13 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:56

Rapport från hundarnas paradis

Hundutställningen My Dog lockade 7 500 jyckar, följda av hoppfulla ägare, till Göteborg.

Jag besökte tillställningen, spektaklet eller vad man nu kan kalla det, en av dagarna och blev som så många andra fascinerad av mångfalden. Det finns massor av olika raser och alla hundar är självklart en egen individ, även om många menar att alla av samma ras har samma egenskaper och personlighet.

Lika stor mångfald finns det bland hundägarna, unga som gamla, tjocka som smala. Alla har dock ett gemensamt; kärleken till sin hund.

De fyrbenta kamraterna kammas och putsas vid sidan av ringarna, som i det här sammanhanget är fyrkantiga. In i det sista använder matte eller husse kammar, borstar och vattenkanna (för att ge pälsen den rätta lystern) på sin ögonsten.

Hur mycket domarna bryr sig om finishen är oklart, men hundägarens vetskap om att ha gjort allt för att hunden ska se så fin ut som möjligt är betydelsefull. Många av ekipagen lyser av självförtroende och det är oftast de som bedöms vara finast.

Med all respekt för de som tror sig kunna tala med hundar, så lär vi aldrig få veta vad hundarna tycker.

Men jag kan göra ett försök och föreställa mig tankarna hos fyraårige pitbullhanen Axel (han såg ut som en Axel i alla fall):

”Nu var det dags igen. Husse var stressad i morse och jag visste direkt att vi skulle åka till det stora huset där alla hundar finns. När vi gick in visade husse ett papper för en tant i grönt som tittade kritiskt på mig, innan vi fick gå in. Sedan fick jag vänta och vänta, tillsammans med en massa andra hundar. De flesta var fula och morrade elakt, men jag spände blicken i dem. Det brukar funka.

Jag längtade hem. Husse tuggade på naglarna, sa konstiga saker till mig och var otrevlig mot alla andra när vi väntade. Sedan ropade en tant i kjol något, husse ryckte till och nu var det dags för någon minuts uppvisande. Vi fick vi gå runt, tillsammans med en massa andra hanar; de läckra honorna fick tyvärr vänta. Här är det ingen jämlikhet.

En gubbe i kavaj och slips stod och tittade på oss. Jag och husse, som var väldigt nervös, gick fram till honom. Husse och gubben hälsade, sedan böjde gubben sig ned och började känna på mig. Först klämde han på mina käkar, sedan kollade han så att alla mina tänder var kvar. Gubben kollade sedan om jag är fet, och sedan om mina kulor finns kvar.

Jo, du!

Han fick hålla på, jag tänkte mest på godiset som husse har i fickan.

Sedan fick vi gå runt lite till. Gubben tittade på mig igen, viskade något till en tant som höll upp en röd skylt och sa ”excellent”. Husse blev väldigt glad, gav mig en puss och extra mycket godis. I bilen hem gav han matte en puss och sa att de har en fin hund.

Det visste jag väl redan!”

Hiss:

Chelseas 2-0 mot Newcastle var ett styrkebesked.

Diss

Växlande slask och kyla tycker väl ingen om.

Hundutställningen My Dog lockade 7 500 jyckar, följda av hoppfulla ägare, till Göteborg.

Jag besökte tillställningen, spektaklet eller vad man nu kan kalla det, en av dagarna och blev som så många andra fascinerad av mångfalden. Det finns massor av olika raser och alla hundar är självklart en egen individ, även om många menar att alla av samma ras har samma egenskaper och personlighet.

Lika stor mångfald finns det bland hundägarna, unga som gamla, tjocka som smala. Alla har dock ett gemensamt; kärleken till sin hund.

De fyrbenta kamraterna kammas och putsas vid sidan av ringarna, som i det här sammanhanget är fyrkantiga. In i det sista använder matte eller husse kammar, borstar och vattenkanna (för att ge pälsen den rätta lystern) på sin ögonsten.

Hur mycket domarna bryr sig om finishen är oklart, men hundägarens vetskap om att ha gjort allt för att hunden ska se så fin ut som möjligt är betydelsefull. Många av ekipagen lyser av självförtroende och det är oftast de som bedöms vara finast.

Med all respekt för de som tror sig kunna tala med hundar, så lär vi aldrig få veta vad hundarna tycker.

Men jag kan göra ett försök och föreställa mig tankarna hos fyraårige pitbullhanen Axel (han såg ut som en Axel i alla fall):

”Nu var det dags igen. Husse var stressad i morse och jag visste direkt att vi skulle åka till det stora huset där alla hundar finns. När vi gick in visade husse ett papper för en tant i grönt som tittade kritiskt på mig, innan vi fick gå in. Sedan fick jag vänta och vänta, tillsammans med en massa andra hundar. De flesta var fula och morrade elakt, men jag spände blicken i dem. Det brukar funka.

Jag längtade hem. Husse tuggade på naglarna, sa konstiga saker till mig och var otrevlig mot alla andra när vi väntade. Sedan ropade en tant i kjol något, husse ryckte till och nu var det dags för någon minuts uppvisande. Vi fick vi gå runt, tillsammans med en massa andra hanar; de läckra honorna fick tyvärr vänta. Här är det ingen jämlikhet.

En gubbe i kavaj och slips stod och tittade på oss. Jag och husse, som var väldigt nervös, gick fram till honom. Husse och gubben hälsade, sedan böjde gubben sig ned och började känna på mig. Först klämde han på mina käkar, sedan kollade han så att alla mina tänder var kvar. Gubben kollade sedan om jag är fet, och sedan om mina kulor finns kvar.

Jo, du!

Han fick hålla på, jag tänkte mest på godiset som husse har i fickan.

Sedan fick vi gå runt lite till. Gubben tittade på mig igen, viskade något till en tant som höll upp en röd skylt och sa ”excellent”. Husse blev väldigt glad, gav mig en puss och extra mycket godis. I bilen hem gav han matte en puss och sa att de har en fin hund.

Det visste jag väl redan!”

Hiss:

Chelseas 2-0 mot Newcastle var ett styrkebesked.

Diss

Växlande slask och kyla tycker väl ingen om.

  • ALF EHN

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.