18 sep 2015 04:00

18 sep 2015 04:00

Vi har en egen Pridefestival

FLEMMING MOURITSEN

Så har då även Skövde sållat sig till skaran av städer som på ett påtagligt sätt visar att utvecklingen går framåt. Eller i alla fall att man vill att utvecklingen skall gå framåt.

Vi har en egen Pridefestival.

Men även om nu Skövde stolt arrangerar (i och för sig är det Pride Skaraborg som gör det) sin första regnbågsfestival så skall vi absolut inte tro att alla kommer att acceptera andra människors rätt till att få älska den de vill. Nä, motviljan mot det som anses vara sexuellt avvikande beteende ligger fortfarande djupt rotad hos många människor.

Men numera är det inte accepterat att säga det.

Och det får mig lite skeptiskt att undra. Jag vet att jag målar fan på väggen lite väl ofta ibland, men jag kan inte låta bli. För nu är Skövde Pride så pass på tapeten att näst intill alla hoppar på tåget. Och då inställer sig min fråga: Gör alla det därför att de verkligen tycker att allas rätt att få leva sitt liv på sitt sätt, utan att bli påhoppade av fördomsfulla idioter, är viktigt att stödja? Eller vill de bara plocka PR-poäng?

Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll, för det är fantastiskt roligt att vi här på Västgötaslätten nu visar upp vår solidaritet med en grupp vars grundläggande rättigheter så länge har kränkts. Det är inte många år sedan en sådan begivenhet inte skulle vara tänkbar här och det nästan var accepterat att vara homofob. Det var nästan rådande norm.

Någon gång på nittiotalet, jag minns tyvärr inte vilket år, så var jag med om en upplevelse som jag fortfarande ser som det troligen mest hedrande som jag varit med om. En av mina kunder i den bokhandel som jag drev då, en ung kille, hade efter lång vånda accepterat inför sig själv att han var homosexuell.

Detta hade han inte berättat för någon och han fasade för att kliva ut ur garderoben men såg ingen annan väg. Men vem skulle bli den första han berättade detta för? Föräldrar eller kompisar kändes lika skrämmande att börja med så till sist föll valet på hans lokala bokhandlare, mig.

Över en kopp kaffe i min butik tog han mod till sig och berättade för mig det som dittills varit en hemlighet och vi hade ett långt samtal om hur hans liv skulle komma att påverkas när han nu skulle gå ut offentligt med sin sexuella läggning.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så smickrad som då.

Jag vet inte om han hade nytta av vårt samtal, men han gick i alla fall vidare och berättade för sina vänner och familj och även om Skövde på den tiden inte var särskilt fördomsfritt så har jag fått för mig att han var nöjd med beslutet att inte hålla det hemligt längre.

En tid senare startade han RFSL-Skövde och på sitt sätt kan man nog säga att han var en av dem som lade grunden till att Skövde Pride nu finns.

Hiss: Människor som accepterar andra människor som de är.

Diss: Hösten är här. Nu blir det inte många fler glassar i år.

Så har då även Skövde sållat sig till skaran av städer som på ett påtagligt sätt visar att utvecklingen går framåt. Eller i alla fall att man vill att utvecklingen skall gå framåt.

Vi har en egen Pridefestival.

Men även om nu Skövde stolt arrangerar (i och för sig är det Pride Skaraborg som gör det) sin första regnbågsfestival så skall vi absolut inte tro att alla kommer att acceptera andra människors rätt till att få älska den de vill. Nä, motviljan mot det som anses vara sexuellt avvikande beteende ligger fortfarande djupt rotad hos många människor.

Men numera är det inte accepterat att säga det.

Och det får mig lite skeptiskt att undra. Jag vet att jag målar fan på väggen lite väl ofta ibland, men jag kan inte låta bli. För nu är Skövde Pride så pass på tapeten att näst intill alla hoppar på tåget. Och då inställer sig min fråga: Gör alla det därför att de verkligen tycker att allas rätt att få leva sitt liv på sitt sätt, utan att bli påhoppade av fördomsfulla idioter, är viktigt att stödja? Eller vill de bara plocka PR-poäng?

Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll, för det är fantastiskt roligt att vi här på Västgötaslätten nu visar upp vår solidaritet med en grupp vars grundläggande rättigheter så länge har kränkts. Det är inte många år sedan en sådan begivenhet inte skulle vara tänkbar här och det nästan var accepterat att vara homofob. Det var nästan rådande norm.

Någon gång på nittiotalet, jag minns tyvärr inte vilket år, så var jag med om en upplevelse som jag fortfarande ser som det troligen mest hedrande som jag varit med om. En av mina kunder i den bokhandel som jag drev då, en ung kille, hade efter lång vånda accepterat inför sig själv att han var homosexuell.

Detta hade han inte berättat för någon och han fasade för att kliva ut ur garderoben men såg ingen annan väg. Men vem skulle bli den första han berättade detta för? Föräldrar eller kompisar kändes lika skrämmande att börja med så till sist föll valet på hans lokala bokhandlare, mig.

Över en kopp kaffe i min butik tog han mod till sig och berättade för mig det som dittills varit en hemlighet och vi hade ett långt samtal om hur hans liv skulle komma att påverkas när han nu skulle gå ut offentligt med sin sexuella läggning.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så smickrad som då.

Jag vet inte om han hade nytta av vårt samtal, men han gick i alla fall vidare och berättade för sina vänner och familj och även om Skövde på den tiden inte var särskilt fördomsfritt så har jag fått för mig att han var nöjd med beslutet att inte hålla det hemligt längre.

En tid senare startade han RFSL-Skövde och på sitt sätt kan man nog säga att han var en av dem som lade grunden till att Skövde Pride nu finns.

Hiss: Människor som accepterar andra människor som de är.

Diss: Hösten är här. Nu blir det inte många fler glassar i år.