29 jan 2015 04:00

29 jan 2015 06:01

När det brister i personuppsättningen

Tänk dig teater utan en övertygande personuppsättning där skådespelarna inte fyller upp sina kostymer. Det blir en lång, tråkig och alldeles trist upplevelse som mer liknar stilla innantill läsning av ointressanta repliker. Det är bara tomma ord utan reellt innehåll som inte känns på riktigt och man vill bara därifrån. Välkommen till pjäsen: ”Sveriges riksdag och regering”.

Vi får de politiker som vi förtjänar är ett stående uttryck som ska svara upp mot påståendet om en politikerklass i förfall. Folkvalda politiker är som folk är mest och eftersom det inte finns några perfekta människor finns det inte heller några perfekta politiker.

Allt var inte bättre förr men det politiska språket och den intellektuella nivån på debattörerna var utan tvekan av en högre dignitet. Idag avlöser plattityderna alltför ofta varandra och de upprepas likt papegojor där morgondagens anförande blir dacapon av gårdagens. Ordet ansvar är ett av de mest missbrukade orden i politikers vokabulär. Det har visat sig att det går att komma långt med en vacker svada men för att åstadkomma något krävs det att orden fylls med konkret innehåll.

Det finns de som hävdar att politik bara handlar om just politik och att personer inte är det intressanta utan att det endast är sakfrågorna som är det relevanta. Det stämmer bara delvis för det är ju människor som bär upp idéerna och entusiasmerar folk. Att en stark karisma hos en ledare kan förföra folk har vi såväl avskräckande som positiva exemplen på i historien.

Det är inte blott nostalgiskt tillbakablickande på tider som sedan länge är borta. Det är bara att se sanningen i vitögat. De båda giganterna Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har dominerat svensk politik i två decennier och de har lämnat ett tomrum efter sig.

Det allra tydligaste exemplet är att Sverige idag har den mest oerfarne statsministern i modern tid och att han dessutom står mot en helt obeprövad oppositionsledare. Det är två personer på nyckelpositioner och som har mycket kvar att bevisa.

I det lilla syns det stora brukar det heta. Vi har en alldeles för stor regering och ett allt för stort parlament sett till vår folkmängd. Att minska antalet ledamöter skulle höja statusen på riksdagsyrket och bidra till en större effektivitet. Vidare borde personvalet slå igenom än mer. Vi har redan infört ett stort inslag för väljarna att rösta på personer när de går till valurnorna. Partierna får gärna fastställa sina namnlistor men det är väljarna som helt borde få bestämma rangordningen på vilka kandidater som ska representera dem i riksdagen.

Jag noterade att det i lördags var 50 år sedan den brittiske premiärministern Winston Churchill gick ur tiden. Denne mästerlige retoriker som med sin fasthet, mod och beslutsamhet var med och krossade nazismen och räddade Europa under det andra världskriget.

Jag tillhör dem som anser att vi behöver fler sådana karismatiska politiker som går i bräschen, som pekar ut vägen, som tror på sin övertygelse och som inte likt en vindflöjel i luften ändrar sig beroende på vart det för stunden blåser.

Då är jag också övertygad om att pjäsen ”Sveriges riksdag och regering” skulle attrahera fler människor. Just nu lyfter inte personuppsättningen denna politiska teater som bara har bestått av ett långt maktspel under hösten.

Att personuppsättningen ändras med tiden och att tidsandan skiftar är naturligt. Att det tar tid för nya personer att växa in i rollerna är lika givet. Låt det bara inte ta för lång tid.

Vi får de politiker som vi förtjänar är ett stående uttryck som ska svara upp mot påståendet om en politikerklass i förfall. Folkvalda politiker är som folk är mest och eftersom det inte finns några perfekta människor finns det inte heller några perfekta politiker.

Allt var inte bättre förr men det politiska språket och den intellektuella nivån på debattörerna var utan tvekan av en högre dignitet. Idag avlöser plattityderna alltför ofta varandra och de upprepas likt papegojor där morgondagens anförande blir dacapon av gårdagens. Ordet ansvar är ett av de mest missbrukade orden i politikers vokabulär. Det har visat sig att det går att komma långt med en vacker svada men för att åstadkomma något krävs det att orden fylls med konkret innehåll.

Det finns de som hävdar att politik bara handlar om just politik och att personer inte är det intressanta utan att det endast är sakfrågorna som är det relevanta. Det stämmer bara delvis för det är ju människor som bär upp idéerna och entusiasmerar folk. Att en stark karisma hos en ledare kan förföra folk har vi såväl avskräckande som positiva exemplen på i historien.

Det är inte blott nostalgiskt tillbakablickande på tider som sedan länge är borta. Det är bara att se sanningen i vitögat. De båda giganterna Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har dominerat svensk politik i två decennier och de har lämnat ett tomrum efter sig.

Det allra tydligaste exemplet är att Sverige idag har den mest oerfarne statsministern i modern tid och att han dessutom står mot en helt obeprövad oppositionsledare. Det är två personer på nyckelpositioner och som har mycket kvar att bevisa.

I det lilla syns det stora brukar det heta. Vi har en alldeles för stor regering och ett allt för stort parlament sett till vår folkmängd. Att minska antalet ledamöter skulle höja statusen på riksdagsyrket och bidra till en större effektivitet. Vidare borde personvalet slå igenom än mer. Vi har redan infört ett stort inslag för väljarna att rösta på personer när de går till valurnorna. Partierna får gärna fastställa sina namnlistor men det är väljarna som helt borde få bestämma rangordningen på vilka kandidater som ska representera dem i riksdagen.

Jag noterade att det i lördags var 50 år sedan den brittiske premiärministern Winston Churchill gick ur tiden. Denne mästerlige retoriker som med sin fasthet, mod och beslutsamhet var med och krossade nazismen och räddade Europa under det andra världskriget.

Jag tillhör dem som anser att vi behöver fler sådana karismatiska politiker som går i bräschen, som pekar ut vägen, som tror på sin övertygelse och som inte likt en vindflöjel i luften ändrar sig beroende på vart det för stunden blåser.

Då är jag också övertygad om att pjäsen ”Sveriges riksdag och regering” skulle attrahera fler människor. Just nu lyfter inte personuppsättningen denna politiska teater som bara har bestått av ett långt maktspel under hösten.

Att personuppsättningen ändras med tiden och att tidsandan skiftar är naturligt. Att det tar tid för nya personer att växa in i rollerna är lika givet. Låt det bara inte ta för lång tid.

  • Linus Hellman

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.