan. Även mot sjukvården har vi kämpat.

Föräldrarna berättar om en lång och krånglig väg med många jobbiga avsnitt som satt djupa spår i dem alla.

Men så kom vändningen.

Diagnos blev vändning

– Man skulle kunna tro att det är jobbigt att få veta att man har en diagnos. Men för oss blev det en enorm lättnad när professorn som utrett vår dotter i höstas sade att hon hade adhd. Alla pusselbitar föll på plats och vår dotter och vi var enormt glada.

Att äntligen få veta varför saker blivit som de blivit och att plötsligt tydligt se att det finns förklaringar till hennes beteende – och att det fanns hjälp att få.

– Nu medicinerar hon för sin adhd och vi märker redan skillnad, det känns otroligt.

Men samtidigt finns det svårläkta sår.

– Att vi skulle behöva vänta på detta tills hon är över 20 år! Det är skandal! Det är väldigt svårt att bara släppa det. Ingen ska behöva vara med om detta.

Det var någon gång på lågstadiet i Skövde som föräldrarna upptäckte de första signalerna om att det var något som inte stämde med dotters utveckling framför allt i skolan.

Kämpig situation

– Det handlade mest om att hon hade svårt att koncentrera sig, att hon snabbt tappade fokus för det hon höll på med. När vi gjorde läxor med henne var det väldigt svårt för oss att få henne att ägna sig åt just det, berättar föräldrarna för SLA.

Det skulle snart visa sig att allt bara blev värre. Koncentrationsvårigheterna ökade och det började bli riktigt kämpigt i skolan för dottern.

– Under årens lopp har det givetvis funnits många i skolan, både lärare och annan personal, som har sett hennes behov och som har varit övertygande om att hon behövde extra stöd för att klara skolan. Men tyvärr kom det aldrig till något avgörande, hon utreddes aldrig för adhd och på senare år, i högstadiet framför allt, blev det oerhört jobbigt, berättar föräldrarna.

De fick själva kämpa för att få till ett åtgärdsprogram och när det väl fanns ett var det inte fullständigt och någon uppföljning var det heller inte tal om. Skolinspektionen höll med föräldrarna.

Kände sig värdelös

– Det fanns situationer då vi till och med kände oss väldigt kränkta och utsatta. Till slut sade vår dotter att hon kände sig värdelös. Det kom framför allt när det gick upp för henne att hon inte skulle kunna hänga med sina kompisar till gymnasiet på samma sätt som hon hade trott. Att höra henne säga det kändes fruktansvärt.

Efter grundskolan blev kunskapsluckorna än mer tydliga och dottern har nu kunnat täppa igen vissa av dem.

Söker upprättelse

Dottern och föräldrarna vill inte framträda i SLA med namn och bild eftersom de tror att det kan vara negativt för dottern. Men de vill ändå berätta sin historia eftersom de misstänker att andra familjer har kommit i kläm på samma sätt.

– Vi vill hjälpa andra och samtidigt känner vi nu att vi vill få någon form av ursäkt av kommunen, en upprättelse, för allt det som vår dotter drabbats av på grund av det vi anser ibland har varit ren nonchalans. Vi kommer att gå vidare med frågan. Även mot sjukvården har vi kämpat.

Föräldrarna berättar om en lång och krånglig väg med många jobbiga avsnitt som satt djupa spår i dem alla.

Men så kom vändningen.

Diagnos blev vändning

– Man skulle kunna tro att det är jobbigt att få veta att man har en diagnos. Men för oss blev det en enorm lättnad när professorn som utrett vår dotter i höstas sade att hon hade adhd. Alla pusselbitar föll på plats och vår dotter och vi var enormt glada.

Att äntligen få veta varför saker blivit som de blivit och att plötsligt tydligt se att det finns förklaringar till hennes beteende – och att det fanns hjälp att få.

– Nu medicinerar hon för sin adhd och vi märker redan skillnad, det känns otroligt.

Men samtidigt finns det svårläkta sår.

– Att vi skulle behöva vänta på detta tills hon är över 20 år! Det är skandal! Det är väldigt svårt att bara släppa det. Ingen ska behöva vara med om detta.