21 jan 2015 06:00

23 jan 2015 15:57

Hur kan man klämma sig mellan någons tänder?

Det här med barn och härliga kommentarer kan ju vara bland det roligaste att läsa eller höra om. Deras tänk över saker och ting är ju helt fantastiskt. De tänker oftast mer logiskt än en annan. De kan ställa frågor som man aldrig själv riktigt har tänkt på och sen att komma på ett bra svar på det är inte så alltid så lätt. Kan sitta och skratta länge framför YouTube-klipp med barn och deras tankar och citat.

Min lillebror som nu inte är så liten längre, över 1,80 och snart 25 år var en riktig hejare på det där med att slänga ur sig roliga kommentarer eller hitta på saker som man fortfarande skrattar åt.

Joakim, som brorsan heter, har alltid varit den som vill alla väl, tar hand om allt och alla och skulle aldrig göra någon något för att vara elak. Han trodde nog inte heller att någon kunde göra något mot honom som illa menat, därav denna kommentar som jag ska berätta om nu.

Joakim lekte och busade i kuddrummet på förskolan men plötsligt skrek han till av smärta och med gråten i halsen springer han fram till fröken för att söka tröst.

– Men Joakim, vad har hänt, varför är du så ledsen?

Till svar fick hon;

– Jag klämde mig mellan Tobias tänder.

För självklart skulle Tobbe aldrig ha bitit Jocke, de var ju kompisar.

Denna gulliga kommentar skrev fröknarna ner och ramade in för att ha hängandes på fikarummet.

En annan situation som var helt underbar men ändå lite farlig var en sommar ute i sommarstugan. När det blir alldeles tyst och Jocke inte syns till då vet man att något lurt är på gång. Vi sprang omkring och letade och tillslut hittar vi honom tre meter upp i en björk på baksidan av huset.

– Men herregud Joakim, du kan ju ramla och slå ihjäl dig, skriker mamma med panik i rösten.

– Du kan va lugn mamma, inga problem, jag har livlina.

Och visst hade han det. Han hade knutit ett snöre runt midjan och fäst det längst ner i stammen av trädet. Perfekt livlina i hans värld, livsfarlig i en annans.

En sak som vi aldrig kommer sluta berätta eller prata om när vi samlas hela släkten är när Jocke fick en pilbåge. Han var ju en liten busunge och självklart hade han ju täljt till en lite vassare och farligare pil som absolut inte var en som han fick med i paketet. Tystnaden infann sig igen och Jocke var borta, vi letade och letade och till slut hittade mamma honom i vardagsrummet med pilbågen i högsta hugg, siktandes på en dyr och fin arvegodstavla med en räv på.

– Neeej! Vad gör du unge? Akta tavlan, den får du absolut inte skjuta på.

– Det kunde du väl ha sagt igår, svara Jocke snabbt.

Varpå mamma springer fram till tavlan och ser till sin förskräckelse att det är ett stort pilhål någon centimeter ifrån räven. (Väldigt bra siktat om jag får säga det själv) Men självklart blev mamma och pappa inte så glada just då, fast såhär i efterhand kan man ju inget annat än att skratta åt det. Tavlan åkte på i alla fall på renovering och hänger fortfarande i vardagsrummet, fast nu med lite mindre värde men med ett charmigt och tokigt minne.

Hiss: Min Emil i Lönneberga lillebror.

Diss: När barn inte får vara barn.

Det här med barn och härliga kommentarer kan ju vara bland det roligaste att läsa eller höra om. Deras tänk över saker och ting är ju helt fantastiskt. De tänker oftast mer logiskt än en annan. De kan ställa frågor som man aldrig själv riktigt har tänkt på och sen att komma på ett bra svar på det är inte så alltid så lätt. Kan sitta och skratta länge framför YouTube-klipp med barn och deras tankar och citat.

Min lillebror som nu inte är så liten längre, över 1,80 och snart 25 år var en riktig hejare på det där med att slänga ur sig roliga kommentarer eller hitta på saker som man fortfarande skrattar åt.

Joakim, som brorsan heter, har alltid varit den som vill alla väl, tar hand om allt och alla och skulle aldrig göra någon något för att vara elak. Han trodde nog inte heller att någon kunde göra något mot honom som illa menat, därav denna kommentar som jag ska berätta om nu.

Joakim lekte och busade i kuddrummet på förskolan men plötsligt skrek han till av smärta och med gråten i halsen springer han fram till fröken för att söka tröst.

– Men Joakim, vad har hänt, varför är du så ledsen?

Till svar fick hon;

– Jag klämde mig mellan Tobias tänder.

För självklart skulle Tobbe aldrig ha bitit Jocke, de var ju kompisar.

Denna gulliga kommentar skrev fröknarna ner och ramade in för att ha hängandes på fikarummet.

En annan situation som var helt underbar men ändå lite farlig var en sommar ute i sommarstugan. När det blir alldeles tyst och Jocke inte syns till då vet man att något lurt är på gång. Vi sprang omkring och letade och tillslut hittar vi honom tre meter upp i en björk på baksidan av huset.

– Men herregud Joakim, du kan ju ramla och slå ihjäl dig, skriker mamma med panik i rösten.

– Du kan va lugn mamma, inga problem, jag har livlina.

Och visst hade han det. Han hade knutit ett snöre runt midjan och fäst det längst ner i stammen av trädet. Perfekt livlina i hans värld, livsfarlig i en annans.

En sak som vi aldrig kommer sluta berätta eller prata om när vi samlas hela släkten är när Jocke fick en pilbåge. Han var ju en liten busunge och självklart hade han ju täljt till en lite vassare och farligare pil som absolut inte var en som han fick med i paketet. Tystnaden infann sig igen och Jocke var borta, vi letade och letade och till slut hittade mamma honom i vardagsrummet med pilbågen i högsta hugg, siktandes på en dyr och fin arvegodstavla med en räv på.

– Neeej! Vad gör du unge? Akta tavlan, den får du absolut inte skjuta på.

– Det kunde du väl ha sagt igår, svara Jocke snabbt.

Varpå mamma springer fram till tavlan och ser till sin förskräckelse att det är ett stort pilhål någon centimeter ifrån räven. (Väldigt bra siktat om jag får säga det själv) Men självklart blev mamma och pappa inte så glada just då, fast såhär i efterhand kan man ju inget annat än att skratta åt det. Tavlan åkte på i alla fall på renovering och hänger fortfarande i vardagsrummet, fast nu med lite mindre värde men med ett charmigt och tokigt minne.

Hiss: Min Emil i Lönneberga lillebror.

Diss: När barn inte får vara barn.

  • Johanna Beijbom