20 feb 2015 07:00

20 feb 2015 07:00

Fruktansvärda syner mötte Gösta Kroohn

TÅGOLYCKAN: Åkte till tågstationen så fort han hörde om olyckan

Gösta Kroohn var tidigt vid olycksplatsen och han var den förste som tog sig in i vagnarna för att hjälpa skadade.

– Det handlade om svåra avgöranden. Jag såg människor som jag visste snart skulle dö och valde då att hjälpa någon annan.

Det var en fruktansvärd syn som mötte Gösta Kroohn, då 34 år, när han tog sig in i den bakre av de två trävagnarna. Den 20 februari 1965 kommer han aldrig att glömma och han kan fortfarande se människorna framför sig.

”Vi hörde hur det small”

I mitten av 60-talet bodde Gösta i Skultorp med sin familj och han jobbade på Zackrissons åkeri som låg cirka 300 meter från järnvägen.

– Vi hörde hur det small till och det var också någon som ringde och berättade att det hade hänt en olycka, berättar Gösta när SLA träffar honom i Skultorp.

Han visar var stationshuset tidigare stod, och där vi står, på gångvägen upp mot gångbron över järnvägen, befinner vi oss nära platsen för olyckan.

– Det var precis här det hände.

Skriken var det värsta

När Gösta hörde om olyckan tog han omedelbart åkeriets servicebil som innehöll skärbrännare, stora tänger och andra verktyg, och åkte till tågstationen.

– När jag såg trävagnarna som det bara var flisor kvar av så förstod jag att det fanns många döda. Jag kröp in i den bakre trävagnen och det som mötte mig var fruktansvärt. Där låg döda människor, det fanns mycket blod och många ropade på hjälp. Det var skriken som var det värsta.

– Det handlade om svåra avgöranden. Jag såg människor jag visste snart skulle dö och valde då att hjälpa någon annan.

Skar ner död vän

Det visade sig snart att Gösta kände tre, fyra personer som satt i trävagnarna.

– En av dem hade hamnat mellan de båda taken och jag skar ner honom. Han var då redan död.

Vid olyckan trycktes den bakre trävagnen in i den främre så att den bakre vagnens tak hamnade under den främre vagnens innertak.

Gösta var den som först började räddningsarbetet tillsammans med personal på platsen men snart kom även räddningstjänst, ambulanser och militärer. Förutom verktyg hade Gösta också en sjukvårdsutbildning sedan militärtjänstgöringen och även den kom nu till pass.

När läkare hade kommit till platsen fick han ta sig in i vagnarna med morfinsprutor till de skadade, och totalt hjälpte han mellan åtta och tio personer ut ur vagnarna.

Tänker på de anhöriga

När alla som levde hade lyfts ur så drogs vagnarna isär.

– En del som var skadade var också chockade och sprang omkring. Det kom också mer och mer folk som var nyfikna och ville titta. Till slut var det väldigt mycket folk här, säger Gösta som uppskattar tiden han var där för att hjälpa skadade till knappt en timme.

Efteråt gick Gösta tillbaka till sin arbetsplats och fortsatte jobba.

– Det har gått bra och jag har inte haft några mardrömmar om det här. Men jag har tänkt mycket på de anhöriga. Det gör jag nu också när jag står här igen.

Det var en fruktansvärd syn som mötte Gösta Kroohn, då 34 år, när han tog sig in i den bakre av de två trävagnarna. Den 20 februari 1965 kommer han aldrig att glömma och han kan fortfarande se människorna framför sig.

”Vi hörde hur det small”

I mitten av 60-talet bodde Gösta i Skultorp med sin familj och han jobbade på Zackrissons åkeri som låg cirka 300 meter från järnvägen.

– Vi hörde hur det small till och det var också någon som ringde och berättade att det hade hänt en olycka, berättar Gösta när SLA träffar honom i Skultorp.

Han visar var stationshuset tidigare stod, och där vi står, på gångvägen upp mot gångbron över järnvägen, befinner vi oss nära platsen för olyckan.

– Det var precis här det hände.

Skriken var det värsta

När Gösta hörde om olyckan tog han omedelbart åkeriets servicebil som innehöll skärbrännare, stora tänger och andra verktyg, och åkte till tågstationen.

– När jag såg trävagnarna som det bara var flisor kvar av så förstod jag att det fanns många döda. Jag kröp in i den bakre trävagnen och det som mötte mig var fruktansvärt. Där låg döda människor, det fanns mycket blod och många ropade på hjälp. Det var skriken som var det värsta.

– Det handlade om svåra avgöranden. Jag såg människor jag visste snart skulle dö och valde då att hjälpa någon annan.

Skar ner död vän

Det visade sig snart att Gösta kände tre, fyra personer som satt i trävagnarna.

– En av dem hade hamnat mellan de båda taken och jag skar ner honom. Han var då redan död.

Vid olyckan trycktes den bakre trävagnen in i den främre så att den bakre vagnens tak hamnade under den främre vagnens innertak.

Gösta var den som först började räddningsarbetet tillsammans med personal på platsen men snart kom även räddningstjänst, ambulanser och militärer. Förutom verktyg hade Gösta också en sjukvårdsutbildning sedan militärtjänstgöringen och även den kom nu till pass.

När läkare hade kommit till platsen fick han ta sig in i vagnarna med morfinsprutor till de skadade, och totalt hjälpte han mellan åtta och tio personer ut ur vagnarna.

Tänker på de anhöriga

När alla som levde hade lyfts ur så drogs vagnarna isär.

– En del som var skadade var också chockade och sprang omkring. Det kom också mer och mer folk som var nyfikna och ville titta. Till slut var det väldigt mycket folk här, säger Gösta som uppskattar tiden han var där för att hjälpa skadade till knappt en timme.

Efteråt gick Gösta tillbaka till sin arbetsplats och fortsatte jobba.

– Det har gått bra och jag har inte haft några mardrömmar om det här. Men jag har tänkt mycket på de anhöriga. Det gör jag nu också när jag står här igen.