24 dec 2014 08:00

23 jan 2015 15:30

Granar, martyrer och kaos i kyrkan

FIRANDE: Jultraditioner med historia

Döden och granen

Innan kristendomen kom till Sverige för drygt 1<\!q>000 år sedan dyrkade vi naturen, och granen hade en stor betydelse. Den kunde nämligen hindra döden från att komma in i stugorna.

Bland annat till jul och begravningar satte man upp granar i dörröppningar och vid grindstolpar så att de dödas andar inte skulle komma in och ställa till oreda.

Att pynta granen till jul är en tradition som började i storstäderna i de högre stånden för drygt 100 år sedan. De tog helt enkelt in granen och smyckade den i stället för att låta den stå ute. I och med att bostäderna även på landsbygden blev större slog den nya trenden igenom.

Nikolaus och djävulen

Vissa julprydnader har ett betydligt mörkare ursprung än vad vi kanske tänker på nuförtiden. Den oskyldiga halmbocken som troget står och vaktar vid julgranen borde hållas under uppsikt.

Ansvaret att vakta julklapparna skulle åtminstone medeltidens julfirare aldrig anförtro honom. Då hölls bocken, som var en sinnebild för djävulen, ordentligt fjättrad av tomtens föregångare Sankt Nikolaus. Deras uppseendeväckande följe skulle symbolisera det godas seger över det onda.

Det fungerade så att Nikolaus och bocken kom till huset. Nikolaus frågade om det fanns några snälla barn. Med snäll menades den som kunde sin katekes. Den som kunde det fick gåvor av Nikolaus och den som inte kunde katekesen fick smaka på riset av bocken.

Gröt och klappar

Glöm inte att ställa ut ett fat med gröt till hustomten. Annars kanske han blir sur och flyttar. Förr åt man inte risgrynsgröt, det hade bara de mycket rika råd med. Man åt i stället ”vitergröt”, siktat rågmjöl som kokades i mjölk. När potatisen kommit till Sverige användes potatismjöl i stället.

Julklappar blev vanliga hos borgerskapet under 1700-talet. Hos allmogen var det fortfarande ovanligt på 1920-talet. Barnen kunde få en penna, en sockerbit eller ett par strumpor. Att få en apelsin, som nyligen börjat importeras, var en fantastisk lyx.

Kaos i kyrkan

På juldagen skulle man till julottan. Senare på dagen var det högmässa och de som kom utifrån stannade då kvar i kyrkbyn för att hälsa på bekanta.

Det ledde till en hel del festande och högmässan var allt annat än lugn. Folktron sa även att den som kom först hem efter högmässan skulle få skörden bärgad först. Därför sprang alla karlar ut och in i kyrkan för att sabotera seldon och slädar för grannarna.

När prästen sagt amen rusade alla ut till sina åkdon för att komma först i väg. Många blev under tävlingen nertrampade och skadade.

Staffan stalledräng

I bondesamhället inledde annandagen en rad av dagar fyllda med julgillen. Ofta var det knytkalas med lekar och tävlingar.

Staffansritten var populär bland bondsöner och drängar och innan solen gick upp red de i kapp, ofta till en nordrinnande källa som ansågs magisk. Vattnet skulle ge hästen hälsa resten av året.

Staffan är det nordiska namnet för Stefan som var den förste kristne martyren. Enligt traditionen dödades han på annandagen. Stefan var stalldräng hos kung Herodes och den som först upptäckte bethlehemsstjärnan. Därför sjunger vi fortfarande om Staffan stalledräng.

Vasa flyttade nyår

På nyårsafton trodde man förr att man kunde spå in i framtiden. Man smälte bly som fick stelna och såg där vad som skulle hända.

Den modige gick årsgång. Ett sätt var att besöka tre kyrkor med början vid midnatt. Vid varje kyrka skulle man blåsa in i nyckelhålet på dörren och då fick man kontakt med det övernaturliga och kunde se in i framtiden. Fram till 1529 firade man nyår natten mellan 24 och 25 december. Men Gustav Vasa bestämde att nyår skulle flyttas fram en vecka och så blev det.

Döden och granen

Innan kristendomen kom till Sverige för drygt 1<\!q>000 år sedan dyrkade vi naturen, och granen hade en stor betydelse. Den kunde nämligen hindra döden från att komma in i stugorna.

Bland annat till jul och begravningar satte man upp granar i dörröppningar och vid grindstolpar så att de dödas andar inte skulle komma in och ställa till oreda.

Att pynta granen till jul är en tradition som började i storstäderna i de högre stånden för drygt 100 år sedan. De tog helt enkelt in granen och smyckade den i stället för att låta den stå ute. I och med att bostäderna även på landsbygden blev större slog den nya trenden igenom.

Nikolaus och djävulen

Vissa julprydnader har ett betydligt mörkare ursprung än vad vi kanske tänker på nuförtiden. Den oskyldiga halmbocken som troget står och vaktar vid julgranen borde hållas under uppsikt.

Ansvaret att vakta julklapparna skulle åtminstone medeltidens julfirare aldrig anförtro honom. Då hölls bocken, som var en sinnebild för djävulen, ordentligt fjättrad av tomtens föregångare Sankt Nikolaus. Deras uppseendeväckande följe skulle symbolisera det godas seger över det onda.

Det fungerade så att Nikolaus och bocken kom till huset. Nikolaus frågade om det fanns några snälla barn. Med snäll menades den som kunde sin katekes. Den som kunde det fick gåvor av Nikolaus och den som inte kunde katekesen fick smaka på riset av bocken.

Gröt och klappar

Glöm inte att ställa ut ett fat med gröt till hustomten. Annars kanske han blir sur och flyttar. Förr åt man inte risgrynsgröt, det hade bara de mycket rika råd med. Man åt i stället ”vitergröt”, siktat rågmjöl som kokades i mjölk. När potatisen kommit till Sverige användes potatismjöl i stället.

Julklappar blev vanliga hos borgerskapet under 1700-talet. Hos allmogen var det fortfarande ovanligt på 1920-talet. Barnen kunde få en penna, en sockerbit eller ett par strumpor. Att få en apelsin, som nyligen börjat importeras, var en fantastisk lyx.

Kaos i kyrkan

På juldagen skulle man till julottan. Senare på dagen var det högmässa och de som kom utifrån stannade då kvar i kyrkbyn för att hälsa på bekanta.

Det ledde till en hel del festande och högmässan var allt annat än lugn. Folktron sa även att den som kom först hem efter högmässan skulle få skörden bärgad först. Därför sprang alla karlar ut och in i kyrkan för att sabotera seldon och slädar för grannarna.

När prästen sagt amen rusade alla ut till sina åkdon för att komma först i väg. Många blev under tävlingen nertrampade och skadade.

Staffan stalledräng

I bondesamhället inledde annandagen en rad av dagar fyllda med julgillen. Ofta var det knytkalas med lekar och tävlingar.

Staffansritten var populär bland bondsöner och drängar och innan solen gick upp red de i kapp, ofta till en nordrinnande källa som ansågs magisk. Vattnet skulle ge hästen hälsa resten av året.

Staffan är det nordiska namnet för Stefan som var den förste kristne martyren. Enligt traditionen dödades han på annandagen. Stefan var stalldräng hos kung Herodes och den som först upptäckte bethlehemsstjärnan. Därför sjunger vi fortfarande om Staffan stalledräng.

Vasa flyttade nyår

På nyårsafton trodde man förr att man kunde spå in i framtiden. Man smälte bly som fick stelna och såg där vad som skulle hända.

Den modige gick årsgång. Ett sätt var att besöka tre kyrkor med början vid midnatt. Vid varje kyrka skulle man blåsa in i nyckelhålet på dörren och då fick man kontakt med det övernaturliga och kunde se in i framtiden. Fram till 1529 firade man nyår natten mellan 24 och 25 december. Men Gustav Vasa bestämde att nyår skulle flyttas fram en vecka och så blev det.