20 feb 2015 07:00

20 feb 2015 07:00

Förstod att en kollision var oundviklig

TÅGOLYCKAN: Lokförarens egen berättelse

Sida upp och sida ner i den omfattande utredningen utgörs av strikt utredningstext. Med ett fåtal undantag. Lokförarens egen berättelse om olyckan är ett sådant.

Lokförare Allan Dahl skrev den 26 februari 1965 ner sin upplevelse av olyckan. Så här lyder texten från det att tåget närmar sig Skultorp:

”Tåget framfördes sedan utan anmärkning fram till blocksignalen vid Regummatorp mellan Stenstorp och Skultorp. Denna signal visade stopp, varför jag gjorde reflexionen, att det måste vara framförvarande tåg 124 jag fått kontakt med. Jag hade tidigare kollat upp i min S 4 att jag skulle passera tåg 124 i Sk. (Skövde, reds. anm.)

Jag bromsade alltså ned hastigheten och minns att jag var nere i 40 km/tim innan signalen slog om till fast grönt ljus och släppte fram mig mot Skultorp. Nästa signal jag mötte var försignalen till Skultorp Södra. Denna visade klart genom vitt blinkande sken varför jag fortsatte och accelererade upp till 110 km/tim fram mot infarten vid Skultorp Södra, som också visade klart, dock med fast grönt ljus och därunder grön blink, vilket visade att efterföljande blocksignal stod i stoppställning.

Strax efter jag passerat infarten vid Skultorp Södra gjorde jag därför på nytt en driftbroms liksom framför blocksignalen vid Regummatorp. Jag sänkte ledningstrycket något halvkilo, men kunde inte strax förmärka någon nämnvärd bromseffekt, vilket förvånade mig, eftersom jag hela tiden tidigare tyckt mig märka en god bromsverkan. Då jag visste att tåg 124 fanns framför mig och att jag någon kilometer längre fram kunde förvänta en ny blocksignal i stoppställning gjorde jag en ny och kraftigare trycksänkning.

Inte heller nu fick jag önskad bromseffekt och då jag nu med vad jag tyckte mig märka oförminskad hastighet rullade nedåt mot Skultorp och den väntande blocksignalen blev jag rädd. Jag drog snabbt ned förarventilens handtag i nödbromsläge, släppte säkerhetsgreppet i körkontrollen och bromsade med lokets direktbromsventil, samt hängde mig med båda händerna i wiren till lokvisslan och signalerade.

Jag förstod nu att jag aldrig skulle kunna få stopp på tåget före den väntande blocksignalen, som strax efter dök upp i kurvan ned mot plattformen vid Skultorp. Tåget fortsatte med vad jag tyckte oförminskad hastighet och då vagnar några sekunder senare syntes framför i mitt spår förstod jag att en kollision var oundviklig.

Hur länge jag stod kvar och blåste i lokvisslan vet jag inte, men strax före kollisionsögonblicket måste jag i panik ha kastat mig mot dörren till höger i hytten in mot maskinrummet. Därefter blev det svart för mig och då jag senare vaknade till sans låg jag på golvet strax innanför dörren till maskinrummet.”

Lokförare Allan Dahl skrev den 26 februari 1965 ner sin upplevelse av olyckan. Så här lyder texten från det att tåget närmar sig Skultorp:

”Tåget framfördes sedan utan anmärkning fram till blocksignalen vid Regummatorp mellan Stenstorp och Skultorp. Denna signal visade stopp, varför jag gjorde reflexionen, att det måste vara framförvarande tåg 124 jag fått kontakt med. Jag hade tidigare kollat upp i min S 4 att jag skulle passera tåg 124 i Sk. (Skövde, reds. anm.)

Jag bromsade alltså ned hastigheten och minns att jag var nere i 40 km/tim innan signalen slog om till fast grönt ljus och släppte fram mig mot Skultorp. Nästa signal jag mötte var försignalen till Skultorp Södra. Denna visade klart genom vitt blinkande sken varför jag fortsatte och accelererade upp till 110 km/tim fram mot infarten vid Skultorp Södra, som också visade klart, dock med fast grönt ljus och därunder grön blink, vilket visade att efterföljande blocksignal stod i stoppställning.

Strax efter jag passerat infarten vid Skultorp Södra gjorde jag därför på nytt en driftbroms liksom framför blocksignalen vid Regummatorp. Jag sänkte ledningstrycket något halvkilo, men kunde inte strax förmärka någon nämnvärd bromseffekt, vilket förvånade mig, eftersom jag hela tiden tidigare tyckt mig märka en god bromsverkan. Då jag visste att tåg 124 fanns framför mig och att jag någon kilometer längre fram kunde förvänta en ny blocksignal i stoppställning gjorde jag en ny och kraftigare trycksänkning.

Inte heller nu fick jag önskad bromseffekt och då jag nu med vad jag tyckte mig märka oförminskad hastighet rullade nedåt mot Skultorp och den väntande blocksignalen blev jag rädd. Jag drog snabbt ned förarventilens handtag i nödbromsläge, släppte säkerhetsgreppet i körkontrollen och bromsade med lokets direktbromsventil, samt hängde mig med båda händerna i wiren till lokvisslan och signalerade.

Jag förstod nu att jag aldrig skulle kunna få stopp på tåget före den väntande blocksignalen, som strax efter dök upp i kurvan ned mot plattformen vid Skultorp. Tåget fortsatte med vad jag tyckte oförminskad hastighet och då vagnar några sekunder senare syntes framför i mitt spår förstod jag att en kollision var oundviklig.

Hur länge jag stod kvar och blåste i lokvisslan vet jag inte, men strax före kollisionsögonblicket måste jag i panik ha kastat mig mot dörren till höger i hytten in mot maskinrummet. Därefter blev det svart för mig och då jag senare vaknade till sans låg jag på golvet strax innanför dörren till maskinrummet.”