22 jul 2015 07:00

28 jul 2015 07:58

Utvisas efter åtta år

Södra Ryd-familjen får inte stanna i Sverige

Det har gått några veckor sedan familjen Akgün fick ett datum och en utskriven flygbiljett i handen. I går stod en hög med väskor och väntade i barnens rum. I dag ska ett plan ta dem tillbaka till Turkiet.

Det var 2007 som situationen i staden Mersin blev ohållbar för den kurdiska familjen. Adman Akgün, Vesile Akgün, och då 4-åriga Soltana Akgün flydde till Sverige. I dag har Soltana hunnit börja i femman på Rydskolan. Syskonen Helin och Emre har aldrig bott någon annanstans än i det beiga trevåningshuset på Timmervägen i Södra Ryd.

Bästisar som sade hejdå

I familjens vardagsrum står svenska nyheter på varje dag, och ofta handlar det om Turkiet.

– Flera av min mans vänner har dödats. Hur ska vi veta om vi kommer att överleva? säger Vesile Akgün.

5-årige Emre fingrar på en plastbil. Men en familjemedlem saknas i tvårummaren. I går åkte 12-åriga dottern Soltana till Göteborg. För att slippa tänka, säger hon. På högtalartelefonen hörs en bestämd röst. Den beskriver Turkiet.

– Ensamhet. Jobbigt. Jag kan inte läsa och skriva där.

Södra Ryd beskriver Soltana kort som: Mitt hem. Kvar i vardagsrummet sitter bästisen Fatima Ahmed.

– Vi har alltid gått tillsammans överallt. Hon är min enda bästis och min enda syster, säger Fatima Ahmed.

I går sade de hejdå till varandra, och på dagiskorten känner man igen de två. Fatima Ahmed berättar att klass 5b i Rydskolan skrev brev som Soltana skulle ta med och visa Migrationsverket. Men det hjälpte inte.

Föräldrarna visar bilder från Soltanas skoltid. När klassen i Volvosponsrade rosa t-shirts spelar årets klassfotboll. Fina omdömen. Ett diplom från skoljoggen. 6-åriga Helin går också i Rydskolan. Hon säger tyst och snabbt:

– Jag tycker om allting där.

Snart är Helins födelsedag.

– Hennes personnummer är 080808, säger Adman Akgün och ler.

Ikväll går flyget

Familjen Akgün har överklagat avvisningen flera gånger. Presskommunikatör Johanna Måhlén vid Migrationsverket säger att man alltid gör en individuell bedömning i ett sådant här ärende, men att de centrala frågorna är om asylskälen är tillräckliga och trovärdiga. På flygbiljetten står det Ticketbiz.se - ”Alltid nära”. Siluetter av ett affärsklätt par syns i högra hörnet. När familjen kommer till Landvetter i morgon kväll ska de ringa en som heter Sofia. Hennes nummer står i bläck på biljetten. Men Adman Akgün är orolig för hur hans äldsta dotter ska reagera vid flyget.

– Vi kan inte tvinga henne att gå på. Men det kan andra göra, säger han.

Soltanas packning står i en plastbag i vardagsrummet. Överst ligger en mina vänner-bok med hästar. De första sidorna har hon och Fatima fyllt i tillsammans. Innan familjen lämnade lägenheten imorse fick de instruktioner om att kasta nyckeln i brevinkastet och sedan gå. Men de vet inte vad de ska göra när de landar klockan 02.50 i Adana.

– Vi orkar inte tänka så långt, säger Adman Akgün.

När de kommer fram börjar allt om på nytt. Familjen ska fortsätta kämpa, med samma mål som nu.

Det var 2007 som situationen i staden Mersin blev ohållbar för den kurdiska familjen. Adman Akgün, Vesile Akgün, och då 4-åriga Soltana Akgün flydde till Sverige. I dag har Soltana hunnit börja i femman på Rydskolan. Syskonen Helin och Emre har aldrig bott någon annanstans än i det beiga trevåningshuset på Timmervägen i Södra Ryd.

Bästisar som sade hejdå

I familjens vardagsrum står svenska nyheter på varje dag, och ofta handlar det om Turkiet.

– Flera av min mans vänner har dödats. Hur ska vi veta om vi kommer att överleva? säger Vesile Akgün.

5-årige Emre fingrar på en plastbil. Men en familjemedlem saknas i tvårummaren. I går åkte 12-åriga dottern Soltana till Göteborg. För att slippa tänka, säger hon. På högtalartelefonen hörs en bestämd röst. Den beskriver Turkiet.

– Ensamhet. Jobbigt. Jag kan inte läsa och skriva där.

Södra Ryd beskriver Soltana kort som: Mitt hem. Kvar i vardagsrummet sitter bästisen Fatima Ahmed.

– Vi har alltid gått tillsammans överallt. Hon är min enda bästis och min enda syster, säger Fatima Ahmed.

I går sade de hejdå till varandra, och på dagiskorten känner man igen de två. Fatima Ahmed berättar att klass 5b i Rydskolan skrev brev som Soltana skulle ta med och visa Migrationsverket. Men det hjälpte inte.

Föräldrarna visar bilder från Soltanas skoltid. När klassen i Volvosponsrade rosa t-shirts spelar årets klassfotboll. Fina omdömen. Ett diplom från skoljoggen. 6-åriga Helin går också i Rydskolan. Hon säger tyst och snabbt:

– Jag tycker om allting där.

Snart är Helins födelsedag.

– Hennes personnummer är 080808, säger Adman Akgün och ler.

Ikväll går flyget

Familjen Akgün har överklagat avvisningen flera gånger. Presskommunikatör Johanna Måhlén vid Migrationsverket säger att man alltid gör en individuell bedömning i ett sådant här ärende, men att de centrala frågorna är om asylskälen är tillräckliga och trovärdiga. På flygbiljetten står det Ticketbiz.se - ”Alltid nära”. Siluetter av ett affärsklätt par syns i högra hörnet. När familjen kommer till Landvetter i morgon kväll ska de ringa en som heter Sofia. Hennes nummer står i bläck på biljetten. Men Adman Akgün är orolig för hur hans äldsta dotter ska reagera vid flyget.

– Vi kan inte tvinga henne att gå på. Men det kan andra göra, säger han.

Soltanas packning står i en plastbag i vardagsrummet. Överst ligger en mina vänner-bok med hästar. De första sidorna har hon och Fatima fyllt i tillsammans. Innan familjen lämnade lägenheten imorse fick de instruktioner om att kasta nyckeln i brevinkastet och sedan gå. Men de vet inte vad de ska göra när de landar klockan 02.50 i Adana.

– Vi orkar inte tänka så långt, säger Adman Akgün.

När de kommer fram börjar allt om på nytt. Familjen ska fortsätta kämpa, med samma mål som nu.

  • Thea Mossige-Norheim