10 apr 2015 04:00

10 apr 2015 04:00

Jag leker statist - igen

FLEMMING MOURITSEN

I onsdags innan jag skrev denna text gjorde jag precis detsamma som jag gör idag. Eller jag tror i alla fall att jag skall göra precis samma sak, fast egentligen så gör jag nog något helt annat ... även om det egentligen är samma sak, fast inte i samma stad.

Hur som helst gör jag det för första gången på flera år, även om jag aldrig tidigare har gjort en norsk.

Jag pratar om att jag leker statist igen. I en norsk film som utspelar sig i inledningen av andra världskriget när tyskarna precis har börjat invadera Norge.

I onsdags for jag (och två skövdebor till visade det sig) okristligt tidigt med tåg till Göteborg. I ett filmbolags lokaler ute på Hisingen bytte vi om till tidstypiska kläder innan vi bussades in till Hvitfeldtska gymnasiet där den obligatoriska statistväntan väntade i några klassrum. Fast inte så länge, för rätt snart fördes vi in i lokalen där inspelningen skulle ske. Det var skolans aula och... wow! Det finns inget svenskt ord som säger det lika bra som... wow!

Man hade grejat en del med lokalen för att få den att se ut som en samlingssal i en norsk by i början av fyrtiotalet och lokalen skötte jobbet alldeles utmärkt. Det var först när jag kom hem och googlade som jag upptäckte att det hänger en jättestor Carl Larssontavla över scenen. Den hade de trollat bort med draperier. Men det jag kunde se av aulan trollband mig fullständigt. Den invigdes tydligen 1919 och har, så vitt jag kan bedöma, aldrig ändrats överhuvudtaget. Den står där i samma skick som från början med robusta bänkar, tunga mörka träpartier, ett fantastiskt tak och hängande från det... fyra gigantiska ljuskronor av trä som är de groteskaste, fulaste och mest vulgära takkronor jag någonsin fallit pladask för. Jag bara älskade dem.

Det här med att upptäcka lokaler där tiden har stått still fascinerar mig. Inte så att jag aktivt letar efter dem, men när jag väl råkar hamna i dem så blir jag glad över att moderniseringsivern inte alltid har vunnit. Jag minns med glädje en restaurang i Vänersborg som hade kvar sin ursprungsinredning från sextiotalet, med galonklädda sitsar och allt. Dessutom kan jag rekommendera den som vill att besöka kommunhuset i Mölndal, för där inne i foajén lever och frodas femtiotalet än idag.

Sådana udda ställen är guld värda för dem som letar efter platser där man kan spela in historiska filmer och för oss statister är det en bonus att få uppleva dem.

Vad jag gör idag? Jag har ingen aning, men jag är statist i samma film i samma kläder och frisyr, fast den här gången någonstans i Trollhättetrakten. Jag hoppas att vi får uppleva en ny fascinerande plats.

 

Hiss: De oväntat häftiga miljöerna man ibland hamnar i.

Diss: Allt spännande vi rivit som borde fått vara kvar.

 

Hur som helst gör jag det för första gången på flera år, även om jag aldrig tidigare har gjort en norsk.

Jag pratar om att jag leker statist igen. I en norsk film som utspelar sig i inledningen av andra världskriget när tyskarna precis har börjat invadera Norge.

I onsdags for jag (och två skövdebor till visade det sig) okristligt tidigt med tåg till Göteborg. I ett filmbolags lokaler ute på Hisingen bytte vi om till tidstypiska kläder innan vi bussades in till Hvitfeldtska gymnasiet där den obligatoriska statistväntan väntade i några klassrum. Fast inte så länge, för rätt snart fördes vi in i lokalen där inspelningen skulle ske. Det var skolans aula och... wow! Det finns inget svenskt ord som säger det lika bra som... wow!

Man hade grejat en del med lokalen för att få den att se ut som en samlingssal i en norsk by i början av fyrtiotalet och lokalen skötte jobbet alldeles utmärkt. Det var först när jag kom hem och googlade som jag upptäckte att det hänger en jättestor Carl Larssontavla över scenen. Den hade de trollat bort med draperier. Men det jag kunde se av aulan trollband mig fullständigt. Den invigdes tydligen 1919 och har, så vitt jag kan bedöma, aldrig ändrats överhuvudtaget. Den står där i samma skick som från början med robusta bänkar, tunga mörka träpartier, ett fantastiskt tak och hängande från det... fyra gigantiska ljuskronor av trä som är de groteskaste, fulaste och mest vulgära takkronor jag någonsin fallit pladask för. Jag bara älskade dem.

Det här med att upptäcka lokaler där tiden har stått still fascinerar mig. Inte så att jag aktivt letar efter dem, men när jag väl råkar hamna i dem så blir jag glad över att moderniseringsivern inte alltid har vunnit. Jag minns med glädje en restaurang i Vänersborg som hade kvar sin ursprungsinredning från sextiotalet, med galonklädda sitsar och allt. Dessutom kan jag rekommendera den som vill att besöka kommunhuset i Mölndal, för där inne i foajén lever och frodas femtiotalet än idag.

Sådana udda ställen är guld värda för dem som letar efter platser där man kan spela in historiska filmer och för oss statister är det en bonus att få uppleva dem.

Vad jag gör idag? Jag har ingen aning, men jag är statist i samma film i samma kläder och frisyr, fast den här gången någonstans i Trollhättetrakten. Jag hoppas att vi får uppleva en ny fascinerande plats.

 

Hiss: De oväntat häftiga miljöerna man ibland hamnar i.

Diss: Allt spännande vi rivit som borde fått vara kvar.

 

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.