12 maj 2015 09:00

12 maj 2015 09:00

Bär olyckan med sig för alltid

SKÖVDE: Annelie har tatuerat in bilvraket hon räddades ur

För precis 30 år sedan var Annelie Brixvi med om en svår trafikolycka. Nu har hon tatuerat in bilden av olycksbilen.
– Den är en reflektion av mitt liv. Olyckan gjorde mig till den jag är.

Det var den 24 maj 1985 och det hade blivit mörkt när den då 19-åriga Annelie Brixvi och sambon åkte mot Tidan norrifrån. Annelie körde och de fick möte.

Bilen brann

– Det kom en bil som inte bländade av och i en kurva såg jag att den bilen körde på vår sida av vägen. Sedan minns jag inget mer.

De kolliderade med den mötande bilen och for ner i diket. Sambon lyckades få upp sin dörr och tog sig ut.

– Han såg då att det brann under bilen och att elden sprutade ur bensintanken. Han fick ur mig precis innan bilen var övertänd. Jag var medvetslös och vaknade först efter nio dygn.

Bilen som kom över på fel vägbana kördes av en man som avled i olyckan.

Har påverkat livet helt

Häromdagen träffade SLA Annelie på Magic man tattoo and art i Skövde. Hon låg på en brits och bredvid henne satt Micke Ivarsson och arbetade med tatueringen.

På Annelies mage låg ett fotografi av den utbrända olycksbilen, en bild som publicerades i SLA.

– Det var ett år sedan jag bestämde mig för den här tatueringen. Det blir min elfte, och jag har gjort alla här hos Micke. Allihop föreställer något som betyder mycket för mig.

Olyckan som inträffade för 30 år sedan har påverkat hela Annelies liv. Hon har opererats 42 gånger i benen, bäckenet, en arm och käken. Hon har ständig värk och har inte full rörelseförmåga.

– Bilden på bilen är en reflektion av mitt liv. Olyckan gjorde mig till den jag är.

Bitterhet är inget liv

Annelie berättar att hon inte kan arbeta och inte har gjort det på många år. I cirka 15 år efter olyckan var hon ute på så kallad arbetsprövning, med många avbrott för operationer.

– Man förlorar så mycket, särskilt det sociala. Jag önskar att jag kunde jobba halvtid i alla fall.

Annelie pratar lätt och öppet om olyckan och sitt liv, och hon skrattar ofta.

– Jag känner ingen bitterhet. Att vara bitter, vad är det för ett liv? Jag vet ju inte om mitt liv hade varit bättre om inte olyckan hade hänt. Men det är ju alltid så man tänker, och det är det man vill se när man önskar att livet hade varit annorlunda. Då målar man upp en bild där allt är bra. Men alla människor har det ju pest ibland.

– Olyckan har gjort mig till den jag är, på gott och ont. Men det är alltid lättare att tänka på vad man inte kan göra, i stället för det man faktiskt kan. Så var det för mig, särskilt under de första två åren.

En doktor på låret

Tatueringen sitter på Annelies vänstra ben, det som blev mest skadat i olyckan. Men det var egentligen inte anledningen till att tatueringen hamnade just där.

– Nej, det andra är redan fullt, säger hon och drar ner byxorna till knät.

– Här har jag en pestdoktor.

En läskig figur som ser ut som liemannen med en otäck ansiktsmask tittar på betraktaren från Annelies högra lår.

– Jag har ju träffat många läkare i mitt liv, och det var väl inte det jag skulle ha valt. Så varför inte en pestdoktor på benet? Men de läkare jag har träffat har verkligen gjort mycket för mig.

Första kraschade bilen

Micke Ivarsson började arbeta vid elvatiden på förmiddagen, och när SLA kom på besök vid 14-tiden hade han hunnit ungefär halvvägs. Han började med att föra över konturerna av bilen med hjälp av ett avtryck, och sedan började han fylla i linjerna.

– Men det blir mycket på frihand. Den här är svår. Det finns inga tydliga linjer i bilden, det finns massa veck, och bilden är lite grynig.

Micke tatuerar ofta in fotografier, eller bilder som har ett fotografi som referens. Ett porträtt av en avliden person är inte ovanligt.

– Det kan bli väldigt känslosamt, särskilt om det handlar om ett barn som har dött. Men en kraschad bil har jag aldrig tatuerat in förut.

Känner obehag i mörker

Annelie, som bodde i Tidan när olyckan inträffade, bor nu utanför Hjo. Hon kommer inte att uppmärksamma 30-årsdagen av olyckan, men berättar att hon under de första åren undvek att köra bil just då.

– Men jag körde bil annars, och gjorde det första gången nästan ett år efter olyckan. Jag kände inget speciellt då, men när jag kör i mörker och kommer till en kurva så känner jag av olyckan. Så är det fortfarande. Det känns obehagligt att inte veta vad som finns bakom kurvan.

Det var den 24 maj 1985 och det hade blivit mörkt när den då 19-åriga Annelie Brixvi och sambon åkte mot Tidan norrifrån. Annelie körde och de fick möte.

Bilen brann

– Det kom en bil som inte bländade av och i en kurva såg jag att den bilen körde på vår sida av vägen. Sedan minns jag inget mer.

De kolliderade med den mötande bilen och for ner i diket. Sambon lyckades få upp sin dörr och tog sig ut.

– Han såg då att det brann under bilen och att elden sprutade ur bensintanken. Han fick ur mig precis innan bilen var övertänd. Jag var medvetslös och vaknade först efter nio dygn.

Bilen som kom över på fel vägbana kördes av en man som avled i olyckan.

Har påverkat livet helt

Häromdagen träffade SLA Annelie på Magic man tattoo and art i Skövde. Hon låg på en brits och bredvid henne satt Micke Ivarsson och arbetade med tatueringen.

På Annelies mage låg ett fotografi av den utbrända olycksbilen, en bild som publicerades i SLA.

– Det var ett år sedan jag bestämde mig för den här tatueringen. Det blir min elfte, och jag har gjort alla här hos Micke. Allihop föreställer något som betyder mycket för mig.

Olyckan som inträffade för 30 år sedan har påverkat hela Annelies liv. Hon har opererats 42 gånger i benen, bäckenet, en arm och käken. Hon har ständig värk och har inte full rörelseförmåga.

– Bilden på bilen är en reflektion av mitt liv. Olyckan gjorde mig till den jag är.

Bitterhet är inget liv

Annelie berättar att hon inte kan arbeta och inte har gjort det på många år. I cirka 15 år efter olyckan var hon ute på så kallad arbetsprövning, med många avbrott för operationer.

– Man förlorar så mycket, särskilt det sociala. Jag önskar att jag kunde jobba halvtid i alla fall.

Annelie pratar lätt och öppet om olyckan och sitt liv, och hon skrattar ofta.

– Jag känner ingen bitterhet. Att vara bitter, vad är det för ett liv? Jag vet ju inte om mitt liv hade varit bättre om inte olyckan hade hänt. Men det är ju alltid så man tänker, och det är det man vill se när man önskar att livet hade varit annorlunda. Då målar man upp en bild där allt är bra. Men alla människor har det ju pest ibland.

– Olyckan har gjort mig till den jag är, på gott och ont. Men det är alltid lättare att tänka på vad man inte kan göra, i stället för det man faktiskt kan. Så var det för mig, särskilt under de första två åren.

En doktor på låret

Tatueringen sitter på Annelies vänstra ben, det som blev mest skadat i olyckan. Men det var egentligen inte anledningen till att tatueringen hamnade just där.

– Nej, det andra är redan fullt, säger hon och drar ner byxorna till knät.

– Här har jag en pestdoktor.

En läskig figur som ser ut som liemannen med en otäck ansiktsmask tittar på betraktaren från Annelies högra lår.

– Jag har ju träffat många läkare i mitt liv, och det var väl inte det jag skulle ha valt. Så varför inte en pestdoktor på benet? Men de läkare jag har träffat har verkligen gjort mycket för mig.

Första kraschade bilen

Micke Ivarsson började arbeta vid elvatiden på förmiddagen, och när SLA kom på besök vid 14-tiden hade han hunnit ungefär halvvägs. Han började med att föra över konturerna av bilen med hjälp av ett avtryck, och sedan började han fylla i linjerna.

– Men det blir mycket på frihand. Den här är svår. Det finns inga tydliga linjer i bilden, det finns massa veck, och bilden är lite grynig.

Micke tatuerar ofta in fotografier, eller bilder som har ett fotografi som referens. Ett porträtt av en avliden person är inte ovanligt.

– Det kan bli väldigt känslosamt, särskilt om det handlar om ett barn som har dött. Men en kraschad bil har jag aldrig tatuerat in förut.

Känner obehag i mörker

Annelie, som bodde i Tidan när olyckan inträffade, bor nu utanför Hjo. Hon kommer inte att uppmärksamma 30-årsdagen av olyckan, men berättar att hon under de första åren undvek att köra bil just då.

– Men jag körde bil annars, och gjorde det första gången nästan ett år efter olyckan. Jag kände inget speciellt då, men när jag kör i mörker och kommer till en kurva så känner jag av olyckan. Så är det fortfarande. Det känns obehagligt att inte veta vad som finns bakom kurvan.