26 jan 2015 19:00

29 jan 2015 06:01

Hur luktade järnet från boskapsvagnarna?

I morgon tisdag är det 70 år sedan Auschwitz fångar befriades. Inför minnesdagen föreläste radiojournalisten Amanda Glans på Västerhöjdsgymnasiet och senare även i S:ta Helena kyrka.

Därmed var hon tillbaka på gymnasieskolan där hennes engagemang en gång väcktes. Någon hade målat ett hakkors på hennes skåp, vilket resulterade i att hon anordnade en antinazistgala. Till saken hör att hennes mormor hade överlevt koncentrationsläger i Polen under andra världskriget.

– Jag fick en jättesupport av skolan.

Många år senare är hon nu en av fem personer i nätverket ”berätta vidare”. Med hjälp av storytelling för de vidare vittnesmål från folkmord. Målet är att fortsätta utveckla berättelserna.

– Det är viktigt att hinna utbilda en omgång berättare till innan de sista överlevarna dör.

Hittills har hon under flera år intervjuat två av förintelsens överlevare, Livia Fränkel och Hédi Fried.

Storytelling

Verktyget är storytelling, berättelser som berör.

– Det är så svårt att ta till sig så hemska saker som de var med om. Därför behövs något normalt som man själv kan relatera till, som hur det känns när ett syskon drar en i håret.

Hon vill att berättelserna ska bli så konkreta som möjligt. Vad packar man om man måste fly sittt hem på mindre än ett dygn? Hur känns träet och hur luktar järnet från boskapsvagnarna när man fraktas mot ett koncentrationsläger? Hur det känns rakapparaten mot huvudet när man blir tvångsklippt?

– Den största komplimangen jag fått var när Livia sa ”Jag kan se det framför mig”.

Eftersom det handlar om dokumentärt storytelling måste hon vara sanningsenlig.

– Självklart sätter jag min prägel på berättelserna, men smådetaljer är de som de har berättat för mig.

Under måndagskvällen höll hon också en föreläsningen i S:ta Helena kyrka i samarbete med Svenska kyrkan. Det var fem år sedan sist som Amanda föreläste här. Sedan dess har hon fått Stora journalistpriset 2011, för bästa storytelling, med ”lågmält och intensivt berättande”, som signum.

Arrangemanget är ett sätt för Svenska kyrkan att ta ställning mot främlingsfientlighet och värna människovärdet.

– Det är viktigt att det blir nära berättande, att man slås av att ”det kunde varit jag”, säger Ingrid Åberg präst i Svenska kyrkan.

Därmed var hon tillbaka på gymnasieskolan där hennes engagemang en gång väcktes. Någon hade målat ett hakkors på hennes skåp, vilket resulterade i att hon anordnade en antinazistgala. Till saken hör att hennes mormor hade överlevt koncentrationsläger i Polen under andra världskriget.

– Jag fick en jättesupport av skolan.

Många år senare är hon nu en av fem personer i nätverket ”berätta vidare”. Med hjälp av storytelling för de vidare vittnesmål från folkmord. Målet är att fortsätta utveckla berättelserna.

– Det är viktigt att hinna utbilda en omgång berättare till innan de sista överlevarna dör.

Hittills har hon under flera år intervjuat två av förintelsens överlevare, Livia Fränkel och Hédi Fried.

Storytelling

Verktyget är storytelling, berättelser som berör.

– Det är så svårt att ta till sig så hemska saker som de var med om. Därför behövs något normalt som man själv kan relatera till, som hur det känns när ett syskon drar en i håret.

Hon vill att berättelserna ska bli så konkreta som möjligt. Vad packar man om man måste fly sittt hem på mindre än ett dygn? Hur känns träet och hur luktar järnet från boskapsvagnarna när man fraktas mot ett koncentrationsläger? Hur det känns rakapparaten mot huvudet när man blir tvångsklippt?

– Den största komplimangen jag fått var när Livia sa ”Jag kan se det framför mig”.

Eftersom det handlar om dokumentärt storytelling måste hon vara sanningsenlig.

– Självklart sätter jag min prägel på berättelserna, men smådetaljer är de som de har berättat för mig.

Under måndagskvällen höll hon också en föreläsningen i S:ta Helena kyrka i samarbete med Svenska kyrkan. Det var fem år sedan sist som Amanda föreläste här. Sedan dess har hon fått Stora journalistpriset 2011, för bästa storytelling, med ”lågmält och intensivt berättande”, som signum.

Arrangemanget är ett sätt för Svenska kyrkan att ta ställning mot främlingsfientlighet och värna människovärdet.

– Det är viktigt att det blir nära berättande, att man slås av att ”det kunde varit jag”, säger Ingrid Åberg präst i Svenska kyrkan.

  • Rikard Jansson