25 maj 2015 06:00

25 maj 2015 08:20

Ljuva musikskolan

STINA KINNERBÄCK

Det är snart över nu och jag kommer aldrig glömma alla besök på McDonald’s, alla skratt, alla stressade timmar där vi hetspluggar, alla sömnlösa nätter, alla bilddokumenterade minnen och alla urladdade datorer. Tre år på gymnasiet som definitivt har spenderats i någon slags bubbla där det varit otroligt lätt att snubbla över alptoppen. Förmodligen kommer humöret aldrig variera lika kraftigt någon mer gång. Men trots dessa oslagbara tre år innanför cementklumpen, som är lokaliserad på den mest centrala kullen i Skövde, finns det något jag kommer sakna mer än något annat. En gemenskap som jag förmodligen aldrig kommer kunna återskapa. Det jag kommer sakna allra mest, och som förmodligen är det enda som kommer få mig att besöka Skövde ens någon gång mer i mitt liv, är Skövde musikskola.

En person sa till mig en gång att musikskolan är det stället alla ungar som inte känner någon tillhörighet i vardagen hamnar på. Jag tror att det finns en liten men vacker sanning i det. Ända sedan jag var den lilla skuttande individen på 130 centimeter har jag ägnat otaliga timmar i veckan på musikskolan. I perioder har jag testat på instrument men genomgående har jag varit där för att sjunga i kör eller på enskilda sånglektioner. Ibland har jag bara varit i lokalerna efter skolan utan någon som helst anledning. Det kanske låg en mattebok i väskan men den låg alltid kvar.

Under flera år sjöng jag tillsammans med flera andra ungdomar i en ensemble. Vi hade en fantastisk gemenskap och under våra år tillsammans besökte vi både Stockholm och London. Mitt starkaste minne från ensemblen var när vi var i London och skulle ta tunnelbanan tillbaka till hotellet. Plötsligt brast en av oss ut i sång. Nyfikna blickar. Vi andra instämde nästan direkt och slutligen kunde hela tunnelbanan höra stämsången från den lilla gruppen av svenska ungdomar. Hela den pittoreska stämningen med de malätna sätena och den lätt sunkiga doften tillsammans med vår stämsång fick det att likna en film. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag kommer aldrig glömma ensemblen. Jag kommer aldrig glömma musikskolan.

Det är snart över nu och jag kommer aldrig glömma alla besök på McDonald’s, alla skratt, alla stressade timmar där vi hetspluggar, alla sömnlösa nätter, alla bilddokumenterade minnen och alla urladdade datorer. Tre år på gymnasiet som definitivt har spenderats i någon slags bubbla där det varit otroligt lätt att snubbla över alptoppen. Förmodligen kommer humöret aldrig variera lika kraftigt någon mer gång. Men trots dessa oslagbara tre år innanför cementklumpen, som är lokaliserad på den mest centrala kullen i Skövde, finns det något jag kommer sakna mer än något annat. En gemenskap som jag förmodligen aldrig kommer kunna återskapa. Det jag kommer sakna allra mest, och som förmodligen är det enda som kommer få mig att besöka Skövde ens någon gång mer i mitt liv, är Skövde musikskola.

En person sa till mig en gång att musikskolan är det stället alla ungar som inte känner någon tillhörighet i vardagen hamnar på. Jag tror att det finns en liten men vacker sanning i det. Ända sedan jag var den lilla skuttande individen på 130 centimeter har jag ägnat otaliga timmar i veckan på musikskolan. I perioder har jag testat på instrument men genomgående har jag varit där för att sjunga i kör eller på enskilda sånglektioner. Ibland har jag bara varit i lokalerna efter skolan utan någon som helst anledning. Det kanske låg en mattebok i väskan men den låg alltid kvar.

Under flera år sjöng jag tillsammans med flera andra ungdomar i en ensemble. Vi hade en fantastisk gemenskap och under våra år tillsammans besökte vi både Stockholm och London. Mitt starkaste minne från ensemblen var när vi var i London och skulle ta tunnelbanan tillbaka till hotellet. Plötsligt brast en av oss ut i sång. Nyfikna blickar. Vi andra instämde nästan direkt och slutligen kunde hela tunnelbanan höra stämsången från den lilla gruppen av svenska ungdomar. Hela den pittoreska stämningen med de malätna sätena och den lätt sunkiga doften tillsammans med vår stämsång fick det att likna en film. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Jag kommer aldrig glömma ensemblen. Jag kommer aldrig glömma musikskolan.