08 dec 2014 18:30

23 jan 2015 15:55

I min dröm finns det inget hat

Det finns få saker som gör mig mer ledsen än att höra om allt hat som finns i världen. All ondska och onda gärningar som begåtts mot människor bara för de härstammar ifrån ett visst land eller tillhör någon annan religion.

För mig är det rätt så jävla uppenbart att människor är lika värda. Det spelar ingen roll om kön, sexual läggning, hemland, hudfärg, dialekt, psykisk och fysisk ohälsa. Och det ska inte spela roll.

Men vissa människor kan bara inte släppa att människor är olika varandra. Och nu när en person som jag bryr mig otroligt mycket om blivit faktiskt utsatt för ett hatbrott vill jag bara gråta. Tanken skär i mig.

Visst. Jag är ingen perfekt person. Jag har hatat människor, det fanns människor som gjorde mig illa som jag inte kunde förlåta. Men en klok kvinna som jag respekterar sa till mig att hata en människa är som att dricka gift i hopp att den andra människan ska dö. Och så enkelt är det. Hat gör det enbart värre för sig själv. Och vad är poängen med det hela egentligen? Vem som helst borde fatta att hat leder enbart till mer hat. Vänta lite. Låt mig formulera om mig själv lite. Vem som helst som har en hjärna borde fatta att hat föder och leder enbart till mer hat.

Ska jag, en fortfarande omogen och relativ livsoerfaren 19-årig musikelev, vara tvungen att berätta om för er fullvuxna människor om hur ni ska bete er? Vissa människor är homosexuella. Släpp det och gå vidare. Vissa människor har en annan hudfärg än dig. Kom över det. Vissa människor ser sig själva som varken kille eller tjej och föredrar att bli kallad för hen istället. Vad har det med dig att göra? Ingenting alls. I slutändan så är vi människor allihopa och vi måste stötta och behandla varandra med respekt.

Martin Luther King drömde en gång att svarta pojkar och flickor kunde hålla händer med vita pojkar och flickor. Min dröm är kanske lite mer orealistisk för att jag är ju trots allt en naiv 19-åring som inte vet hur världen funkar. För att det enda jag drömmer om är en värld med tolerans, kärlek och jämställdhet. Jag vill inte att människor jag bryr mig om ska bli attackerade och bli svårt skadade på grund av sin hudfärg.

Min dröm är att vem som helst ska kunna gå hem i säkerhet utan att bli anfallen och attackerad.

Min dröm är att mina barn och småsyskon kan leva i en värld utan rasism, utan sexism och utan hat.

Jag hör hela tiden att samhället är på väg åt rätt håll och att vi är snart framme men hur lång tid ska det ta? För att de utsatta börjar redan få ont om tid. Och vi behöver stötta dem.

För mig är det rätt så jävla uppenbart att människor är lika värda. Det spelar ingen roll om kön, sexual läggning, hemland, hudfärg, dialekt, psykisk och fysisk ohälsa. Och det ska inte spela roll.

Men vissa människor kan bara inte släppa att människor är olika varandra. Och nu när en person som jag bryr mig otroligt mycket om blivit faktiskt utsatt för ett hatbrott vill jag bara gråta. Tanken skär i mig.

Visst. Jag är ingen perfekt person. Jag har hatat människor, det fanns människor som gjorde mig illa som jag inte kunde förlåta. Men en klok kvinna som jag respekterar sa till mig att hata en människa är som att dricka gift i hopp att den andra människan ska dö. Och så enkelt är det. Hat gör det enbart värre för sig själv. Och vad är poängen med det hela egentligen? Vem som helst borde fatta att hat leder enbart till mer hat. Vänta lite. Låt mig formulera om mig själv lite. Vem som helst som har en hjärna borde fatta att hat föder och leder enbart till mer hat.

Ska jag, en fortfarande omogen och relativ livsoerfaren 19-årig musikelev, vara tvungen att berätta om för er fullvuxna människor om hur ni ska bete er? Vissa människor är homosexuella. Släpp det och gå vidare. Vissa människor har en annan hudfärg än dig. Kom över det. Vissa människor ser sig själva som varken kille eller tjej och föredrar att bli kallad för hen istället. Vad har det med dig att göra? Ingenting alls. I slutändan så är vi människor allihopa och vi måste stötta och behandla varandra med respekt.

Martin Luther King drömde en gång att svarta pojkar och flickor kunde hålla händer med vita pojkar och flickor. Min dröm är kanske lite mer orealistisk för att jag är ju trots allt en naiv 19-åring som inte vet hur världen funkar. För att det enda jag drömmer om är en värld med tolerans, kärlek och jämställdhet. Jag vill inte att människor jag bryr mig om ska bli attackerade och bli svårt skadade på grund av sin hudfärg.

Min dröm är att vem som helst ska kunna gå hem i säkerhet utan att bli anfallen och attackerad.

Min dröm är att mina barn och småsyskon kan leva i en värld utan rasism, utan sexism och utan hat.

Jag hör hela tiden att samhället är på väg åt rätt håll och att vi är snart framme men hur lång tid ska det ta? För att de utsatta börjar redan få ont om tid. Och vi behöver stötta dem.

  • Carl Reynolds